Som i den 1910 utkomna Anders Österlings "Människor och landskap : ett knippe studier och skisser 1904-1910".
En av skisserna har titeln "Det döende Venedig", där Österling söker skönheten i ett Venedig som är döende. Det pågår ett förstörelseverk.
"Snart finnes knappast en enda stilla plats i Venedig, där man kan drömma, knappast ett ögonblick på dagen, då den som reser hit för att se och ej för att ses kan omgifva sig med den stillhet, som är nödvändig för att kunna tillgodogöra sig en konstskapelse - så långt har det gått."Det som för Venedig att dö är två företeelser. Dels kommersen:
"Hvarje fläck af staden har sin specielle geschäftsmakare, hvarje dunkelt och mosaikskimrande hörn av San Marco-dômen ekar af en Führers inställsamma nasalstämma, hvarje hvit brobalustrad, där man stannar, skuggas af en gondoliärs flaxande handrörelser, vartannat palats vid Canal Grande rymmer ett lyxhotell eller ett magasin för venezianska modesaker...".Dels "det halvofficiella tiggerisystemet, som likt parasiten lifnär sig på den döende skönhetsstaden", där "eländet bettlar på hvarje marmorsockel". Ja, i en stad "genljudande af tiggarskrän" har
"Det venezianska proletariatet [...] en häpnadsväckande förmåga att föra en ned från konstens himlar till omtanken om egna och andras penningbekymmer."Venedig "depraverar sitt folk", borta är den "strama venezianska grandezza, som rör sig i purpur och hermelin på Tizians och Carpaccios målningar". Den har ersatts av "en förvånande böjlighet i ryggen."
Nej, Österling har det inte lätt i sin jakt efter "det skönas eviga ungdom och sublima oberördhet":
"... en sekunds stillhet, men så börjar åter kommersen, och slöddret myllrar som flugor öfver ruinerna."
Av detta kan man väl dra slutsatsen att vare sig klagan över utvecklingen, kommersialisering eller tiggeri är något nytt under solen. Och att Österlings syn på tiggare lever kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar