Det går naturligtvis inte att gömma sig i grönskan. Världen finns där, hela tiden. Krigen. Den globala uppvärmningen.
I min allmänna dysterhet försöker jag hitta ord för en känsla, ett sinnestillstånd. Jag hittar Tomas Tranströmers dikt "Decemberkväll -72":
Här kommer jag den osynlige mannen, kanske anställd
av ett stort Minne för att leva just nu. Och jag kör förbi
den igenbommade vita kyrkan - därinne står ett helgon av trä
leende, hjälplös, som om man tagit ifrån honom glasögonen.
Han är ensam. Allt det andra är nu, nu, nu. Tyngdlagen som
pressar oss
mot arbetet om dagen och mot sängen om natten. Kriget.
Det gamla plommonträdets grenar dignar av frukter.
2 kommentarer:
Lennart, jag tycker det är en svår tid nu, och det går sannerligen inte att gömma sig som ett närsynt helgon i en nisch. Men trots det, trots allt, så ger oss både naturen och kärleken sina uppmuntrande tillrop.
Jo, det gäller att fästa blicken på rätt saker, inte bara på de svarta rubrikerna.
Skicka en kommentar