Ständigt denne Melberg!

Ständigt denne Melberg!  – litteraturvetare, professor emeritus och en lysande essäist – som envisas med att år efter år komma ut med den ena intressanta boken efter den andra. Här i hyllan radar de upp sig: "Läsa långsamt - essäer om litteratur och läsning" (1999),  "Försök att läsa Montaigne" (2000),  "Resa och skriva - en guide till den moderna reselitteraturen" (2005) och den bastanta antologin "Essä" (2013), bara för att nämna några. De är alla läsning som man kan återvända till, återanvända i sitt umgänge med den väsentliga litteraturen.

Nu har jag återigen läst en ny bok av Arne Melberg, "Gränstrafik", utgiven på Vendels förlag 2020. Jag missade den när den kom i höstas, beroende på att den vad jag kan se inte förunnades någon som helst recension i rikspressen. Det är en tunn bok på 97 sidor, men desto mer innehållsrik. Titeln anspelar på att Melberg intresserar sig för den skönlitteratur som "övade gränstrafik genom att vandra över de gränser som dragits runt skönlitteraturen".

Här kan man läsa om essä och roman från Proust via Woolf till Knausgård, fiktion och dokumentation hos W G Sebald, Kerstin Ekmans skogsvandringar, litteratur till fots hos Kapuściński, Susan Sontag om språk och översättning, med mera. Och som alltid skriver han intresseväckande och insiktsfullt och ger impulser till omläsning. Men den här gången kom jag att börja läsa en bok som länge stått oläst i hyllan, Kerstin Ekmans "Herrarna i skogen" (2007). En oändligt rik bok om skogen och människan från urminnes tider till nutid, kultur- och naturhistoria och politik.