Jag är åsnan mellan två hötappar

Det blir inte så mycket skönlitteratur läst nu. Jag är åsnan mellan två hötappar. Den ena är Montaignes essayer, den andra är ett forskningsprojekt. Det handlar om halländska arbetsvandrare till det stora sillfisket i Bohuslän under andra hälften av 1700-talet.
Ämnet har förföljt mig sen jag läste historia på åttiotalet och jag har återkommit ett par gånger med mindre uppsatser i olika sammanhang. (Den nyfikne kan läsa uppsatserna HÄR).

Det var inte ovanligt att folk i det gamla bondesamhället sökte sig till olika förtjänstmöjligheter. Det var tvärtom en nödvändighet. Det var inget statiskt samhälle och rörligheten var i själva verket stor.
Säsongsvis arbetsvandringar har en lång historia i olika delar av landet.
Tidigare har jag använt husförhörslängder som källa och med ett ganska brett empiriskt underlag visat  vilka individer och sociala skikt och hur många från Halland som deltog i dessa för tiden mycket inkomstbringande arbetsvandringar.

Nu har jag börjat gräva i ett nytt källmaterial, som härrör från de företagare och handelshus som organiserade den omfattande verksamheten i Bohuslän, sillsalterier och trankokerier. I bästa fall kommer jag att hitta anställningskontrakt och avlöningslistor. Jag följer i spåren efter Pia Lundqvist, som 1999 skrev en C-uppsats från västgötsk horisont. För övrigt är detta ett outforskat område.

Större delen av onsdagen tillbringade jag i forskarsalen vid Landsarkivet i Göteborgs depå på Hisingen. Tiden rusade iväg. Jag hann inte så långt.
Varför gör jag det här? Kanske för att det är så fascinerande att hitta de här människorna och undra vilka de var? Anders på Bråten, Eskel i Twååker, Nils vid Smedsgård, Johannes i Järnmölle. Folk i trakten, för inte så länge sedan.