Ett slags nyårstext, där jag med rimliga mått mätt är nöjd med det gångna året

Det är dags att börja fundera på ett nyårslöfte. Men - det är lika snabbt avklarat som alltid, det blir inget. Jag är för gammal för att kunna lura mig själv. Eller andra.
Däremot tänker jag här skriva ett slags nyårstext, om inte annat så för att få till ett inlägg mer än förra året - och därmed kanske kunna hävda att bloggens mångåriga nedåtgående tendens har vänt.

För mig var 2015 ett särskilt år, på ett sätt en vändpunkt. Första halvåret var jag heltidsarbetande, andra halvåret pensionär. Jag hade vissa förväntningar inför hösten. Nu skulle mitt förhållande till tiden förändras.

Äntligen skulle jag ha tid att göra saker som jag tidigare inte hann med. Och visst har jag hunnit med en hel del, men långt ifrån allt jag trodde. Jag har uträttat en hel del praktiskt arbete. Jag har läst fler böcker än på länge. Jag har läst en halvfartskurs (men inlämningsuppgiften är inte klar...). Jag har i större utsträckning än tidigare skött hem och hushåll. Jag tränar regelbundet och ländryggen hålls i schack.

Men mitt förhållande till tiden har inte förändrats. Även om uttrycket är problematiskt på många sätt så går tiden för fort. Ja, jag vet, det är inte tidens fel. Jag kan inte skylla på tiden. Den lyssnar för övrigt inte. Det är jag som måste ändra på mitt förhållande till tiden.

Bodil Jönsson skriver i dagens DN om att förhålla sig till tiden. Hon väljer att se tiden som något som bara kommer och kommer, inte som något som bara försvinner. Som något hon inte kan och inte vill värja sig mot. Det är ju lika sant att tiden kommer till oss som att den försvinner bort. "Den ansatsen ger mig faktiskt en viss immunitet mot tidsjakt, tidsnöd och tidsångest.", skriver hon. Kanske är det en god strategi? Att inte se bakåt på det som inte hanns med, utan att varje morgon se den nya dagen som ny tid, en tid att använda på bästa sätt. Att vara tacksam för alla nya dagar.

Är jag då nöjd med året som snart är tillända? I det stora hela, på det personliga planet, ja. Inte helt nöjd, det strider mot min personlighet. Med rimliga mått mätt är jag nöjd. Men jag lever ju också som alla andra i den större världen och för mig liksom för de flesta var händelserna och tendenserna under året så mycket mer negativa än på länge att det är svårt att se några ljusglimtar eller känna något större hopp om en vändning.

Här utanför fönstret är landskapet gråkallt och blåsten rister de kala träden. Mer ett höstlandskap än ett vinterlandskap. Jag eldar för fullt och värmen strålar från elementen, ändå är det svårt att hålla varmt i detta gamla hus. Jag ska strax lägga mig på soffan och läsa vidare i en mycket intressant bok, Pierre Hadots "Vad är antikens filosofi?". Där hamnar jag ofta dagar som denna.

Jag har hela livet varit intresserad av filosofi, i hyllorna här finns både det ena och det andra i den vägen. Men med åren är det de antika filosoferna som fängslat mig mest, utan att jag skaffat mig någon mer systematisk kunskap. Mycket i antikens filosofi handlar om det vardagliga livet, hur vi ska leva, hur vi ska se på livet och döden. Och vad är mer intressant - och användbart - än dessa frågor? Som Sokrates säger i sitt försvarstal:

"Ett liv där man inte ställer granskande frågor är inte värt att leva för människan..."

Med detta vill jag önska den tappra skara som hittar hit ett - trots allt - gott nytt år!

Stoikern Epiktetos

Jag tävlar med Montaigne i blygsamhet

Montaigne är blygsamheten själv. Det han skriver

"... är ämnat för en vrå i ett bibliotek och till att förströ en granne, en släkting, en vän, som finner nöje i att möta mig igen och ta upp kontakten på nytt med mig i den här bilden. Andra har dristat sig att tala om sig själva därför att de funnit ämnet värdigt och rikt, jag har däremot gjort det därför att jag har funnit det så ofruktbart och magert att jag omöjligt kan misstänkas för att vilja skryta."

Och i andra bokens sjuttonde kapitel, som har rubriken "Om inbilskhet", skrivet han att han tror att

"... det vore mycket svårt för någon att värdera sig själv lägre än vad jag själv gör. Jag räknar mig till de vanliga människorna, utom i detta att jag räknar mig dit; jag är skyldig till de lägsta och mest utbredda bristerna, men jag förnekar dem inte och jag ursäktar dem inte. Det enda hos mig som jag sätter värde på är att jag vet mitt värde."

"Mina verk behagar mig så lite att var gång jag går igenom dem på nytt förargar de mig."

"I själen har jag alltid en föreställning om en bättre form än den jag använt, men jag kan inte gripa den och utnyttja den. Och även den föreställningen hör bara hemma på medelmåttornas nivå."

"Jag kan varken behaga, glädja eller egga; världens bästa historia torkar ihop i mina händer och blir fadd."

"Minnet är ett underbart nyttigt redskap, och utan det redskapet har omdömet mycket svårt att utföra sin uppgift: minne saknar jag helt. Vill man framlägga något för mig måste man ta en liten bit i taget."

"Förutom mitt svaga minne har jag andra brister som starkt bidrar till min okunnighet. Mitt intellekt är trögt och slött, minsta moln hindrar dess bana..."

Och så där går han på och rackar ner på sig själv. Men så kan det väl inte vara? Det är ju Montaigne, författare till dessa odödliga Essayer som ständigt kommer i nya utgåvor. Mer än 1700 sidor i Jan Stolpes nya översättning. En "porträttavgjutning" av en djupt fascinerande människa, vars röst vi hör så tydligt fast den talar till oss från femtonhundratalet, på många sätt en häpnadsväckande modern skeptiker.

Jag tror han har en räv bakom örat. Eller två. Han vet nog vad han är värd.

Jag, däremot, trögtänkt långsamläsare som jag är, har större fog än Montaigne för att skriva ner mig på det här sättet. Jag hade gjort det om jag bara kunnat. Nu får bloggen stå som bevis, sådan den nu är.

För precis ett år sedan skrev jag ett slags julhälsning som jag i stort bara kan upprepa. Ett år har gått och jag är fortfarande med i svängen, ganska oförändrad. Vilket numera får ses som en stor framgång.
Och om framgången fortsätter så kommer bloggen att fortsättas.

God jul!

Ja, snögubben är från 2013...

Montaigneläsning

"Sist och slutligen: det finns ingen oföränderlig existens, vare sig i vårt eget väsen eller i tingens. Både vi, vårt omdöme och alla dödliga ting flyter och strömmar ständigt, följaktligen kan det inte upprättas någon säker kontakt däremellan, eftersom både den som dömer och det som döms befinner sig i ständig förändring och rörelse. Vi har ingen kontakt med det varande eftersom varje mänsklig natur alltid är på väg mellan födelse och död och bara lämnar ett dunkelt sken och en skugga av sig själv, en oviss och svag föreställning."

Citatet är från slutet av kapitlet "Försvarstal för Raymond Sebond" i andra boken av Montaignes Essayer.
I detta det längsta av essayernas kapitel, drygt 250 sidor, driver Montaigne sin kunskapsteoretiska skepticism till sin spets. Eftersom allt är i rörelse kan inget fasthållas eller fastställas en gång för alla. Det är en skepticism som menar att just bräckligheten i det mänskliga förnuftets omdömesförmåga borde göra oss försiktiga i våra omdömen.

Men även om Montaigne "skriver ner 'omdömesförmågan' till den absoluta nollpunkten", som Bjørn Bredal skriver, så är det ändå här "som han börjar bli originell och modern på allvar.":

"Ty här, från nollpunkten, börjar han utveckla en lära om medvetenheten, som inte är ett tankesystem, inte ett filosofiskt system, utan helt enkelt en praktik, ett sätt att leva. Ett sätt som förutsätter det fullkomliga filosofiska 'ingenting'. Från en ständig nedåtrörelse påbörjar han en uppåtrörelse, vars avstamp varken är jämförelser, analogier eller tankebyggnader, utan helt enkelt - beskrivning. Och inte beskrivning av vadsomhelst, utan beskrivning av det enda han känner till på allvar: sig själv. Sig själv i rörelse. Från kunskapens omöjlighet går han till existensens möjlighet. Från den fullkomliga kunskapslösheten går han över till att förklara sig som världens lärdaste man."

Montaigne är en viktig befriande läsning i en tid då tros- och tankesystem omfattas med sådan visshet att alltför många är beredda att döda för dem.






Michel de Montaigne: Essayer. Bok 2. Ny översättning och med kommentarer av Jan Stolpe. Atlantis, 2012.

Bjørn Bredal: Humanist till häst. En bok om Michel de Montaigne. Atlantis, 1993.

Den poetiske kyrkoherden i Morup

Hej , det är Åsnan.

Åsnan mellan två hötappar. Eller åsnan som har valt en av hötapparna. Se föregående blogginlägg! Montaigne får nu bara några sidor om dagen. Jag lägger ner all tillgänglig tid på att hitta halländska arbetsvandrare i husförhörslängderna. Och det ger resultat, över förväntan. Mitt källmaterial blir större och större, mer och mer intressant.

Och när jag nu kikar in i en förgången värld genom det fönster som husförhörslängderna utgör råkar jag ibland på andra saker som får mig att stanna upp. Som här, från grannsocknen Morup.  Jag har inte undersökt saken närmare, men Bäckalyckan är sannolikt en backstuga eller ett torp.

Året är 1785. Änkan Inger, 62 år, är död. Men hon kan väl knappast ha varit mor till Hustrun Elin Nilsdotter, som är 48 år? I alla fall, det noteras att Elins man är förrymd sedan sex år. Hon är ensam med döttrarna Brita och Anna, 13 respektive 9 år, som båda går på socknen, alltså åtnjuter den tidens fattigvård. Ett svagt streck går till Brita från anteckningen "bortflyt till Tvååker". Kanske finns hon där.

Husförhörslängderna sträcker sig ofta över flera år och noteringarna överlappar varandra och det är svårt att veta när de gjorts.

Vem var Nils Andersson, 67 år? Elins far? Vad som hänt vet jag inte. I högerkanten står det "är gången til" och någonting som jag inte kan uttyda. Men han är överstruken, sannolikt död.

Under all denna sorglighet har kyrkoherden, kanske med tanke Elin och hennes förrymde make(?), gjort en poetisk notering:

O du som war min tröst

Jag är åsnan mellan två hötappar

Det blir inte så mycket skönlitteratur läst nu. Jag är åsnan mellan två hötappar. Den ena är Montaignes essayer, den andra är ett forskningsprojekt. Det handlar om halländska arbetsvandrare till det stora sillfisket i Bohuslän under andra hälften av 1700-talet.
Ämnet har förföljt mig sen jag läste historia på åttiotalet och jag har återkommit ett par gånger med mindre uppsatser i olika sammanhang. (Den nyfikne kan läsa uppsatserna HÄR).

Det var inte ovanligt att folk i det gamla bondesamhället sökte sig till olika förtjänstmöjligheter. Det var tvärtom en nödvändighet. Det var inget statiskt samhälle och rörligheten var i själva verket stor.
Säsongsvis arbetsvandringar har en lång historia i olika delar av landet.
Tidigare har jag använt husförhörslängder som källa och med ett ganska brett empiriskt underlag visat  vilka individer och sociala skikt och hur många från Halland som deltog i dessa för tiden mycket inkomstbringande arbetsvandringar.

Nu har jag börjat gräva i ett nytt källmaterial, som härrör från de företagare och handelshus som organiserade den omfattande verksamheten i Bohuslän, sillsalterier och trankokerier. I bästa fall kommer jag att hitta anställningskontrakt och avlöningslistor. Jag följer i spåren efter Pia Lundqvist, som 1999 skrev en C-uppsats från västgötsk horisont. För övrigt är detta ett outforskat område.

Större delen av onsdagen tillbringade jag i forskarsalen vid Landsarkivet i Göteborgs depå på Hisingen. Tiden rusade iväg. Jag hann inte så långt.
Varför gör jag det här? Kanske för att det är så fascinerande att hitta de här människorna och undra vilka de var? Anders på Bråten, Eskel i Twååker, Nils vid Smedsgård, Johannes i Järnmölle. Folk i trakten, för inte så länge sedan.

"med bekymmer skall du nära dig på henne i alla dina lifsdagar"

Efter morgonens regn klarnar det upp och solen skiner in i rummet där jag omväxlande står och sitter vid skrivbordet, omgiven av böcker och papper, och förbereder mig för morgondagens seminarium. Det ska handla om den agrara revolutionens drivkrafter och orsaker, en omvälvande och på många sätt avgörande tid i svensk 1700- och 1800-talshistoria.

När jag nu har tid att fördjupa mig i detta fascinerande ämne, utan stress och press, utan yttre prestationskrav, bara driven av den nyfikenhet och glädje i kunskapsinhämtning som livet förunnat mig, så kan jag även följa intressanta sidospår och fastna i detaljer, som nedanstående, inte utan förbindelse med dagens debatt om arbete i konsumtionssamhället.

I diskussionen om jordskiftena, den process där jorden från mer eller mindre kollektivt reglerade nyttjandeformer övergick i strikt privat ägo, till den form av familjejordbruk vi känner i dag, finns en uppfattning att skiftena innebar att en ny ideologi, ett vinstmaximerande marknadstänkande krossade ett urgammalt system där produktionen av livsnödvändigheter begränsades till vad som behövdes för ett drägligt liv.

Erik Hallberg nämner i en forskningsöversikt Karl Polanyi som kallade skiftena "de rikas revolution mot de fattiga", och att det tidigare fanns "en äldre sorts ekonomisk logik som strängt taget inte graviterade kring ett expansionsbegär så mycket som olika sociala mål." Den ryske bondeekonomen Tjajanov fann att det ryska bondehushållet inte hade "någon böjelse att i alla lägen söka utöka produktionen. Istället för att producera mer när priset på en vara gick upp kunde hushållet istället välja att arbeta mindre. Samma konsumtionsnivå uppnåddes, men till en lägre arbetsinsats."

Hallberg refererar också den tyska sociologen Maria Mies, vars term "subsistence production" innebär att "människan och hennes dagliga bröd var själva målet med verksamheten", till skillnad från marknadsekonomins varuproduktion, där "människan själv, liksom naturen, är ett bland andra medel och där vinstmotivet hålls som enda måttstock på framgång".

Ester Boserup, som menade att genom historien befolkningstillväxten var det som drev på den agrara utvecklingsprocessen och där en gradvis övergång till alltmer arbetskrävande brukningsmetoder skedde under tvång:

”Antropologerna betonar bristen på förutseende och den allmänna benägenheten att undvika hårt jordbruksarbete. Nationalekonomerna har kanske för bråttom när de antar att de primitiva jordbrukarna bara griper till samlande av livsmedel när de inte kan producera tillräckligt med föda för sina behov. Antropologiska undersökningar tyder på att primitivt folk vanligen betraktar både jakt, fiske och insamling av frukter, rötter osv. som nöjsamma sysselsättningar, medan de bara ägnar sig åt livsmedelsproduktion i den mån andra och angenämare sysselsättningar inte ger tillräckligt med föda. Man ser ofta att det arbete som läggs ner på livsmedelsproduktion begränsas till det absoluta minimum som är nödvändigt för att man inte skall behöva svälta.”

Är det inte detta Lasse Berg skriver om? "Det lättsamma samlarlivet med mycket prat och lite arbete förbyttes i ett trälande utan slut från gryning till solnedgång".  Eller med Bibelns ord, som Berg citerar (jag har dock valt det mustigare språket i Karl XII:s bibel):

”…förbannad vare marken för dina skull; med bekymmer skall du nära dig på henne i alla dina lifsdagar. Törne och tistlar skall hon bära dig, och du skall äta örter på markene. Du skall äta ditt bröd i dins anletes svett, till dess du varder åter till jorden igen, der du af tagen äst; ty du äst jord, och till jord skall du åter varda.”

Nu menar forskningen att den självhushållande bondeekonomin aldrig funnits. Olika former av marknad och både lokal och långväga handel, inte minst mellan olika regioner med olika förutsättningar. Övergången från Lasse Bergs lättsamma samlarliv till odlandets möda ligger mycket långt tillbaka. Men att 1700- och 1800-talens agrara revolution och jordbrukets övergång till marknadsproduktion var en avgörande faktor i skapandet av vårt moderna kapitalistiska konsumtionssamhället är det ingen tvekan om.

Vad har då ovanstående med dagens debatt om arbete i konsumtionssamhället att göra?
Jag tror att Boserups primitiva människor som inte vill arbeta mer än vad som behövs, utan hellre ägnar sig åt "nöjsamma sysselsättningar", inte är så primitiva egentligen. Kanske är vi fångna i kapitalackumulationens ekorrhjul, kanske ägnar vi oss åt tillväxt till döds, kanske kunde ett förnuftigare utbyte med naturen göra att vi både levde bättre och dessutom mer hållbart?

______________________________________________________________________________
Erik Hallberg: Havrefolket. Studier i befolknings- och marknadsutveckling på Dalboslätten 1770-1930. Diss. Göteborgs universitet, 2013 (fulltext: https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/33705)

Ester Boserup: Jordbruksutveckling och befolkningstillväxt. Liber, 1979.

Lasse Berg: Gryning över Kalahari. Hur människan blev människa. Ordfront, 2005.

Anspråkslösa anteckningar

Söndag morgon. Nollgradigt och en iskall nordlig vind dansar runt med de kvarblivna löven på marken. Himlen jämngrå, träden svarta. Jag fyller på ved i pannan, men det är svårt att få upp värmen i ett hus med etthundrafyrtiofyra år på nacken. En extra tröja och en kopp kaffe hjälper till.

Eftersom jag nu en gång för längesen kommit på den olycksaliga idén med en blogg så fortsätter jag, av vilka skäl vet jag inte riktigt längre. Och eftersom jag får allt svårare med att skriva regelrätta recensioner av böcker som jag läser, så kanske jag ska göra bloggen mer till en weblog, bloggens ursprung, en loggbok eller en dagbok på nätet? Naturligtvis inga personliga bekännelser, men lite mer anspråkslösa anteckningar om läsning och tankar.

Nu har jag levt mitt nya liv som pensionär ett par månader och redan märker jag att jag har kommit in i dagliga rutiner som fortgår oförändrade oavsett veckodag. Jag behöver inte utbrista "äntligen fredag!". Det är färre saker som styr mig. Och jag trivs med det.

Jag läste i morse det sista kapitlet i bok 1 av Montaignes "Essayer". Det heter "Om livets längd" och det är ett ämne som ligger mig nära. Hur länge kommer det här privilegierade livet att vara?

"Vilken galenskap är det inte att vänta sig att man ska dö av kraftlöshet till följd av extremt hög ålder och föreställa sig ett sådant slut på vår livsbana när detta är det ovanligaste och mest sällsynta av alla dödssätt!"

skriver Montaigne. Nu har ju förhållandena ändrats en del sedan Montaignes 1500-tal och åtminstone i vår del av världen är det många som dör just på det här sättet. Montaigne kritiserar dem som på hans tid kallade denna död vid hög ålder naturlig,

"som om det vore mot naturen när en man faller och bryter nacken, drunknar vid ett skeppsbrott eller överrumplas av pest eller lungsot, och som om det inte tillhörde våra naturliga villkor att utsätta för alla dessa olyckor."

Därvidlag har däremot ingenting ändrats. Kroppens bräcklighet och livets skörhet är i princip densamma, ingen naturlig och garanterad livslängd finns, även om statistiken ser betydligt bättre ut. Man kan nog se det som Montaigne, att

"När vi har undsluppit så många tillfällen att dö där vi ser andra tumla bör vi inse att en sådan enastående lycka som den vilken håller oss vid liv utöver det vanliga inte kan hålla i sig så länge till."

Men vi hoppas ju ändå alltid att just vi ska ha den enastående lyckan. Att det dröjer innan det oundvikliga händer. Med Lucretius ord (som för övrigt Montaigne citerar):

"När så vår kropp brutits ner av den obarmhärtiga tiden
och alla lemmar mist sin spänst och styrkan är borta
stapplar tungan, tanken blir slö och sinnet förvirrat,
gradvis tacklar vi av, och plötsligt sviker oss allting."

Michel de Montaigne: Essayer. Bok 1. Ny översättning och med kommentarer av Jan Stolpe. Atlantis, 2012.

Lucretius: Om tingens natur. Tolkad och kommenderad av Ingvar Björkeson. Natur och kultur, 2002.

Läsnotis: Montaigne igen, om en lem

Om man av föregående bloggpost om Montaignes essayer kunde få intrycket att han är en dyster figur som bara skriver allvarsamma ting så är det helt fel. Ibland är han väldigt rolig.

Som i kapitel 20, med titeln "Om inbillningens kraft", där han skriver om hur starkt vårt psyke kan påverka våra kroppsliga funktioner, inte minst om hur lätt vi blir inbillningssjuka. Ganska snabbt kommer han in på psykets roll vid impotens och kommer med en hel rad mer eller mindre praktiska tips av olika slag.
(Jag kanske ska varna den som till äventyrs följer mitt lästips att 1500-talsmannen Montaigne i sin behandling av ämnet inte fullt ut motsvarar vår tids krav på korrekthet vad gäller könsrollerna).

Ett smakprov på hans stil kommer här, där han skriver om en av våra lemmar:

"Med rätta kan man notera den här lemmens ostyriga självsvåld; olägligt tränger den sig fram när vi inte behöver den och lika olägligt sviker den när vi behöver den som bäst; härsklystet strider den med vår vilja om makten, stolt och hårdnackat avvisar den våra påtryckningar, både andliga och handgripliga."

Jag avstår från att illustrera citatet med en bild.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Montaignes essayer i tre band finns i en ny översättning och med kommentarer av Jan Stolpe, utgiven av Atlantis förlag 2012.

Läsnotis: Montaigne, Lucretius, döden

Morgonläsning i ett tyst och stilla hus. Vinden hörs i träden. Det ljusnar långsamt. Jag sitter med en kopp starkt kaffe och läser Montaigne, Bok 1, Kapitel 19, "Att filosofera är att lära sig dö", i Jan Stolpes nya översättning.

Vi borde umgås mer med tanken på vår oundvikliga död.

"...så låt oss lära oss att stå fast mot den och bekämpa den, och låt oss, för att med en gång beröva den dess största övertag över oss, gå fram en helt annan väg än den vanliga: låt oss beröva döden dess främmande karaktär, låt oss umgås med den, bli förtroliga med den..."

Montaigne citerar klassikerna flitigt. Här naturligtvis mycket från Lucretius "Om tingens natur", Tredje boken. Jag går till hyllan, hittar en gammal förstrykning:

"Var alltså lugn! Vi har ingenting att frukta av döden
ty den som inte finns till vet ej av smärta, och intet,
när väl en odödlig död har släckt hans dödliga levnad,
skiljer honom från den som aldrig föddes till världen."

Vi borde också umgås mer med klassikerna.

Introspektion

Idag på förmiddagen ägnade jag mig i bokstavlig mening åt introspektion.

Kallad till screening låg jag på en brits på röntgenavdelningen på Sjukhuset i Varberg och fick aortan, stora kroppspulsådern, undersökt med ultrajud. Jag smordes med varmt gel och genast när sköterskan förde givaren längs bröst och mage utbrast hon: "Vilken fin bild jag får!". Hon invände inte mot min hypotes att det berodde på att jag är så mager och eländig.

Hon vände skärmen mot mig och det var fascinerande att se in i sin egen kropp. Det pågår så mycket därinne, så många rörelser, flöden och invecklade livsuppehållande processer. Och vi märker dem egentligen bara när något går fel.

Aortan var jämn och fin, där fanns inget bråck. Och jag såg blodet regelbundet pumpas fram av mitt gamla trofasta hjärta. Hur många gånger har det slagit hittills? Kanske 30 miljoner*65 = 1950 miljoner gånger? Som alltid vid liknande tillfällen kände jag en viss eufori när jag med lätta steg gick mot bilen. En visserligen osannolik men skrämmande dödsorsak var eliminerad. Skrämmande: enligt sköterskan dör 50% vid aortabråck och 1000 avlider varje år i Sverige.
Återstår bara alla de övriga orsakerna, mer sannolika. 

Pensionärslivet i övrigt har även det stunder av introspektion, inte alltid några muntra stunder. Men jag ljuger inte när jag på frågan om hur det är svarar: toppen. Vissa dagar jagas jag visserligen av effektivitetsdjävulen och är missnöjd med mig själv, men de flesta dagar är jag nöjd med vad jag uträttat. Jag kommer väl att lära mig att inte sätta ribban alltför högt.

Det har varit en hel del utomhusarbete. Detta minskar nu hastigt med vinterns ankomst. Jag ägnar mycket tid år att läsa agrarhistoriska avhandlingar för min kurs. Ju mer man fördjupar sig i 1700- och 1800-talets omvandling av jordbruket och jordbrukarsamhället - och därmed det svenska samhällets omvandling från agrarsamhälle till industrisamhälle - desto mer intressant blir det.

Övrigt läsande har gått lite på sparlåga. Det har blivit lite för mycket spänningslitteratur. Men nu tar jag mig an en omläsning av Montaignes Essayer. Jag köpte Jan Stolpes nyöversättning i våras, just med tanke på pensionärslivet. Han kan lära oss alla en del:

"Vi är aldrig hemma, vi är alltid bortom. Fruktan, begär, hopp driver oss mot framtiden, berövar oss känsla och hänsyn för det som är och håller oss i stället upptagna med det som kommer att vara, till och med när vi själva inte är." (Bok 1, kapitel 3)

Källa: http://www.ijbem.org/volume3/number2/malmivuo/index.htm

Bild i brist på texter

På kvällspromenad neråt beteshagen. Bild i brist på texter.

Larsagården

Larsagården låg ursprungligen i Lustorp i Köinge socken i Halland. Gårdsbyggnaderna bildar en fyrkant med en gemensam gårdsplan för två bönder och med ett bostadshus från 1880-talet sammanbyggt med en klassisk ryggåsstuga från 1750-talet. 1958-1959 plockades den ner bit för bit och återuppbyggdes i Hallands hembygdsförenings regi vid Katrinebergs folkhögskola i Vessigebro, där man kan besöka den.

Bilden nedan visar de grova, vackra väggplankor som ligger i spår i de bärande stolparna i ett av uthusen, byggt i s. k. skiftesverk. Hur gammalt är virket? Kanske från träd som började växa på 1600-talet. Jag fascineras av detta trä som motstått tidens tand, generation efter generation.

För ett tag sedan stod jag och la handen mot det vackra träet och tänkte på min far som kanske en gång gjort samma sak.

Några år runt 1950 var gården på sin ursprungliga plats ett semesterboende för medlemmar i Hjärt- och lungsjukas förening i Varberg och min far arbetade som föreståndare. Jag har inga egna minnen av att ha varit där, men flera foton. Här ett från 1949. Min far dog innan jag lärde känna honom. Men att döma av bilden är jag min fars son.

Alf Hornborg: "Nollsummespelet"

Nu glöder den gamla lönnen i höstfärger och löven börjar falla.

Sen i våras har jag haft Alf Hornborg: "Nollsummespelet - teknikfetischism och global miljörättvisa" (Daidalos, 2015) stående oläst i hyllan. Nu när jag har mer tid har jag läst den. 

Författaren gör inledningsvis tre antaganden om sina tilltänkta läsare. De är allvarligt oroade av vad mänskligheten gör med biosfären. De är allvarligt oroade över den globala, ojämna fördelningen av pengar, teknik och makt. De är övertygade om att det konventionella tänkandet kring dessa frågor inte räcker till och inte kommer att leda till hållbar utveckling. Jag tror att jag uppfyller alla tre kriterierna. Inte så att jag har någon djupare kunskap, eller är mer insatt än vilken dagstidningsläsare som helst. Men vem drabbas inte då och då av tanken att vi är påväg mot något slags global miljömässig, social och ekonomisk kollaps? Att något slags gräns närmar sig. Och att den konsumtionsdrivna kapitalismen är boven. Och att man inte kan se något klart alternativ.

Alf Hornborg är kulturantropolog och sedan 1993 professor i humanekologi vid Lunds universitet. Jag läste för några år sedan hans "Myten om maskinen - essäer om makt, modernitet och miljö" (Daidalos, 2010) och skrev om den här. En mycket tankeväckande läsning. "Nollsummespelet" är en fortsättning och en utvidgning av den förra boken. Här föreslår han en väg till ett förnuftigare samhälle.

Ekonomisk tillväxt och teknologisk utveckling har ett pris, menar Hornborg. Världen är inget outtömligt ymnighetshorn. Vi är kanske i slutet av epoken med fossilt bränsle. Vi är kanske i slutet av industrisamhället som vi känner det. Vad som sker är ett flöde av resurser från en pol till en annan. Och det är den rika polen som har råd med avancerad miljöteknik. Teknologisk rationalitet är inte skild från global resursfördelning.

Jag är inte kunnig nog att bedöma om eller i vilken mån Hornborg har rätt. Och jag kan inte sammanfatta boken bättre än författarens egen avslutande sammanfattning, som jag därför citerar här nedanför. Men om han har rätt så är vi fångna i en industriell-teknisk-kapitalistisk logik som gör det mycket svårt att se något annat än vad systemet tillåter oss att se. Och att vi - som kapitalets herrar eller konsumerande fotfolk eller svettfabrikernas låglöneslavar - är på väg käpprätt åt helvete.

"Det är människans unika förmåga att utveckla abstrakta symbolsystem som har möjliggjort pengar. Pengarna blev grunden för modernitet som ett sociologiskt tillstånd som förstärker upplevelsen av individualism, alienation och avskärmning från omgivningen. Avskärmningen från den natur som därmed upplevs som ett främmande objekt har gått hand i hand med den europeiska vetenskapens framgångar sedan 1600-talet. Pengarna utgör samtidigt ett semiotiskt system som genom att göra värden av väldigt skilda slag utbytbara mot varandra griper in i ekosystemen på destruktiva sätt. De kom redan under förindustriell tid att bli utgångspunkten för olika strategier för kapitalackumulation. Trots att de ytterst endast är mänskliga fantasier har de tillmätts större betydelse än den solenergi som möjliggör allt liv på jorden. De är förutsättningen för den föreställning om en fri och rättvis marknad som grundlades i 1700-talets världssystem men som alltjämt präglar nationalekonomin trehundra år senare. Vad denna föreställning bortser ifrån är att ackumulation av pengar motsvaras av produktionsprocessernas obönhörliga nedbrytning av biofysiska resurser. Det finns en ovedersäglig, positiv korrelation mellan ekonomisk tillväxt och takten med vilken människan ökar entropiproduktionen på jorden.
Våra begrepp om pengar och tillväxt måste alltså skärskådas, men också våra begrepp om teknik. Den s. k. industriella revolutionen möjliggjordes av globala prisskillnader på arbete och natur. Det var billig arbetskraft och billiga markarealer på andra kontinenter som erbjöd förutsättningarna för den nya brittiska tekniken. Övergången till fossila bränslen i England gjorde det möjligt för nationalekonomin att i stort bortse från vårt behov av biologiskt produktiva markytor. Det moderna, teknologiska samhället kunde hädanefter förskjuta sin miljö-och arbetsbelastning i tid och rum. Förskjutningen i rummet blev tydlig runtom i det brittiska kolonialväldets periferi, medan förskjutningen i tiden kommer att bli alltmer uppenbar för kommande generationer. Som alla tillväxtprocesser har framväxten av moderna industrisamhällen förutsatt en nettoöverföring av tillgänglig energi (exergi) till de områden där infrastrukturen ansamlas. Eftersom denna nettoöverföring har möjliggjorts av världsmarknadspriserna kan den betraktas som ett "ekologiskt ojämnt utbyte" i betydelsen av ett asymmetriskt flöde av biofysiska resurser som konsekvent mystifieras av de prislappar som nationalekonomin intresserar sig för. Den teknik som dessa flöden möjliggör i världssystemets kärnområden framstår som oberoende av prisrelationer och som produktiv i sig själv, trots att dess egentliga funktion är att bespara dessa områden tid och rum, på bekostnad av människotid och naturutrymme som förloras i periferin. Denna fetischiserade föreställning om teknik är vad jag har kallat "myten om maskinen".
De förändringar som de globala hållbarhetsdiskussionerna har genomgått under senare år har haft en tendens att i stora drag bekräfta mina här återgivna utgångspunkter. Verkligheten håller på att göra det tidiga 1800-talets världsbild allt mera ohållbar." 

(s. 285-286)

Brädan som var en tidsmaskin

När vi plockade i en hög med rivningsvirke upptäckte vi att den gamla farstuns brädvägg en gång delvis hade tapetserats med tidningspapper. En av bräderna var helt enkelt en tidsmaskin. Det mesta var fragmentariskt, men med en känsla av tidssvindel läste vi dessa brottstycken i en av Varbergs lokaltidningar från mitten av december 1917.

Hos Möbelhandlare Carlsson kunde man köpa en finfin gunghäst. Bara en? Gamla Eskilstunaboden sålde hushållsvågar.

Det hölls skogsauktion på Torstorps gård i Grimeton. Ute i Europa rasade kriget och Varbergs livsmedelsnämnd hade tilldelats 800 kg smör och för innevarande vecka bestämt ransonen till ett hekto per person och varnade för en trolig minskning nästa vecka.

Någon hade vunnit en docka på lott nr 115 i ett inte närmare angivet lotteri. En ungherre önskade hyra ett rum omgående. Sannolikt var staden var lugn, men dramatik fanns. På lördagskvällen råkade lantbrukaren Birger Nilsson från Tvååker och Johan Svensson från Vare i bråk. "Sedan de brottats en stund syntes saken vara ordnad", säger notisen. Men strax därpå drog Nilsson upp en fällkniv och tillfogade Svensson två hugg i ryggen, dock utan allvarligare skador. Inför Stadsfiskalen beklagade Nilsson djupt saken och visade ledsnad över vad som skett.
.

Norra Hallands landstormsförening ordnade under löjtnant A. Möllerströms ledning en fältskjutning i terrängen öster om Påskberget. Kanske var det den ringa tillslutningen som gjorde att löjtnant Möllerström som vanligt vann?
Det var kallt. Under den gångna natten sjönk temperaturen ner till minus 10 till 12 grader. Och å Kvarnegården stod en orne till tjänst för alla hugade suggägare.

Några oväntade tidsbilder från Varberg för snart etthundra år sedan.

"Hemlighetstillståndet"

Det finns böcker som jag inte kan läsa från pärm till pärm och sedan aldrig mer, men som jag läser i då och då, när andan faller på, i vissa sinnesstämningar, eller bara för att jag råkar få syn på dem, i hyllan, på skrivbordet eller i högen på nattduksbordet. Böcker som jag aldrig tycks bli färdig med, eller böcker som jag inte kan bli färdig med, för att de inom sina pärmar rymmer så till synes oändligt mycket att de är nästan outtömliga.

En sådan bok är den danska poeten Inger Christensens essäsamling "Hemlighetstillståndet", i översättning av Anna Hultenheim och utgiven av Ariel förlag 2011.

Den kortast möjliga karakteristiken av dessa texter är att de handlar om människan, språket och världen. Om skrivandet, om skapandet av mening. Om det tillstånd då språket och världen sammanfaller. Hemlighetstillståndet. Detta vackra ord.

Kanske beror mitt ständiga återvändande till boken bara på att jag är för dum för att fatta de subtila tankegångarna? Ja, sannolikt är det så. Åtminstone lite för trög i skallen. Men det jag tar med mig från varje läsning är ändå något och det berikar mitt liv.

Ett tema som berörs är förhållandet mellan människan och naturen.

Tillhör historien, i betydelsen jordens och universums utveckling, naturen i vid mening, människan?
Christensen skriver om

"...vår ambivalenta hållning till förhållandet mellan natur och kultur, eller mellan naturen och det människoskapade. Å ena sidan hyser vi, i självömkande nostalgi, en primitiv längtan tillbaka till naturen, medan vi å andra sidan inte har ögon för något annat än den människoskapade världen runt omkring oss. Det människoskapade har i sanningens namn brett ut sig så mycket att det efterhand börjat skrämma oss. Men istället för att undersöka hur intimt det människoskapade hänger samman med den natur det trots allt hör ihop med, betraktar vi oftast det människoskapade för sig och naturen för sig, som oförsonliga, ja fientliga storheter."

[...]

"... människans förmåga att inbilla sig själv att allt det som vi själva har uppfunnit och fört in i världen, är lika enastående storslaget som det naturen själv har utvecklat. I slutändan ett insisterande på att historien tillhör oss, även om vi glömt på vilket fundament historien vilar. [ ... ] Detta övermod uppstår, för att vi så länge har inrättat  vår människovärld som om den var hela världen, som om den uråldriga längtan efter paradiset tillsammans med vårt mänskliga maktövertagande av naturen kunde förvandlas till evig trygghet i ett konstgjort paradis."

Jag tar med mig detta och sammanför det med en annan ständig läsning, Giacomo Leopardi. Så kan de två mötas och jag kan lyssna till olika röster och kanske bli en aning klokare.

Tag och läs!

Den stridbare och mycket produktive Crister Enander har givit ut ännu en bok, "Dagar vid Donau - författare nära Europas hjärta" (Carlssons, 2015).

Boken består dels av daterade dagboksanteckningar där vi får följa Enander i hans liv som läsande och skrivande människa, under morgonpromenader i Lund, vid skrivbordet tidiga morgnar. Och under vistelser i Budapest, med texter om staden och om ett stort antal ungerska författare.

Ja, det här är till dels en bok om Christer Enander och om hans läsande och skrivande liv. I ett kapitel, "Det vilda läsandet", skriver han om sin väg till litteraturen och läsandet: "något djupt inne i mig förändrades eller väcktes till liv då i tolvårsåldern och under de kommande ungdomsåren."

Jag delar Enanders arbetarklassbakgrund och känner igen upplevelsen av den tidiga läsningens magi, detta "inre behov lika starkt som hunger", som om än modifierat följt med genom livet. Även om jag inte blev en skrivande människa av Enanders kaliber.

Att läsa och skriva är för Enander ingen lek, det är på allvar, "en motståndshandling". Han drivs av en vilja att förstå och förändra. "Ord påverkar. Ord förändrar andras sätt att tänka, även om de tar avstånd eller ger uttryck för stark kritik." Och han tror på den seriösa litteraturen, även om den lever ett undanskymt liv:

"Jag är dock av den bestämda uppfattningen att gott mynt tränger ut dåligt mynt. Böcker utan substans försvinner lika snabbt som en hamburgare från ett snabbmatställe glöms bort...".

Men framför allt är det här en bok som inspirerar till läsning av väsentlig litteratur.
Här finns författarporträtt, en del kortfattade, andra längre och mer fylliga: Dante, Stefan Zweig, Thomas Mann, Klaus Mann, Elias Canetti och Rilke, med flera.

Och så ett stort antal ungerska författare, från Gyula Krúdy till Péter Esterházy.
Några har jag läst. Framför allt Imre Kertész, något av ett par andra. Men annars är ungersk litteratur en av många luckor i min beläsenhet. Enander skapar nyfikenhet.

Han har som sagt bott i Budapest under flera långa perioder. Han kallar staden "ett hem jag inte visste fanns". Han skriver inkännande om miljöer, människor och möten. Och om sorgen i att nu se fascismen återvända.

Jag kallade inledningsvis Enander för "stridbar". Tidigare har jag läst flera av hans böcker och denne ytterst beläste förkämpe för bildning och kultur, en i god mening gammaldags folkbildare, kan också vara rätt brutal i sina omdömen. För att inte säga vulgär. Kanske har jag med åren blivit alltför mesig medelklass...

Men "Dagar vid Donau - författare nära Europas hjärta" är en ytterligare en läsvärd bok från Enanders penna. Av de tidigare kan jag starkt rekommendera "Ett skott i natten och andra litterära essäer" (2007) och "Skiftande speglar" 2011.  Tag och läs!

Vandring runt Stora Neten

Söndagen ägnades åt en vandring runt sjön Stora Neten. Vi kunde inte valt en bättre dag.

Det är ännu kyligt när vi går från Nösslinge kyrka. Vid nio har den täta morgondimman över sjön börjat skingras i solen.

Vi följer Hallandsleden brant uppför från sjöstranden och kommer så småningom till Långasjö där vi äter frukost. 

Lunch äter vi på andra sidan sjön i denna vackra betesmark nära Bokeholmen.

Här finns en husgrund med en trappa. Förr var detta inägomark. Här fanns en gård eller två.

Fägator löper ut till betet på utmarken. Gärdsgårdar inhägnar det som en gång var åkrar. Och överallt finns odlingsrösen som berättar om slitet. Det här var en fattig bygd. Gårdarna låg glest. I början av 1800-talet skriver S. P. Bexell i "Hallands historia och beskrivning" att jordmånen är sämre och att sädesproduktionen "är svag och lämnar någon gång föda endast för halva året åt innevånarna".

Bexell noterar också att "Stora Nätsjön, som på längden sträcker sig bredvid socknen, omgiven av skogar och lundar, gör att även Nösslinge äger några ställen, utmärkta av en skön naturbelägenhet."
Vilket man bara kan hålla med om.

De åldrade fruktträden står ännu kvar.

Åter vid Nösslinge kyrka ser vi på de unika restaurerade gravstenarna från 1600- och 1700-talen.
Det är stora, flata hällar med texten inhuggen i koncentriska cirklar. Texten börjar upptill i den yttersta cirkeln, fyller den medurs och fortsätter sedan i den inre cirkeln, ibland in i centrum.

På den här stenen kan man läsa:

HER VNDER HVILER SALIG BÖRTA PEDERS DOTER LILLA KIÖRSHULT SOM I HERREN AFSOMNAD 19 MAIVS ANNA 1716

Trodde du kanske att världen skapades för er skull?

Mitt nya liv som pensionär har börjat bra. Den gamla kroppen hänger med och jag njuter av det milda höstvädret. Jag har skapat nya rutiner - eller snarare har de bara uppstått - och använder den extra tid som nu ges till förnuftiga saker, både praktiska och intellektuella. Och kanske en del annat.

För att disciplinera mig själv (något jag behöver...) läser jag under hösten på halvfart en kurs på avancerad nivå vid Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet: Svenskt agrarsamhälle under 1700- och 1800-talen. En chans att återvända till mina gamla jaktmarker - och kanske fastna i arkiven igen...

Men jag hinner med annat också. Av och till under ett par månader har jag nu bland en del annat läst den första kompletta svenska översättningen av Giacomo Leopardis "Moraliska småskrifter" (översättning och efterord av Gustav Sjöberg, Celanders förlag, 2015). Den har jag väntat på sedan utgivningen aviserades i vintras. Tidigare finns ett urval, översatt av Vilhelm Ekelund: Giacomo Leopardi: "Valda skrifter" (Björck & Börjesson, 2. uppl. 1925). Här några rader om den nya utgåvan.

Leopardi är en ständigt följeslagare för mig, som trogna bloggläsare säkert uppmärksammat. Lite olika vägar har lett mig fram till hans verk - dikter, prosa, aforismer och den väldiga "anteckningsboken" "Zibaldone" - med dess illusionslösa syn på människans plats i världen.
Den bästa ingången jag vet är Tobias Dahlkvists gedigna "Förtvivlans filosofi - Vilhelm Ekelund och mottagandet av Giacomo Leopardi i Skandinavien" (Ellerströms, 2010).

"Moraliska småskrifter" skrevs till största delen 1824, men kompletterades senare och den postuma utgåvan 1845 anses som den definitiva. "Moraliska" betyder här att ett antal hållningar till eller perspektiv på världen utmanas: vårt förhållande till naturen, döden, njutningen, ledan. Det sker både i korta prosastycken och i dialoger, både mellan historiska personer och - märkligt nog - mellan naturfenomen.

Leopardi är pessimist, ja ibland nattsvart pessimist. Liv är lidande, lyckan är omöjlig att uppnå, allt är fåfänglighet, det bättre att inte vara född, kunskap och upplysning leder oss inte alltid till framsteg, etc.
Men han kan också skratta åt eländet och skriver ibland med lätthet och en underbart svart humor. Han är ingen misantrop eller kall cyniker. Han är fylld av medkänsla för människans utsatthet. Och det är ingen gråtande medkänsla, snarare märker man ofta en uppfordran till en stolt hållning inför tillvarons prövningar.

Jag tror att man kan utläsa en etik, en uppmaning till solidaritet människor emellan, när nu villkoren är som de är. Inför den likgiltiga naturens nycker är vi alla lika och har ett gemensamt ekologiskt ansvar. Kritiken av den konsumtionsdrivna kapitalismens rovdrift på miljö och människor får här en ny dimension. Jag funderade på detta när jag skrev om den underbara dikten "Ginsten".

Sjöberg talar i sitt efterord om bokens "uppgörelse med en antropocentrisk optik" och den formuleringen tycker jag säger något om kärnan hos Leopardi. Människan tror att människan är skapelsens krona och det centrum kring vilket allt rör sig. Men Leopardi avvisar all idealism, allt är materia och det finns inga högre skäl till att något ska ska existera eller inte existera. Universum struntar i oss.

I en av dialogerna, "Dialog mellan Naturen och en Islänning", beklagar sig islänningen i ett möte med Naturen över allt elände som vederfarits honom - "och jag drar slutsatsen att du är en öppen fiende till människor och andra djur, och till alla dina verk".

Varpå Naturen svarar:

"Trodde du kanske att världen skapades för er skull? Du ska veta att jag med mina skapelser, ordningar och verkningar med ytterst få undantag alltid haft och har en helt annan avsikt än människans lycka eller olycka. När jag sårar er på ett eller annat sätt och genom vilka medel det vara må, inser jag det själv inte annat än ytterst sällan: liksom jag vanligtvis inte vet om jag gläder eller understödjer er; och jag har inte, som ni tror, gjort dessa ting, och utför inte dessa handlingar, för att glädja eller tjäna er. Och i sista hans skulle jag inte märka om jag så råkade utplåna hela ert släkte."

Tillvarons flyktighet (uppdaterad 2015-09-25)

Jag har bytt bild i blogghuvudet. Efter mer än sju år kanske det var dags. Mina tänkande stenar ligger förstås kvar i betesmarken och tar förändringen med samma jämnmod som allt annat, i sitt lite mer långsiktiga perspektiv.

Den nya bilden visar Törlan, som rinner genom betesmarken på sin väg mot västerhavet. På sina håll är ån rätad och förvandlad till kanal, men genom Tyllered slingrar den sig fram som förr.

Tylleredshemmanen omnämns under det första årtiondet på tolvhundratalet i ett dokument som bestämde gränserna för ett område som ärkebiskop Absalon i Lund år 1197 skänkt till Sorö kloster på Själland. Där finns den äldsta skrivningen av namnet, Thyrleruth.

All mark, var man än går, är i en mening historisk. Men när jag går min dagliga runda här kan jag nästan fysiskt förnimma min tillvaros flyktighet i ett landskap format av åtskilliga generationers liv och arbete.

Samma meditation kunde vi göra då vi körde ner till Österlen för ett tag sen och stannade till vid
Lyngsjö medeltidskyrka. Inte en resa utan ett besök på en eller annan kyrkogård. Det är ju ett gammalt talesätt att gravstenarna berättar och här fanns belägg för det.

Anna Kristina Axelsson, född 1844, gifte sig först med bleckslagaren G. Pettersson, född 1841. När han avled 1892 gifte hon om sig med skräddaremästaren J. O. Holmström, född 1838, som även han avled, efter bara två år.

Var vilar Anna Kristina? På stenen anges inget dödsår. Men läs den underbara versen!

Ömma makar sof i ro
Jag vill också hos er bo

Och makarna svarar:

O maka kär välkommen här
När dina dagar ute är

Uppdatering: efter benägen hjälp av en vänlig kyrkoherde och efterforskningar på nätet står det nu klart att Anna Kristina verkligen fann sin sista vila tillsammans med sina båda makar. Men inte förrän 1922. Och hon tycks ha levt ett innehållsrikt liv...

Huvudet är alltmer där kroppen är

Nu, efter några veckor, är jag verkligen där.
Jag arbetar inte längre, men varje dag är en arbetsdag. Eller en dag då jag gör saker.
Ingen frihet utan begränsningar. Men en mycket större frihet.

Och så dessa fantastiska tidiga höstdagar, med värmande sol från en blå himmel och en sval vind i skuggiga lägen och den alltmer matta grönskan där höstfärgerna börjar smyga sig in. De kyliga morgnarna. Daggen i gräset. Stillheten.

Jag börjar hitta en rytm, den rätta växlingen mellan olika sysslor. Allt som ska göras, inne och ute, allt som skjutits upp och som försummats. Allt som inte hunnits med. Allt som jag vill göra. Jag gör det nu. Inte allt. Men mycket mer än tidigare.

Ja, jag upptäcker, som alla andra i min situation, att tiden inte heller nu är oändlig. Att allt inte hinns med. Men också att det inte gör något. Åtminstone att det inte betyder lika mycket som förut. Jag har mer än nog att göra, men inget pressar mig framåt, mot nästa sak och mot nästa igen. Blicken som tidigare var fästad i marken, i spåret mellan nu och sedan, kan nu riktas uppåt, eller åt sidorna. Stanna upp. Förundras.

Jag tog en paus och satt i solen vid växthusväggen i går. Såg upp på molnen som rörde sig sakta. Fjärilar och humlor dansade runt i kryddland och rabatter. En paus utan föreskriven längd. Just då fanns bara ett nu där jag befann mig. Tiden gick, men hade stannat. Jag var där.

Så är det numera. Åtminstone ibland. Huvudet är alltmer där kroppen är.

Jag vet att sämre dagar och sämre tider kommer. Att de redan är här. Jag följer nyhetsflödet och vet att jag lever på en privilegierad ö i världshavet. Jag vet också att ingen människa är en ö.

Thomas Tidholm: "Hilding Kvists minnen"

Man kan skriva en realistisk roman om en diversearbetares liv i Hälsingland, från födelsen till döden, med människor, möten, miljöer och allt. Sådana romaner finns.

Men kan man skildra samma livslopp genom att skriva en diktsamling, där dikterna dessutom sägs utgöra Hilding Kvists egna dagboksanteckningar?

Thomas Tidholm har gjort det. Boken är till och med utformad som en notesbok med vaxdukspärmar, med fragment av linjerade sidor här och var. Några svartvita foton för tanken till W. G. Sebald.
Det är en bok som tål och kräver både en och två omläsningar

Platsen är Ljusnans dalgång, tiden är förra hälften av 1900-talet.

Hilding Kvist har inga stora framgångar i livet. Han växer upp, minns sin barndom, minns hur fadern avlivar en drever och sedan strax därefter tar sit liv med samma bössa

kanske på grund av iråkat obestånd
vanrykte eller egen dålig beskaffenhet

Sådan är stilen i dagboksanteckningarna. Lakonisk, med en dragning åt byråkratspråk, ett "högre" språk än det som borde varit Hilding Kvists vardagsspråk.

Han träffar kvinnor i dansbanefyllor, han gör lumpen, han arbetar i skogen och på sågverk. Han får inte den kvinna han vill ha, men får till slut den han inte vill ha, men som vill ha honom efter att inte ha fått den hon först ville ha. Och efter svärfadern får han överta ett hemman med en grisbesättning som han inte heller vill ha, men som han motvilligt hankar sig fram på tills det går snett och han får jobb på det kommunala förrådet.

Det går ofta snett för Hilding Kvist. Ödet är emot honom. Självömkan inåt och aggressivitet utåt. Han hittar syndabockar och råkar ofta i gräl. Han är långsint. Han är på kant med det mesta. När det är som bäst lever han med sin Anita och döttrarna, men det är som levde han vid sidan om dem. Han är aldrig nära dem.

Han funderar mycket på förhållandet mellan kvinna och man. Och på kärleken.

Anita är min vän och bästa
må jag ändå säga. Och det är så
för att det blivit så. Det är ju
det enklaste, att mest tycka om
den man är mest med
Vad som allmänt i ljugna stunder kallas kärlek
är i stort en vackert sliten vana. Att vara van
vid varandra är tillräckligt för att allt ska gå vidare
och bli till nya årstider. Annat kan då lika så gott
vara i det fördolda. Såg en gång
två äldre hästar som delade en hötapp
framför en mjölkkärra
och tänkte på detta

Språket i Hilding Kvists dagboksanteckningar har en undertext, "det fördolda", som lyser igenom och ger en annan historia än anteckningarna vill, eller förmår, säga. Inte "ge sken av", det finns inget av förställning hos Hilding Kvist. Men det språk som han har kan inte skriva ut allt. Där stöter språket på sina gränser.

Anita lämnar honom och förfallet sätter in.

Jag har nu självvalt
för egen del tillgripit konjak

Genom sin hustru har han kommit i kontakt med romaner, vilka han först föraktar. Sedan försöker han sig själv på att utöka skrivandet till romanskrivande, men kommer inte längre än funderingar på om

huruvida det ska vara detektiv
eller kärleksdito. Är varken främmande
för spänningen eller det andra

Flera recensenter kallar Hilding Kvist en "loser". Och det låter sig sägas om en man med många misslyckanden och med få beundransvärda karaktärsegenskaper. Han formar knappast sitt liv. Men under sina villkor och omständigheter är han som vi andra, som de flesta.

[...] Hade själv ingen tanke
på hur livet skulle bli. Och det blev det heller inte
Det ändrar sig hela tiden

Och som de flesta slutar han sina dagar på lasarettet. Den sista anteckningen lyder:

Ringer man i den här klockan
kommer sedan ingen

Så avslutas denna mycket säregna bok. Om tragikomisk, så med betoning på det förra ledet. På ett sätt en bild av hur livet kan vara, bortom framgångssagorna. Mångbottnad som all god litteratur.

Vändpunkt. Några notiser ur vardagen

Den här bloggen läses numera bara av en krympande skara mer eller mindre bekanta. Jag tillåter mig därför att sänka mina ambitioner och skriver ner några notiser ur vardagen.

Om jag för enkelhetens skull gör den här måndagen till en vändpunkt, så befinner jag mig nu i en ny fas i livet. Jag blir snart ålderspensionär. Och fram tills dess har jag semester. Alltså körde jag inte in till jobbet i morse. Däremot åt jag frukost som vanligt och i vanlig tid.

Sen tänkte jag på vad jag skulle göra i dag och skrev ner en lista ("ty fåfäng gå lärer mycket ont...").

De praktiska ting jag föresatte mig att göra är nu gjorda. Dessutom gick jag en sväng bortåt betet med kikaren och kunde följa en gladas flykt på himlen och en råbocks väg bland åkerbönorna. Jag la mig också på soffan och lyssnade till några låtar med Nina Simone. Och ett tips gjorde att jag såg inslaget med Lars Gustafsson i söndagens Babel.

Nu vid halv tre sitter jag ute i trädgården, i blodbokens skugga. Det är tjugofyra grader varmt. En kraftig ostlig vind griper tag i de höga askarna. En åskfront är på väg. Molnen hopar sig, alltmer blygrå. De senaste veckornas högsommarväder är på väg bort.

Hela mitt liv vuxna liv har jag jagats av känslan att tiden är för knapp. Jag hinner aldrig med allt jag vill göra. Bristen på tid är naturligtvis inte absolut; hur mycket tid har jag inte ägnat åt trivialiteter? Men ofta har jag denna skavande, gnagande känsla av en alltför snabbt försvinnande tid.

Jag har aldrig varit riktigt vän med tiden. Det är dags att göra något åt det nu, sent omsider. Jag vill ju leva med tiden, inte mot den. I tiden, i den tid som är, inte i den gångna eller kommande tiden.

Så tänkte jag där under blodboken, medan molnen tätnade, strax innan den första åskskuren kom.
Det var bara det jag ville säga. Jag återkommer med tankar om läsning. Jag har ju mer tid nu.

Jag slutar läsa "Mannen utan egenskaper"

Om man är en amatör på skrivandets område,

som försöker skriva om sin läsning, så räcker det inte med att man har ett aldrig så intensivt förhållande till det man läser. Det krävs en skicklighet i skrivandet också. Det är därför jag pendlar mellan entusiasm och nedläggningstankar vad gäller bloggen.

Entusiasmen grep mig för en tid sen och jag började en omläsning av "Mannen utan egenskaper" och började skissa på en bloggpost, utan att komma någon vart med den. Inte så konstigt: vem kan greppa denna väldiga roman? Få. Inte jag.

En bit in i andra bandet märkte jag att entusiasmen blev alltmer tillkämpad. Lässituationen var fel. Sommaren lockade. Jag började jobba igen och kvällsenergin var svag. Så nu låter jag böckerna återta sin plats i hyllan. De kommer att finnas där, tålmodigt väntande på mig.

En som däremot skrivit mycket tänkvärt om "Mannen utan egenskaper" är Lars Gustafsson, i tre essäer som återfinns i "Stunder vid ett trädgårdsbord" (Alba, 1984).

Kanske har Lars Gustafsson formulerat vad detta väldiga romanverk egentligen, som det heter med en bedräglig term, handlar om?

"Musils utgångspunkt skulle man i en vid mening kunna kalla moralisk. Han söker efter en bild av det rätta livet. Det rätta livet är ett där man är hemma i sig själv, där det som händer en och det man gör förefaller självklart, berättigat, mer angeläget än en tillfällighet vilken som helst."

Å andra sidan skriver Gustafsson att "Mannen utan egenskaper" framförallt är "tragedin om att ingen formulering är den rätta"...

Slumpläsning: Gustav II Adolf och Giacomo Leopardi

The chosen - or misled - few som läser den här bloggen har kanske lagt märke till mitt stora intresse för den italienske poeten, filologen och aforistikern Giacomo Leopardi - misantrop, pessimist, nihilist, sträng materialist. Sök på Leopardi i sökrutan här till höger om du vill läsa vad jag skrivit.

Den bästa introduktionen till Leopardi är Tobias Dahlkvists "Förtvivlans filosofi : Vilhelm Ekelund och mottagandet av Giacomo Leopardi i Skandinavien" (Ellerströms, 2010), en bok jag ofta återkommit till. Häromdan fick jag anledning ännu en gång - ty slumpens vägar äro outgrundliga.

I sluttampen på arbetet med att katalogisera en stor lyriksamling stötte jag på en inbunden egenutgåva av Lundaprofessorn Fredrik Wulff (1845-1930), med Wulffs egna dikter, betitlad "Till mina kära". Sannolikt helt privat utdelad till vänner och bekanta.

"Små stycken, smulor, 'av en skald som aldrig blev det helt' [...] en ordäntlig liten värsbok invid ingången till mitt fämtonde lustrum, min sjuttiårsdag", som Wulff skriver i förordet. (Han ivrade för fonetisk stavning...).

Jag blev nyfiken och slog upp en sida och där fanns denna dikt:

Jag hajade till och läste med förvåning. Leopardi och - Gustav II Adolf? Men - hade jag inte stött på Wulff i samband med Leopardi?

Jovisst. Wulff var språkvetare, professor i romanska språk och översättare av Petrarca, Dante - och Leopardi. Han gav även ut en bok om Leopardi, "Ur Giacomo Leopardis liv och diktning" (1913).

Jag gick till Tobias Dahlkvists bok och fann att han karakteriserar Wulff som "[d]en kanske mest idiosynkratiske uttolkaren av Leopardi i Skandinavien". Wulff är, skriver Dahlkvist, i hög grad kritisk till Leopardi som person. Leopardi är svag, egoistisk, brister i tapperhet inför lidandet, är rentav "en ondsint kanariefågel"! 

"Wulff ser Leopardi som en av de största italienska diktarna vad gäller formen men ser innehållet som sjukligt, och farligt för den som inte är stark och frisk och mogen nog att genomskåda det."

Leopardis pessimism är patologisk, enligt Wulff, något som man på moraliska grunder måste ta avstånd från.

Mot denna bakgrund framstår dikten till Leopardis minne som något märklig. Vad Leopardi och Gustav II Adolf har gemensamt övergår mitt förstånd. Vad är det för förhoppning som Wulff ger uttryck åt? 

Som om Leopardi skulle lyssna till en hälsning i en himmel han inte trodde på. 

Som om Wulff kunde omvända den ondsinta kanariefågeln. Och detta med en segerton från Gustav Adolfs land...

Giacomo Leopardi                                                          Fredrik Wulff

Slumpläsning: Anders Österling om kommers och tiggeri i ett döende Venedig

Faran med att katalogisera gamla böcker, som jag gjort en tid nu, är att man kan öppna dem och börja läsa ett stycke och sedan fastna...

Som i den 1910 utkomna Anders Österlings "Människor och landskap : ett knippe studier och skisser 1904-1910".

En av skisserna har titeln "Det döende Venedig", där Österling söker skönheten i ett Venedig som är döende. Det pågår ett förstörelseverk.

"Snart finnes knappast en enda stilla plats i Venedig, där man kan drömma, knappast ett ögonblick på dagen, då den som reser hit för att se och ej för att ses kan omgifva sig med den stillhet, som är nödvändig för att kunna tillgodogöra sig en konstskapelse - så långt har det gått."

Det som för Venedig att dö är två företeelser. Dels kommersen:

"Hvarje fläck af staden har sin specielle geschäftsmakare, hvarje dunkelt och mosaikskimrande hörn av San Marco-dômen ekar af en Führers inställsamma nasalstämma, hvarje hvit brobalustrad, där man stannar, skuggas af en gondoliärs flaxande handrörelser, vartannat palats vid Canal Grande rymmer ett lyxhotell eller ett magasin för venezianska modesaker...".

Dels "det halvofficiella tiggerisystemet, som likt parasiten lifnär sig på den döende skönhetsstaden", där "eländet bettlar på hvarje marmorsockel". Ja, i en stad "genljudande af tiggarskrän" har

"Det venezianska proletariatet [...] en häpnadsväckande förmåga att föra en ned från konstens himlar till omtanken om egna och andras penningbekymmer."

Venedig "depraverar sitt folk", borta är den "strama venezianska grandezza, som rör sig i purpur och hermelin på Tizians och Carpaccios målningar". Den har ersatts av "en förvånande böjlighet i ryggen."

Nej, Österling har det inte lätt i sin jakt efter "det skönas eviga ungdom och sublima oberördhet":

"... en sekunds stillhet, men så börjar åter kommersen, och slöddret myllrar som flugor öfver ruinerna."

Av detta kan man väl dra slutsatsen att vare sig klagan över utvecklingen, kommersialisering eller tiggeri är något nytt under solen. Och att Österlings syn på tiggare lever kvar.

Jag försöker upprätthålla en moralisk föresats och läser om en ond dvärg

"Sjukdom är ett hinder för kroppen, men inte för dina moraliska föresatser, om dessa inte själva vill det. Är du halt, är detta ett hinder för ditt ben men inte för dina föresatser. Så ska du tänka om allt som du råkar ut för. Du kommer att finna att allt som sker är ett hinder för någonting annat än för dig själv."

Så skrev Epiktetos och så kan man väl se det, med en viss ansträngning. Jag försöker göra det; inte halt, men med envisa ryggbesvär. Och till mina moraliska föresatser hör, om man nu vill placera detta i den moraliska sfären, att jag vill bilda mig genom läsning.

Jag har ägnat mig en del åt omflyttning i och städning av bokhyllor på sistone och hittade då några böcker av Pär Lagerkvist, som jag inte läst på kanske femtio år: "Bödeln", "Gäst hos verkligheten" och "Dvärgen". I dag tog jag paus i den mer krävande Musil-läsningen och läste "Dvärgen". Den var klart läsvärd.

Miljön är hovet hos en mycket machiavellisk italiensk renässansfurste. Fursten har en dvärg. Furstens dvärg hatar människorna, men älskar makten och våldet. Han anser sig tillhöra en överlägsen ras och föraktar fursten när denne sluter ett fredsfördrag med grannstatens furste - men det är bara en list och han låter dvärgen bjuda gästerna på förgiftat vin vid fredsbanketten, kaos utbryter och då triumferar dvärgen:

"Jag kröp upp på en stol för att riktigt kunna överblicka vad som hände omkring mig. Fullständigt vild av upphetsning stod jag där och betraktade de oerhörda följderna av mitt verk, hur jag mejade ner detta vedervärdiga släkte som inte förtjäna något annat än att utrotas."  

Det är dvärgen som för ordet i denna berättelse om krig och maktkamp. Dvärgen är både en individ och en symbol för ondskan i världen och ondskan i människan.  Realism och symbolism blandas. Lagerkvist är inte historiematerialist. Ondskan är snarast en metafysisk, evig entitet än förankrad i sociala och politiska förhållanden. Boken slutar med att dvärgen kastas i en fängelsehåla och där tålmodigt väntar på att åter behövas.

"Om jag känner min herre rätt kan han inte i längden undvara sin dvärg. Så tänker jag här i min källarhåla och är vid gott mod. Jag tänker på den dag då man ska komma och lösa mina bojor för att han skickat bud efter mig igen."

Jag bläddrar lite i ett par tillgängliga handböcker, Erik Hjalmar Linders bastanta "Fyra decennier av nittonhundratalet" och "Den svenska litteraturen. Modernister och arbetardiktare 1920-1950", för att få lite bakgrund. Det finns naturligtvis mycket mer att säga om Pär Lagerkvist och "Dvärgen". Linder säger mest. Sven Delblanc en del. Båda använder mellanrubriken "Kämpande humanism" för att karakterisera Lagerkvist hållning. Delblanc är inte så entusiastisk. Han gör också en djärv psykologisk tolkning: "Dvärgen tycks på ett slående sätt bära likheter med diktaren själv, kortvuxen, rödhårig, benägen att dra sig undan i ensamheten, olustig inför vetenskapens närgångna granskning."
Vad skulle Lagerkvist ha sagt om det?

Illustration av Sven T. Kjellberg 1951

_________________________________________________________________________

Epiktetos: "Handbok i livets konst". Översättning av Anders Håkansson. Bakhåll, 2007.
Erik Hjalmar Linder: Ny illustrerad svensk litteraturhistoria. Band 5: Fyra decennier av nittonhundratalet. 3:e bearb. och utök. uppl. Natur och kultur, 1958.
"Den svenska litteraturen. Modernister och arbetardiktare 1920-1950". Lars Lönnroth, Sven Delblanc (red.), Bonniers, 1989.
Pär Lagerkvist: "Dvärgen". Bonniers, 1944.

Tillägg till En läsnotis: "Mannen utan egenskaper"

Ett citat, som tillägg till läsnotisen:

"I detta ögonblick önskade han sig att vara en man utan egenskaper. Men det är väl en sinnesstämning som över huvud taget ingen står så alldeles främmande för. Hunna till medelåldern minns i själva verket få människor längre hur de egentligen har utvecklats till vad de är, hur de har skaffat sig sina nöjen, sin världsåskådning, sin hustru, karaktär, yrke och framgångar, men de har en känsla av att det nu inte är stort mer som kan ändras. De kunde rent av påstå sig ha blivit bedragna, ty man kan ingenstans upptäcka ett tillräckligt vägande skäl för att allting blev som det blev; det kunde också ha blivit annorlunda. Händelserna härledde sig ju endast i ringa grad från dem själva, merendels berodde de på allehanda omständigheter, på helt andra människors goda eller dåliga humör, deras liv och död, och ramlade så att säga bara ner över dem vid en given tidpunkt."

_________________________________________________________________________________

Robert Musil: "Mannen utan egenskaper". Volym 1. s.166-167. (Bonniers, 1983)

En läsnotis: "Mannen utan egenskaper"

En läsnotis.
Så mycket har på sista tiden pekat mot Robert Musil. Uppläsningen i radio av "Mannen utan egenskaper". De tre samtalen i Filosofiska rummet om romanen. Utgivningen av Musils "Om dumheten" på förlaget Vesper. En intressant text om Musils "möjlighetsmänniska" som jag hittade på nätet.

Alltså gick jag till hyllan och tog fram första bandet av "Mannen utan egenskaper" och började läsa. Det är en omläsning. Kanske nummer tre. Jag vet inte. Jag är säker på den första läsningen, den skedde tillsammans med kompisar. Jag minns att jag var mest entusiastisk. Att jag sen tror mig ha läst en andra gång kanske bara är ett falskt minne, ett minne av en påbörjad läsning, ett önsketänkande?

Nu läser jag i alla fall. Sakta, sakta. Inte mer än ett par kapitel åt gången. Den essäistiska texten kräver långsamhet.
Ja, det var bara det jag ville säga.