Bloggen har mer och mer blivit som en båt som jag en gång sjösatt (2008, herregud!) och som jag därför måste ro iland. I betydelsen se till att den är sjövärdig, hålla flytande i alla fall. Det märkliga är nu att antalet nedladdade sidor har ökat markant i början av det här året, trots få nya blogginlägg.
Fast, inte så konstigt kanske. Ju större mängd gamla blogginlägg, desto större träffyta när folk söker. Och det är ju roligt att mina rader om Hjalmar Söderberg, Albert Camus och andra fortfarande läses.
Jag får väl idéer och uppslag till att skriva ibland, men det mesta rinner ut i sanden. Energin saknas. Eller är det tyngden av pandemin, en allt mer nedslående nyhetskonsumtion, årstidens seghet, som fått min allmänt dystra personlighet att nå ett bottenläge?
Trams! skulle nog min farfarsmor Johanna Maria Persdotter säga. Född 1849 blev hon 1890 genom makens död lämnad att ensam ta hand om ett magert jordbruk och elva barn i olika åldrar, det yngsta ännu inte årsgammalt. Henne har jag lärt känna på senare tid, genom det som jag ändå uträttat.
På initiativ av en ungdomligt entusiastisk nittiotvåårig släkting, har jag arbetat med en släkthistorik, ambitiöst utarbetad i ett antal tryckta häften. Ett av häftena har jag skrivit, men framför allt ansvarar jag för layout och utformning, ett område som jag inte behärskar, men som jag lärt mig en del om.
Alltid något.
4 kommentarer:
Vilken härlig bild. Hon ser ut som hon kan skrämma livet ur vem som helst som går förbi i olovligt ärende. Min mamma sysslade en hel del med släktforskning på äldre dar, vilket hon sedan använde i en av sina böcker: "Gud bevare Oscar", som cirklade kring min morfarsfars öden och äventyr. Han "räddades" bland annat från en tilltagande alkoholism av ett sånt där rivigt fruntimmer, min morfarsmor. De flyttade från farliga Stockholm, där morfarsfar levde ett sångarliv, till Skutskär, där han fick leva ett lugnt liv.
Jag förstår nöjet att forska i sin släkt, men på något sätt har min ma redan gjort det. Men lycka till. Allt man tycker är roligt är värt forskning. För dig, liksom för henne, handlar det väl också om att begripa förfädernas möda.
Jag blev ganska motvilligt indragen i projektet, men efterhand blev det alltmer intressant. Det innebär också att jag gör något vettigt av mina dagar. Johanna Maria var en mycket gudfruktig kvinna och en stor glädje för henne var att två av hennes söner, trots sin sociala bakgrund, blev präster och kyrkoherdar. Min farfar däremot åkte över till Amerika några år och tjänade ihop pengar till att köpa ett småbruk. Han ville stanna i Amerika, men farmor ville inte. En vändning som fick en viss betydelse för min existens.
Roligt. Och det är alltså det småbruket du fortfarande bor på?
Min morfarsmor var också mycket gudfruktig. Hon hade även anlag för att säga ifrån till folk som hon tyckte betedde sig otillständigt. Men morfarsfar ser nöjd ut på bilderna där uppifrån (kanske minns jag fel, kanske var det Älvkarleby de flyttade till).
En släkting i Amerika hade jag också; min farbror Folke som var en vild och äventyrlig man och mycket rolig. Hans brev till oss lästes upp av hela familjen.
Tänk att du har lite kristet gods i släkten också, va bra ; )
Nej, farfars småbruk låg i södra Halland och han sålde 1939, ganska utsliten, tror jag. Dog samma år som jag föddes.
Om jag har kristet gods i släkten - massor! Vilket jag blivit varse nu i släktforskningen. Vi kommer bra överens. Schartauanismen har klingat av.
Skicka en kommentar