Pensionärsliv, läsning

Om livet nu är en teater så måste man spela sin roll väl.

I pensionärsrollen ingår dagliga promenader. Vilket för mig innebär raska, minst timslånga rundor.

Vädret de senaste dagarna har inte varit det bästa. Fem, sex plus, lätt sydvästlig vind och ett envist, fuktigt dis. När det inte regnar. Men lärkorna flyger upp ute på fälten och ryttlar, sjunger lite tveksamt - vilket jag kan förstå. Ska det här kallas vår? De verkar i alla fall vara lite fler i år än förra året.

Kanske är det också ett tecken på att jag lever ett pensionärsliv att jag fick ett infall att läsa om Birger Sjöbergs "Kvartetten som sprängdes"? Och att jag ägnade ett par dagars läsning åt detta? Mitt läsande har annars alltid präglats av ett slags självpålagd disciplin, en vilja att hinna med att läsa viktiga böcker. En disciplin som jag naturligtvis inte har kunnat upprätthålla. Men där avsteg (främst deckare) känts som just avsteg.

Som pensionär har jag både mer tid att läsa och mindre tid kvar att läsa. Jag kommer ju ändå inte att hinna läsa allt jag vill (borde) läsa. Jag märker att det jag kallar slumpläsning blir allt vanligare.

Man kan nog också se den här läsningen som ett slags flykt, en verklighetsflykt. När alternativen är att antingen gråta (krigen) eller skratta (Trump) åt eländet - och när skrattet dessutom strax fastnar i halsen...

När jag nosade i hyllorna kom jag att tänka på den fina läsupplevelsen när jag först läste "Kvartetten som sprängdes" och på Hasse Alfredsons underbara TV-serieversion från 1973. Jag  hittade en pocketversion i Delfinserien från 1968 med båda delarna och slog mig ner och började läsa.

Sjöberg iscensätter en svensk småstadsidyll på 1920-talet, med ett myller av människoöden i olika samhällsskikt. Rollerna är givna, alla samhällsklasser finns där, fabrikörer och bodbiträden, journalister och spåkvinnor, alla spelar med i denna mänskliga komedi. Det är en vänlig satir, porträtten är ömsint ironiska. En viktig ingrediens är småborgerliga drömmar om att snabbt bli rik i efterkrigstidens börshausse, drömmar som slutar i krasch för de inblandade. Men trots alla svårigheter inträffar inga irreparabla katastrofer, allt reder ut sig och den romantiska kärleken segrar över konvenansen.

Jag läser den som god underhållning. Bitvis är det väldigt roligt. Ja, det handlar om verklighetsflykt, om man så vill.
Den som vill gå mer på djupet kan läsa Sven Delblancs mer kritiskt analyserande text i "Den svenska litteraturen. Modernister och arbetardiktare 1920-1950".

                                                                    Birger Sjöberg