Ja, inte bokstavligt. Men när jag sitter ute i trädgården och läser på kvällen och lyfter blicken från boksidan omges jag av det gröna.
Gräsmatta, rabatter, buskar, de höga träden, askar, lönnar, kastanjer, blodbok och där borta betesmarken med de gamla ekarna. En djup grönska ännu, även om några av sensommarens och höstens nyanser har smugit sig in.
Den blå himlen vitnar när ljuset sjunker. Molnen rör sig långsamt. Solljuset lågt över Sandgärdets mogna råg. Det finns en trygghet i detta att omslutas av grönskan. Att andas med grönskan. Det är en stillhet som jag gärna söker mig till.
En sommarkväll i antropocen.
8 kommentarer:
Det är en härlig, stämningsfull känsla som du förmedlar i ditt blogginlägg och jag känner så väl igen den. Min hustru och jag sitter ofta och njuter av just det gröna i grönskan runt vår trädgård. Här är det dock mest björk, ek, rönn och hägg som tillsammans med gran och tall utgör väggar i vår gröna kammare (en benämning som vi lånat av Björn von Rosen).
Tanken att denna känsla av frid är ett lån har väl alltid funnits, att det är människans villkor. På senare år har ytterligare en källa till oro smugit sig på, som jag försökte antyda med den sista raden...
Gläds åt era gröna kammare! När jag tittar ut genom köksfönstret ser jag sex stycken träd, samtliga på en förskolas utelekplats. Två träd är döda i almsjukan, två träd är halvdöda i almsjukan, två träd är ännu grönskande - men almsjukan sprider sig snabbt nu.
På tal om träd läser jag Italo Calvinos roman "Klätterbaronen" (1957) nu. Den handlar om en tolvårig pojke i en italiensk adelsfamilj, och året är 1767. I revolt mot sin familj klättrar han en junidag upp bland träden och han kommer inte ner därifrån igen. Han klättrar bland träd och höga buskar, magnolia och järnek är flitigt förekommande i romanen. G.
Calvino tillhör mina favoriter - inte minst "Klätterbaronen". Kanske mest "Om en vinternatt en resande". Fantastik, lätthet.
Jag läste Calvinos novellsamling "De osynliga städerna" ganska nyligen och tyckte om den. Jag uppskattar när novellsamlingar har sådant upplägg som denna: mycket korta, icke fristående, sammanhängande noveller med samma tema, där mönster och struktur genom hela samlingen märks tydligt. I detta fallet berättar Marco Polo för Kublai Khan om olika påhittade städer. Jag blev så nyfiken på båda dessa att jag läste på ganska flitigt om dem efteråt, särskilt om Marco Polo. Jag läste med behållning delar av hans reseberättelser, där sanning och fantasi verkligen blandas på ett underhållande vis.
Jag är mer ambivalent inställd till "Klätterbaronen". Romanen har ett originellt tema och visar på tvättäkta "berättarglädje", men än så länge är jag inte berörd av innehållet. Det känns som om något fattas. "Tyngd" kanske? Det du beskriver som "fantastik, lätthet" tycker jag träffar helt rätt. I genren magisk realism, föredrar jag Kafkas noveller, som jag då skulle beskriva som "fantastik, tyngd". Kafkas korta noveller berör mig; novellen "Ryttaren på kolhinken" är en favorit. Men jag har bara läst fem kapitel än ur "Klätterbaronen".
"Om en vinternatt en resande" har jag endast hört talas om. Jag har förstått att det handlar om flera berättelser i en och samma berättelse? Jag känner också till att Sting har spelat in en skiva med vinter-/jullåtar och att skivans titel är densamma som och är inspirerad av Calvinos roman. G.
Där sitter du bra. Lite gömd för världen.
Tack Gunnel - som så ofta är dina kommentarer mer innehållsrika och läsvärda än mina korta rader... Om "Om en vinternatt..." skrev jag för några år sedan här: https://langsambloggen.blogspot.com/2009/09/litterar-erotik.html
Gabrielle - ja, det är nog så att jag gömmer mig för världen. Utan framgång mer än för stunden.
Skicka en kommentar