Jag har ont om tid

Jag har ont om tid. Jag har alltid haft ont om tid. Åtminstone sedan jag blev medveten om döden.
Men tiden är ju ingenting i sig själv? Om du tänker efter så kan du aldrig uppleva tidens gång. Det är ju livets alla verksamheter och händelser som gör att tiden går.

Den tidsbrist som jagar mig, som flåsar mig i nacken och som ibland gör mig handlingsförlamad - är en brist i mitt hushållande med tiden. Jag har en utmätt, tills vidare med ett icke bestämt mått utmätt, tid och det återstår för mig att hushålla med den.

Jag måste få mer tid för mig själv, säger vi och drömmer om ostörd "egentid", befriade från alla de dagliga verksamheterna och bestyren. Men då skulle vi i sin renaste form erfara den existentiella utmättheten. Kanske bäst då att återgå till de dagliga göromålen. Och hetsas av de deadlines som man själv uppställer istället för livets definitiva deadline.

Detta med anledning av Rüdiger Safranski: "Tid : vad den gör med oss och vi med den" (Daidalos, 2016).

Huvudet är alltmer där kroppen är

Nu, efter några veckor, är jag verkligen där.
Jag arbetar inte längre, men varje dag är en arbetsdag. Eller en dag då jag gör saker.
Ingen frihet utan begränsningar. Men en mycket större frihet.

Och så dessa fantastiska tidiga höstdagar, med värmande sol från en blå himmel och en sval vind i skuggiga lägen och den alltmer matta grönskan där höstfärgerna börjar smyga sig in. De kyliga morgnarna. Daggen i gräset. Stillheten.

Jag börjar hitta en rytm, den rätta växlingen mellan olika sysslor. Allt som ska göras, inne och ute, allt som skjutits upp och som försummats. Allt som inte hunnits med. Allt som jag vill göra. Jag gör det nu. Inte allt. Men mycket mer än tidigare.

Ja, jag upptäcker, som alla andra i min situation, att tiden inte heller nu är oändlig. Att allt inte hinns med. Men också att det inte gör något. Åtminstone att det inte betyder lika mycket som förut. Jag har mer än nog att göra, men inget pressar mig framåt, mot nästa sak och mot nästa igen. Blicken som tidigare var fästad i marken, i spåret mellan nu och sedan, kan nu riktas uppåt, eller åt sidorna. Stanna upp. Förundras.

Jag tog en paus och satt i solen vid växthusväggen i går. Såg upp på molnen som rörde sig sakta. Fjärilar och humlor dansade runt i kryddland och rabatter. En paus utan föreskriven längd. Just då fanns bara ett nu där jag befann mig. Tiden gick, men hade stannat. Jag var där.

Så är det numera. Åtminstone ibland. Huvudet är alltmer där kroppen är.

Jag vet att sämre dagar och sämre tider kommer. Att de redan är här. Jag följer nyhetsflödet och vet att jag lever på en privilegierad ö i världshavet. Jag vet också att ingen människa är en ö.

Tidsgrubbel

Några rader här, för att bloggens långsamhet inte ska övergå i total stiltje...

Vissa tankar, vissa insikter eller intellektuella aha-upplevelser är för mig ofta förknippade med en viss plats. Antingen dök de upp just där, eller så har de i efterhand på något sätt förknippats med just den platsen.

Nu när jag läser Arne Melbergs "Litteratur i tid - Åtta kapitel ur tidens litteraturhistoria" (Daidalos, 2015), närmare bestämt det femte kapitlet, "Tidsgrubbel: Augustinus, Kierkegaard, Heidegger", så ser jag för mig en viss plats, nämligen den branta, slingrande nedförsbacken på Obbhultsvägen, strax före fundamenten till den gamla järnvägsbron. För ganska många år sedan körde jag där, från Åkulla, och just där i backen var jag mitt inne i en entusiastisk utläggning om något jag då hade läst, om det paradoxala att tiden egentligen inte "finns", att det vi kallar "nu" bara är ett ständigt övergående tillstånd, omöjligt att fixera. Och det förflutna, de tidigare "nu", var finns det? Och framtiden, var finns den?
Jag minns också att mitt sällskap i bilen var måttligt intresserat av utläggningen.

Sannolikt hade jag då bland annat läst kyrkofadern Augustinus berömda ord:

"Vad är då tiden? Om ingen frågar mig om det, då vet jag, om någon frågar mig och jag vill förklara det för honom, då vet jag det inte - men jag menar ändå med tillförsikt att jag vet att det inte skulle finnas någon förfluten tid om ingenting skett, inte någon framtid om ingenting följde, inte någon nutid om ingenting pågick. Hur kan då dessa båda tider - den förflutna och den kommande - finnas, när det förflutna inte längre är och det som kommer ännu inte är ? Men om nutiden alltid vore nutid, och inte övergick i förfluten tid, då skulle den inte längre vara tid utan evighet. Om det som pågår blir tid endast genom att övergå till det som förgått, hur kan vi då säga att ens nutiden är, när skälet till att den är är att den inte längre skall vara? Säger vi då inte egentligen att tiden är just för att den strävar efter att inte vara?" *

Melberg utnämner kapitlets tre herrar till "tidsgrubblare". Och vem är väl inte det, åtminstone någon gång i livet? Om det är så nyttigt vet jag inte. Men intressant är det. Och oundvikligt så fort man reflekterar något över sin plats i detta märkliga som är tiden.

Jag har skrivit här om flera av Melbergs böcker (sök på "Melberg" i bloggens sökruta!) och kan bara än en gång upprepa vad jag skrev för väl ett år sedan: "Melberg är professor emeritus och en lärd akademiker som kan skriva lärt på ett oakademiskt sätt, inte förenklande, men klart och redigt. Folkbildande för dem som vill bilda sig. Man känner sig mer intelligent än man är när man läser honom. Vilket alltid är trevligt."


*Augustinus: Bekännelser. Övers. av Bengt Ellenberg. Artos, 1990. s. 275.

Tiden

)

Urmakaren hette Elias Apelqvist (1761-1829), verksam i Byarums socken och mycket produktiv. Han lär ha tillverkat mer än 2000 golvur.
Det här uret har stått på samma plats sedan 1910.
I mer än trettio år nu har det mätt min tid. Det kommer att fortsätta mäta tiden därefter.

Två slags tid

Något som pessimister har gemensamt, enligt Joshua Foa Dienstag i "Pessimism: philosophy, ethic, spirit" (Princeton UP, 2006), är att de plågas av tidens obönhörligt linjära natur. Intet förbliver, allt fast förflyktigas, allt går från födelse till död.

Därför blev jag idag glad över att se dessa påskliljeknoppar skjuta upp nere i parken, som en påminnelse om årstidernas cykliska förlopp. Lökväxterna har ju den fördelen(?) att ständigt pånyttfödas.

Frusen tid

När jag läser i OLM, Ordfronts litterära magasin, om Nelly Sachs författarhem på Bergsunds strand i Stockholm, som finns magasinerat och in i minsta detalj rekonstruerat, med möbler, smycken, konst, böcker och skrivmaskin, fyrtio meter under jord hos Kungliga biblioteket, tänker jag på den fotografiska dokumentation av min mammas lägenhet som en av mina söner gjorde efter hennes död 2006, innan vi röjde och städade ur.

Vi flyttade in i lägenheten 1955. Den var min barndoms- och uppväxtmiljö.

Jag har bilderna i en mapp i datorn, men har ännu inte sett dem.