Montaigne skriver om människor som anser att kunskaperna finns i deras stora bibliotek:
"När jag frågar en man som jag känner vad han vet ber han mig räcka honom en bok så han kan visa det. Han skulle aldrig våga säga mig att han har skabb i ändan utan att först slå upp i sitt lexikon vad skabb och ända är för något."
Nej, vi ska gör vetandet till vårt eget:
"Men vetandet ska inte fästas utanpå själen utan införlivas med den; själen ska inte översköljas utan infärgas med det, och om vetandet inte förändrar själen och inte förbättrar dess ofullkomliga tillstånd är det förvisso mycket bättre att man låter vetandet vara."
Detta tänker jag på samtidigt som jag läser ännu en bok som smugit sig in i min hylla, Emma Eldelins "Att slå dank med virtuositet. Reträtten, sysslolösheten och essän" (Ellerströms 2018), som behandlar essän som form och speciellt Michel de Montaigne, Charles Lamb, Virginia Woolf och Jenny Diski. En volym som trots sitt omfång och författarens gedigna kunskap behandlar ämnet på ett essäistiskt vindlande sätt, i ett "associativt flöde".
Och formatet, över 500 sidor med tvåspaltig brödtext på varje uppslag och med fotnoter i ytterspalterna, är genialt. Inget slående fram och tillbaka, bara ett ögonkast åt sidan. Om jag inte dyker upp här på ett tag så är det på dessa sidor jag befinner mig.
Citaten från Montaigne, Essayer Bok 1: "Om skolmästarlärdom".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar