Aprilväder. Nattfrost, iskalla vindar, sandflykt från de nysådda fälten. Soliga dagar, men värme bara i vindskyddade lägen. Jag läser inte med någon reda. Det blir bara några sidor då och då i den nya översättningen av Marcus Aurelius "Självbetraktelser" (Daidalos 2021, översatt av Mikael Johansson).
Jag kan ta till mig mycket i stoicismen, dock inte tron på ett naturens styrande förnuft och ödestron. Epikuréernas strikta materialism tilltalar mig mer. Men läsvärt och tänkvärt är det ändå.
"Även om du kommer att leva i tretusen år eller till och med i trettiotusen, kom ihåg att ingen förlorar ett annat liv än det han lever eller lever ett annat än det han förlorar. Alltså är det längsta livet likvärdigt med det allra kortaste. Ty det nuvarande ögonblicket är lika för alla och därför är det som förloras lika, och förlusten visar sig sålunda vara för ögonblicket. Ingen kan förlora det förflutna eller framtiden – ty hur skulle man kunna beröva någon det han inte har? Följande två saker måste du därför komma ihåg: Det första är att allt av evighet är enhetligt och återupprepas; det spelar ingen roll om du kommer att se samma sak i hundra eller tvåhundra år, eller under en obegränsad tid. Det andra är att både den mest långlivade och den som precis skall dö förlorar samma sak, ty det är bara det nuvarande ögonblicket som de kommer att berövas, eftersom detta ju är det enda de har. Och man förlorar inte det man inte har."
(Bok 2. 14)
Hur många årtusenden har det tagit för havsvågor och stenar att slipa fram dessa vackra former vid Sanddamm i Bua, strax norr om Varberg?
 |
10 kommentarer:
Vill bara fälla den enkla kommentaren att jag älskar Marcus Aurelius. Gillar Seneca också. Men man kan ju inte glömma bort att de var överklassmänniskor som satt och tänkte över sina relativt privilegierade liv. Även om Marcus var nog så hårt hållen av det arma soldatlivet.
Mjuka, vackra formationer på fotot. Jag tycker om den stora skuggan också, som upptar en stor del av bilden. Skuggan skänker marken en djupdimension som den soldränkta halvan av marken inte har (tycker jag). Vet du vilken bergart det är? Mvh Gunnel.
Gabrielle, jag vill nog inte gå så långt som att jag älskar Marcus Aurelius - men jag läser som sagt honom gärna. Men ibland går han för långt i strävan att genom acceptans av alltings föränderlighet uppnå ataraxia, som här:
"Betrakta varje enskilt ting och tänk dig att det redan håller på att lösas upp och förändras och så att säga håller på att ruttna eller är i färd med att skingras, eller att varje ting av naturen så att säga håller på att dö." (10.18)
Gunnel, bergarter är inte min starka sida, trots att jag gått en kurs för inte så länge sen. Gnejs och/eller granit chansar jag på.
"För 1 miljard år sedan kolliderade vi med Nordamerika och Grönland och blev en gemensam kontinent med dessa. Vid krocken klämdes bergarterna i Västsverige ihop till gnejser.", läser jag i kursboken. Kontinentaldriftsteorin är fascinerande...
Lennart
Stoikerna har ju vissa likheter med buddhistiska tankegångar.
Jag tror de liksom satt och övade på "mindfulness" innan de/han/Marcus gick ut i strid.
Alltså att själva tankeövningarna var grejen, ett litet bad för hjärnan.
Jag tycker att geologi är mycket intressant. Jag vill fråga dig vilken slags kurs du gick i ämnet och vad kursboken heter. Mvh Gunnel.
Gunnel - det var en kurs som Senioruniversitet i Varberg gav, med föreläsningar och exkursioner ledda av professor emeritus Jimmy Stigh, en fantastiskt föreläsare och pedagog. Kursboken av Stigh hittar du här: http://winestone.se/?page_id=41
Rekommenderas!
Tack Lennart! Jag kollade upp boken, som verkar mycket intressant, och såg även att den är slut på AdLibris. Ska jag köpa den så får jag nog kontakta paret Stigh. För nyfikenhetens skull gick jag in på Senioruniversitetet Varbergs hemsida, för att sondera kursutbudet. Det dröjer länge tills jag uppnår de båda kriterierna 55+ och pensionär, men vilket trevligt utbud! Bl a såg jag en kurs om tio tillfällen som enbart behandlar Beethoven. Den kursen hade jag kunnat tänka mig att anmäla mig till.
Geologi/petrologi verkar vara ett ämne som svenska bokförlag inte prioriterar (?). Det är svårt att finna mer än några få böcker skrivna på eller översatta till svenska. I min ägo har jag en svår, detaljstuderande klassiker på engelska med utgångspunkt i brittisk geologi: Alfred Harker, "Petrology for Students" (1895). Omistlig studie för 100 år sedan i den anglosaxiska världen. Under kapten Scotts Terra Nova-expedition åren 1910-12 var denna bok med ombord på skeppet på dess färd till Antarktis och den studerades på kvällarna under däck, i seminariegrupper i den stora besättningen. Läser i den ibland för den är grundlig och "spännande", men ser också fram emot något mer lättillgängligt och på svenska. Mvh Gunnel.
"det är bara det nuvarande ögonblicket som de kommer att berövas, eftersom detta ju är det enda de har"
Och vad händer med hela den värld av minnen som lever i oss? Och alla de döda som lever kvar i vårt minne? Ack ja...
Käre Lennart
Tack för att du ännu gläder oss med fina blogginlägg.
Malou
Tack för att du läser, Malou!
Skicka en kommentar