Thomas Tidholm: "Hilding Kvists minnen"

Man kan skriva en realistisk roman om en diversearbetares liv i Hälsingland, från födelsen till döden, med människor, möten, miljöer och allt. Sådana romaner finns.

Men kan man skildra samma livslopp genom att skriva en diktsamling, där dikterna dessutom sägs utgöra Hilding Kvists egna dagboksanteckningar?

Thomas Tidholm har gjort det. Boken är till och med utformad som en notesbok med vaxdukspärmar, med fragment av linjerade sidor här och var. Några svartvita foton för tanken till W. G. Sebald.
Det är en bok som tål och kräver både en och två omläsningar

Platsen är Ljusnans dalgång, tiden är förra hälften av 1900-talet.

Hilding Kvist har inga stora framgångar i livet. Han växer upp, minns sin barndom, minns hur fadern avlivar en drever och sedan strax därefter tar sit liv med samma bössa

kanske på grund av iråkat obestånd
vanrykte eller egen dålig beskaffenhet

Sådan är stilen i dagboksanteckningarna. Lakonisk, med en dragning åt byråkratspråk, ett "högre" språk än det som borde varit Hilding Kvists vardagsspråk.

Han träffar kvinnor i dansbanefyllor, han gör lumpen, han arbetar i skogen och på sågverk. Han får inte den kvinna han vill ha, men får till slut den han inte vill ha, men som vill ha honom efter att inte ha fått den hon först ville ha. Och efter svärfadern får han överta ett hemman med en grisbesättning som han inte heller vill ha, men som han motvilligt hankar sig fram på tills det går snett och han får jobb på det kommunala förrådet.

Det går ofta snett för Hilding Kvist. Ödet är emot honom. Självömkan inåt och aggressivitet utåt. Han hittar syndabockar och råkar ofta i gräl. Han är långsint. Han är på kant med det mesta. När det är som bäst lever han med sin Anita och döttrarna, men det är som levde han vid sidan om dem. Han är aldrig nära dem.

Han funderar mycket på förhållandet mellan kvinna och man. Och på kärleken.

Anita är min vän och bästa
må jag ändå säga. Och det är så
för att det blivit så. Det är ju
det enklaste, att mest tycka om
den man är mest med
Vad som allmänt i ljugna stunder kallas kärlek
är i stort en vackert sliten vana. Att vara van
vid varandra är tillräckligt för att allt ska gå vidare
och bli till nya årstider. Annat kan då lika så gott
vara i det fördolda. Såg en gång
två äldre hästar som delade en hötapp
framför en mjölkkärra
och tänkte på detta

Språket i Hilding Kvists dagboksanteckningar har en undertext, "det fördolda", som lyser igenom och ger en annan historia än anteckningarna vill, eller förmår, säga. Inte "ge sken av", det finns inget av förställning hos Hilding Kvist. Men det språk som han har kan inte skriva ut allt. Där stöter språket på sina gränser.

Anita lämnar honom och förfallet sätter in.

Jag har nu självvalt
för egen del tillgripit konjak

Genom sin hustru har han kommit i kontakt med romaner, vilka han först föraktar. Sedan försöker han sig själv på att utöka skrivandet till romanskrivande, men kommer inte längre än funderingar på om

huruvida det ska vara detektiv
eller kärleksdito. Är varken främmande
för spänningen eller det andra

Flera recensenter kallar Hilding Kvist en "loser". Och det låter sig sägas om en man med många misslyckanden och med få beundransvärda karaktärsegenskaper. Han formar knappast sitt liv. Men under sina villkor och omständigheter är han som vi andra, som de flesta.

[...] Hade själv ingen tanke
på hur livet skulle bli. Och det blev det heller inte
Det ändrar sig hela tiden

Och som de flesta slutar han sina dagar på lasarettet. Den sista anteckningen lyder:

Ringer man i den här klockan
kommer sedan ingen

Så avslutas denna mycket säregna bok. Om tragikomisk, så med betoning på det förra ledet. På ett sätt en bild av hur livet kan vara, bortom framgångssagorna. Mångbottnad som all god litteratur.