Jag tävlar med Montaigne i blygsamhet

Montaigne är blygsamheten själv. Det han skriver

"... är ämnat för en vrå i ett bibliotek och till att förströ en granne, en släkting, en vän, som finner nöje i att möta mig igen och ta upp kontakten på nytt med mig i den här bilden. Andra har dristat sig att tala om sig själva därför att de funnit ämnet värdigt och rikt, jag har däremot gjort det därför att jag har funnit det så ofruktbart och magert att jag omöjligt kan misstänkas för att vilja skryta."

Och i andra bokens sjuttonde kapitel, som har rubriken "Om inbilskhet", skrivet han att han tror att

"... det vore mycket svårt för någon att värdera sig själv lägre än vad jag själv gör. Jag räknar mig till de vanliga människorna, utom i detta att jag räknar mig dit; jag är skyldig till de lägsta och mest utbredda bristerna, men jag förnekar dem inte och jag ursäktar dem inte. Det enda hos mig som jag sätter värde på är att jag vet mitt värde."

"Mina verk behagar mig så lite att var gång jag går igenom dem på nytt förargar de mig."

"I själen har jag alltid en föreställning om en bättre form än den jag använt, men jag kan inte gripa den och utnyttja den. Och även den föreställningen hör bara hemma på medelmåttornas nivå."

"Jag kan varken behaga, glädja eller egga; världens bästa historia torkar ihop i mina händer och blir fadd."

"Minnet är ett underbart nyttigt redskap, och utan det redskapet har omdömet mycket svårt att utföra sin uppgift: minne saknar jag helt. Vill man framlägga något för mig måste man ta en liten bit i taget."

"Förutom mitt svaga minne har jag andra brister som starkt bidrar till min okunnighet. Mitt intellekt är trögt och slött, minsta moln hindrar dess bana..."

Och så där går han på och rackar ner på sig själv. Men så kan det väl inte vara? Det är ju Montaigne, författare till dessa odödliga Essayer som ständigt kommer i nya utgåvor. Mer än 1700 sidor i Jan Stolpes nya översättning. En "porträttavgjutning" av en djupt fascinerande människa, vars röst vi hör så tydligt fast den talar till oss från femtonhundratalet, på många sätt en häpnadsväckande modern skeptiker.

Jag tror han har en räv bakom örat. Eller två. Han vet nog vad han är värd.

Jag, däremot, trögtänkt långsamläsare som jag är, har större fog än Montaigne för att skriva ner mig på det här sättet. Jag hade gjort det om jag bara kunnat. Nu får bloggen stå som bevis, sådan den nu är.

För precis ett år sedan skrev jag ett slags julhälsning som jag i stort bara kan upprepa. Ett år har gått och jag är fortfarande med i svängen, ganska oförändrad. Vilket numera får ses som en stor framgång.
Och om framgången fortsätter så kommer bloggen att fortsättas.

God jul!

Ja, snögubben är från 2013...