Plötsligt blev det en vintersöndag även här på västkusten. Kall natt, sol och gnistrande snö. Den dagliga rundan blev ett välbehövligt ljusbad. Så kom måndagen med mildväder och moln. Men i kväll fryser det på igen.
Jag läser en bok som inte liknar någon annan och som det är ett rent nöje att läsa. Tolkien- och James Joyceöversättaren Erik Anderssons "Hem. Resor i Västergötland" (Daidalos, 2020).
Under loppet av några år har Erik Andersson besökt och vandrat runt i alla socknar i Västergötland vars namn innehåller någonting med "hem"; öppet som i Varnhem, mer dolt som i Lerum. Det blev inte mindre än femtio socknar.
Västgötar må ursäkta mig, men min första tanke var att hur mycket intressant kan man hitta i alla dessa socknar? Mycket, visade det sig. Erik Andersson är en mycket kunnig guide till jordbrukslandskapet, småorterna och småindustrin, till vandringens nutid och till historiens tid i landskapet. Eftersom han förflyttar sig till fots, läser landskapet med fötterna, så blir iakttagelserna omedelbara och konkreta.
Texterna om varje socken är fyra, fem sidor långa. Växlingen mellan de olika tidsskikten; ortshistoria, odlingslandskapet historia; etymologiska, geologiska och botaniska iakttagelser, sker med lätt hand. Han rör sig blixtsnabbt genom århundradena. Inte utan humor. När han styr stegen mot Stenums mader i Valle härad frågar han sig om det kan vara gammal sjöbotten?
"Medan jag ändå har böckerna uppslagna hittar jag ett omnämnande av Stenums mader från 1361. Alltså har det under överskådlig tid varit fast mark, eller åtminstone halvfast lågmosse, och jag kan lugnt gå vidare."
Jag läser en text, fortsätter med nästa och nästa och det slutar med att jag sträckläser boken. Och bläddrar tillbaka och läser om här och där. Alla socknar har sin historia. Det förgångna lever kvar, blir synligt för den som har ögonen öppna och vet att finna. I Västergötland kanske mer än i andra landskap. Det är ju ett av våra äldsta kulturlandskap.
Det finns inte så många böcker i den här genren, tror jag. Genren "Man åker någonstans och går sedan omkring och intresserar sig för vad man kan hitta", som Erik Andersson skriver. Åtminstone inte på svenska. Rätta mig om jag har fel.
PS: Som inbiten vandrare har jag själv fuskat några gånger, som när jag gick till Ondevrå.
5 kommentarer:
denna väntar bli läst, gillar Anderssons kåserier i Göteborgd-Posten
Underbart att hitta de där texterna som försätter en i sträckläsningstillstånd. Du har nog rätt i att det inte finns mycket av svensk litteratur om vandringar. Kan faktiskt inte komma på en ett enda exempel.
Men internationellt finns det ju. Jag kommer som hastigast att tänka på W G Sebalds storartade "Saturnus ringar" och R L Stevensons "Resa med en åsna i Cevennerna". Den senare bygger förstås inte på samma sätt som i Erik Anderssons fall på historia och naturkunskaper, men är en mycket trevlig läsning.
Ja, så finns ju den excentriske filmregissören Werner Herzogs "Att gå i kylan" som i dagboksform berättar om en tre veckors fotvandring från Sydtyskland till Paris. En slags botvandring som han fick för sig skulle kunna rädda livet på en skådespelerska som låg allvarligt sjuk i Paris.
Det finns säkert annat nämnvärt också, men detta var vad som just nu dök upp i skallen.
Jag går också bet på att hitta fler exempel. Det mesta jag kommer att tänka på handlar mer om resor. När jag rotar i huvudet och hyllorna hittar jag två böcker som jag läste 2010: Rebecca Solnit "A history of walking" och Joseph A Amato "On foot. A history of walking". Där finns en del vandrande författare.
I Tomas Espedals bok "Gå:eller konsten att leva ett vilt och poetiskt liv" vandrar författaren och refererar till andra vandrande författare som Wittgenstein, Heidegger, Kierkegaard, syskonen Wordsworth, Coleridge, Thoreau, Walt Whitman och Rimbaud . Rolf Enanders bok "Vägen till Santiago de Compostela "
Oj, Espedal har jag ju läst! För sex år sen och glömt... När jag nu bläddrar i den minns jag att jag av någon anledning inte gillade den. Han ska få en andra chans...
Skicka en kommentar