De sociala medierna och jag, ett slags julhälsning

Efter sju års bloggande, ett år på Facebook och då och då en bild på Instagram frågar jag mig: hur i all världen har det här gått till? Varför finns jag i sociala medier? Och vem är jag i sociala medier?

[Och här skulle följa ett längre analytiskt resonemang kring mina bevekelsegrunder. Men det strök jag.]

Det jag kan säga inför årsskiftet är att jag kommer att sträva på, på det sätt jag kan, med notiser om min läsning och lite tankar kring den. Inte med samma entusiasm som de första åren. På sparlåga första halvåret, kanske lite mer senare, när mer tid kommer att ges. Kanske.

I backspegeln ser jag ändå att min vingliga väg har avsatt en del respons och kommentarer. Och jag är numera oftast en mer uppmärksam läsare. Att försök sätta ord på läsupplevelsen förstärker den. Värdet av mina anteckningar får vara vad det är, take it or leave it.

Men framförallt har den här tiden skapat kontakter med andra läsare och skrivare som jag inte för allt i världen skulle vilja vara utan. Ni vet vilka ni är. Om jag drar en cirkel med början i Uppsala, så tangeras bland annat Stockholm, Wien, Zagreb, Paris och London.

Till er och till andra som förirrat sig hit vill jag skicka en önskan om en god jul ett gott nytt år!

Vy över Sandgärdet, 19 december 2010.

Mer Modiano

Efter att ha läst "Place de l'Etoile", "Lilla smycket", "Dora Bruder", "De yttre boulevarderna" och när jag nu är mitt inne i en mycket långsam läsning av "Nätternas gräs" kan jag nog säga att jag drabbats av akut Modianoförgiftning.

Ni, kultiverade läsare, har säkert redan läst Modianos nobelföreläsning, men här finns den på svenska i alla fall: http://www.nobelprize.org/nobel_prizes/literature/laureates/2014/modiano-lecture_sv.html

Slutorden lyder:

"Jag tror tyvärr att det har blivit omöjligt att gå på spaning efter den tid som flytt med samma kraft och klarhet som Marcel Proust. Det samhälle han skildrade var artonhundratalets, och det var fortfarande stabilt. Prousts minne levandegör det förflutna in i minsta detalj, som en "tableau vivant". Jag har intrycket att minnet numera är långt mindre självsäkert och att det ständigt måste kämpa mot glömska och amnesi. Under detta lager, denna massa av glömska som täcker allt, går det bara att snappa upp fragment av det förflutna, spår som upphör tvärt, flyktiga, nästan ogripbara människoöden.

Men förmodligen är det romanförfattarens kall att på glömskans stora vita ark blåsa nytt liv i några halvt utplånade ord – isberg som har lossnat och driver omkring på havsytan."

Om Modiano har rätt vet jag inte. Men all den "information" som pockar på uppmärksamhet kanske just genom sin mängd döljer mer än den informerar. Blir till en "massa av glömska som täcker allt". 

Några rader om "De yttre boulevarderna"

Jag fortsätter att läsa Patrick Modiano. Det är inte lätt att skriva om denna läsning, men här några rader i alla fall.

Patrick Modianos "De yttre boulevarderna" inleds med en beskrivning av ett svartvitt foto av några män och kvinnor i en bar på ett lantligt värdhus i en by utanför Paris i juli 1944.
På bokens sista sida får bokens berättare, som kallar sig Serge Alexandre, just detta foto i sin hand av värdshusvärden, med uppmaningen att han som är så ung hellre borde tänka på framtiden - men tvärtom är fotot utgångspunkten. Hela boken är en sons imaginära resa bakåt till juli 1944, till kretsen av dessa män, varav en är hans far.

Sällskapet i baren är skumraskfigurer, svartabörshajar och antisemiter, som skamlöst utnyttjar den tyska ockupationens möjligheter för att göra sig förmögenheter. En av dem är Serge Alexandres far, som trots att han är jude deltar i affärerna, men på nåder, hunsad och förnedrad. Situationen är spänd. De lyssnar på nyhetssändningar och anar att deras tid snart är ute.

Från att vara en beskrivning av ett foto glider texten över i en skildring där - den då ofödde - sonen plötslig deltar i skeendet. Han umgås med sällskapet och vämjes. Varför är han där? För att han vill veta vem hans far var.

"Att gräva ner mig i denna fysiskt och psykiskt osunda miljö; att behöva umgås med dessa skumma individer; att ge akt på dig dag efter dag utan att förtröttas. Och alltsammans för denna hägring, denna avsigkomna figur! Men jag visste att jag skulle följa efter dig ända till slutet. Faktum är att du intresserade mig, 'pappa'. Man är alltid nyfiken på sitt ursprung."  

Boken har tre tidsskikt: nuet, då Serge får fotot och sedan skriver; 1944, fotots tid, som han förflyttar sig till; och så Serges tonår, då fadern hämtar honom från en internatskola och då de lever en tid tillsammans och försörjer sig på diverse udda sätt, innan fadern efter att - kanske, kanske inte - försökt knuffa ner sonen framför ett tåg i metron och sedan lämnat honom utan att de återses igen.

Fadern känner inte igen sin son. Eller vill han inte? Sonen söker faderns sällskap, men avslöjar inte vem han är. Hela skildringen är drömlik. Saker sker som inte är möjliga. Så till exempel mördar Serge en av de skrävlande antisemiterna, sedan denne talat illa om fadern.    

Sonens känsla för fadern är en solidaritet, trots allt - trots faderns deltagande i en smutsig hantering och trots hans lismande servilitet och trots att fadern övergivit honom och trots händelsen i metron.

"Romanen handlar om en saknad, men genom en konstruerad projektion" skriver Per Arne Tjäder i sin bok om Modiano.

Tjäders bok är en guldgruva om man vill fördjupa sig i Modianos författarskap. En djup gruva, ändå lättläst.


Modiano, Patrick: "De yttre boulevarderna". Elisabeth Grate bokförlag, 2014.
Tjäder, Per Arne: "Gare d'Austerlitz - en bok om Patrick Modiano". Daiadalos, 2014.

Konsumtionskritisk notis

Så lämpligt att döpa inledningen till årets konsumtionshögtid till BLACK FRIDAY.
Det ger helt rätt associationer.

Språklig utvikning

Jag dammar av "Shakespeares dramatiska arbeten", i Karl August Hagbergs översättning, sjunde bandet, innehållande "Othello" och "Kung Lear". Detta med anledning av uttrycket "Cordelias tystnad".
Men här ska det handla om en annan sak. Varför använder Hagberg "bildlikt" i stället för "bildligt"?
Har han slumrat till?
Jag kastar ut frågan till mina språkkunniga läsare...

Onomatopoetisk utvikning

Var kommer de ifrån alla dessa böcker som vill hamna i mina hyllor?
Som denna fascinerande skrift, utgiven 1908. Man kan bli sittande länge och inse vilka luckor det finns i ens bildning.

"Gökens namn är naturligtvis likaledes en härmning av hans läte, hvilket fullkomligt tydligt framträder i det tyska kuckuck, det engelska cuckoo, det holländska koekkoek och det franska coucou. Det svenska gök och det danska och norska gjøg äro besläktade med det medelhögtyska gouch och det lågtyska gök. [...] Anställa vi en jämförelse med andra språk, så finna vi en genomgående öfverensstämmelse: på latin cuculus, på italienska cucco, på spanska och portugisiska cuco, på gammalgrekiska kokkyx, på sanskrit kôkilas; i de keltiska språken: på kymriska côg, på gaeliska cuach: i de slaviska språken: på fornslaviska kukavica, på polska kukawka, på serbiska kukava; på angelsachsiska är namnet geác, på nordiska gaukr, på gammalengelska geka; ännu kallas göken i norra England gawk; på ungerska gauka."

Osv. Osv.

Författaren, lektor Johan Eriksson, skriver:

"Följande plan ligger till grund för detta arbete: de inhemska och europeiska fåglarna med tabell och svenska och tyska provinsialismer, de utomeuropeiska fåglarna, tydningar af läten och därav uppkomna benämningar, däggdjurs, kräldjurs, groddjurs och insekters namn, namnbildning genom analogi, alfabetisk uppräkning af en del andra onomatopoetiska ord, litteraturförteckning.

Boken avslutas med följande tabell (klicka och läs!):

Sven Lindqvist om fickor

En god vän ringde härom kvällen och frågade om jag kunde minnas var Sven Lindqvist hade skrivit om fickor.

Eftersom jag nyligen läst några av Lindqvists femtiotalsböcker kunde jag snabbt ta fram "Hemmaresan" (1959), där texten finns. Den är även omtryckt, något bearbetad,  i urvalsvolymen "Livstidsmänniskan" (1992). Nu tog jag mig tid att läsa om.

Lindqvists korta text är ett kunskapsteoretiskt resonemang utifrån talesättet att "hitta som i sin egen ficka" eller "känna något som sin egen ficka".

Han använder talesättet för den kunskap som är tyst, som man inte kan teoretisera om, ett slags självklar förtrogenhetskunskap. Allt det som man lärt sig genom att göra det. Och som man inte kan lära sig genom att läsa om eller få förklarat för sig. Man måste göra det själv. Man måste leva det.

Å andra sidan finns den kunskap som man kan läsa sig till och förstå på ett teoretiskt plan. Men som man inte är hemmastadd i. Som man inte känner som sin egen ficka.

"Det viktiga är att bristen på samband mellan vad som vets vetenskapligt och vad som vets vardagligt. En sak är teoretiskt bevisad och insatt i den vetenskapliga systembyggnaden. En annan sak vet jag på grund av vad jag varit med om, som ett resultat av levandet. Och mellan dem har jag ingen personlig förmedling."

"Det gäller att med fantasin arbeta in de utifrån komna kunskaperna i vad man vet inifrån. Att i det påtagliga fantisera fram tillämpningar av abstrakta och teoretiska saker, för att göra även dem till bebodd kunskap."

Lindqvist ideal är att förena dessa båda sorters kunskap.

"Om vi lyckades fullständigt med detta skulle allt vad vi tänker innehållas i vad vi gör och allt vad vi gör innehålla vad vi tänker."

"Ty man vet inte riktigt vad man inte känner. Men i fickan kan man känna det."

Var och en som läst Sven Lindqvist vet att detta är kärnan i hela hans författarskap.

Patrick Modiano: "Lilla smycket"

"Lilla smycket" är den andra av Patrick Modianos böcker som jag läser. Och jag kommer att läsa fler.
Jag fascineras av detta lågmälda, långsamma utforskande av det förflutna, av minnet och av det som finns kvar av den tid som en gång var och som oåterkalleligt försvinner, sakta men säkert.

Artonåriga Thérèse lever i Paris och försörjer sig på ströjobb. Bakom sig har hon en minst sagt problematisk uppväxt. Thérèses förträngda minnen av de svåra barndomsåren förföljer henne. Som barn skickas hon av sin mor till släktingar på landet, medan modern, en misslyckad dansös, till slut flyttar till Marocko, där hon sedan uppges ha dött. "Lilla smycket" kallades hon av sin mor, som ville göra henne till den stjärna hon själv inte blev - och som sedan övergav henne.

Så en dag på metron får Thérèse syn på en äldre kvinna i en sliten gul kappa och tror sig känna igen sin mor. Hon följer efter henne till en förort. Hon vill, men vågar inte tilltala henne.

När hon arbetar som barnflicka hos en ung familj där föräldrarna tycks syssla med skumma affärer och som behandlar sitt barn, en flicka, med en märklig kyla, ser hon sin egen barndom i flickans situation. Det förflutna finns alltid närvarande.

Det är Thérèse som berättar, från en position senare i livet.

"Jag var fortfarande densamma, som om Lilla smycket hade bevarats intakt i en glaciär. Fortfarande samma paniska skräck som grep mig på gatan eller när jag vaknade med ett ryck klockan fem på morgonen. Ändå hade jag fått uppleva långa perioder av lugn då jag så småningom glömde alltsammans."

Hon träffar en ung man som lyssnar till henne och en kvinnlig apotekare som likt en räddande ängel tar sig an henne - en kvinna vars godhet och mildhet står i kontrast till moderns egoism och hänsynslöshet - och långsamt får hon kraft att våga berätta om sin barndom.

"Allt som jag hade velat glömma fram till dess, eller som jag snarare hade undvikit att tänka på, liksom den som anstränger sig att inte se bakåt av rädsla för att få svindel, allt detta skulle så småningom dyka upp igen, och nu var jag redo att se det i ögonen."

Framställningen är realistisk vad gäller miljön, platser och gator i Paris, men gränsen till dröm och fantasi är tunn. Thérèse lever lika mycket i sina mörka minnen som i nuet.

På många sätt är det en enkel historia om hur en ung människa hinns upp av traumatiska minnen, genomgår en kris, får hjälp och stöd och når fram till ett slags försoning.

"Allt som hade gjort mig rädd och betryckt och som ända sedan barndomen fått mig att tro att jag aldrig skulle bli fri från det onda öde som drabbat mig, allt detta tycktes mig plötsligt som bortblåst."

Men enkelheten bedrar. Det förflutnas närvaro i nuet gör att berättelsen öppnar sig och ger den ett stort djup. Det förflutna är ju så mycket större än framtiden.

Notis: Det accelererande samhället

I maj skrev jag, med en viss entusiasm, om Hartmut Rosas då just utkomna "Acceleration, modernitet och identitet. Tre essäer" (Daidalos 2014). 
Jag skrev att mitt intresse för generella teorier om samhällsutvecklingen hade falnat med åren, men att jag fått ett återfall. 

Boken har nu fått en betydligt mer kvalificerad läsare, Hans Ruin, som skriver intressant i DN i dag. Rosas huvudtes, att samhällstempot i vid mening ständigt accelererar, med olika negativa följdverkningar, har som Ruin skriver "en intuitiv attraktionskraft, i synnerhet som den fångar en utbredd känsla hos många av att befinna sig i en värld som hela tiden rusar snabbare".

Men Ruin pekar på många luckor i Rosas analys. Den är "en lite myopisk samtidsspaning som omfattar Europa och USA", den blir rentav i vissa avsnitt till "ett dystert bokslut över Frankfurtskolans kritiska teori" och "blottar [...] en dystopisk socialkonservatism som kanske alltid legat latent i denna tanketradition", osv.

När jag tar fram boken nu minns jag att jag bara läste de tre första kapitlen. Jag hann inte mer, innan något annat fångade min uppmärksamhet. Jag misstänker att det är symtomatiskt.

Magiskt tänkande

En eftertanke till Patrick Modianos "Dora Bruder", som jag skrev om i föregående inlägg. Lite upprepning, men ändå.

Modiano rörde sig i unga år i de kvarter där den tragiska historien utspelade sig under fyrtiotalet och tycker sig nu ha gått "i Dora Bruders och hennes föräldrars spår.  De fanns där redan, i bakgrunden."

"Man föreställer sig att åtminstone platserna behåller ett svagt avtryck av de människor som bott där. Avtryck: ett slags fördjupning eller utbuktning, något urgröpt eller i relief. I fråga om Ernest och Cécile Bruder, om Dora, skulle jag säga: en urgröpning. Varje gång jag befunnit mig på en plats där de har levat har jag fått en känsla av frånvaro och tomhet."

Men vilka spår finns egentligen kvar, vilka avtryck lämnar våra levnadslopp efter sig på de platser vi bott, i de trakter vi rört oss i livet? Andra än de materiella spåren, de efterlämnade tingen, i vid mening?

Vad som finns kvar av vår existens är just tomhet - en frånvaro. Men den finns inte i platsen, i rummet, i byggnaderna, i tingen - den finns bara i de efterlevandes minnen.

Frånvaro och tomhet - därför måste Modiano knyta frånvaron och tomheten till påtagligt exakta gatunamn och adresser. Ett slags besvärjelse. Ett slags magiskt tänkande. Som om något av existensen stannat kvar på en bestämd adress.

Jag ser här en förbindelse med Giacomo Leopardi, som i en aforism skriver kritiskt om hur vi gärna knyter en händelse, en företeelse i tiden, till en viss plats - som om vi befinner oss närmare denna händelse när vi är på denna plats, vid t ex ett jubileum, en minnesdag. När händelsen i själva verket glider allt längre bort, bakåt i tiden, som allting annat som en gång var ett unikt ögonblick.

"This is like finding ourselves in places where things have happened which are memorable either in themselves or on our account, and saying that this happened here, and here this, and believing we are, so to speak, nearer to those events than when we find ourselves elsewhere."

(Giacomo Leopardi: Thoughts and The Broom. Hesperus Press, 2002. )

Jag har läst Patrick Modiano: "Dora Bruder"

En femtonårig judisk flicka, Dora Bruder, rymmer i december 1941 från en internatskola i det ockuperade Paris. Trots sitt utsatta läge som judar anmäler föräldrarna flickan som saknad. En notis förs in i en kvällstidning. Patrick Modiano råkar läsa notisen 1988 och kan sedan inte släppa tanken på flickan och hennes öde och ägnar så de nio följande åren åt att försöka ta reda på flickans och hennes föräldrars historia. Det är om detta "Dora Bruder" (Elisabeth Grate bokförlag 2014) handlar.

Nu har jag läst boken två gånger. Det tål den. Eller, rättare, den kräver omläsning. Den andra gången med eftertankar och blickar bakåt och framåt i texten. Det är en mycket bra bok. Jag har nog inte riktigt tänkt färdigt. Jag tror jag måste läsa mer av Modiano. Men några rader här i alla fall om "Dora Bruder".

Det skrivs mycket om Modiano nu och "Dora Bruder" tycker jag bekräftar vad som skrivs. Modianos teman är minnet och tidens flykt, en sorgsenhet och ett vemod över hur det förgångna ohjälpligt suddas ut och över vår oförmåga att hindra denna ständigt pågående erodering av det som en gång var. Han är släkt med W G Sebald i detta minnesarbete.

I sina efterforskningar rör sig Modiano i Paris, han söker i arkiv och hos myndigheter, han söker i sina egna minnen av de kvarter där familjen Bruders tragedi utspelade sig, den tragedi som delades av så många judar i Frankrike, som till slut ledde till utrotningslägren.

Boken vimlar av gatunamn och adresser, stadsdelsnamn och platser. Det är som om exaktheten i alla dessa gatunamn och adresser, platser och stadsdelar är en besvärjelse av, en ersättning för, det skugglika hos dessa människor, eller som Modiano skriver:

"Det man vet om dem kan ofta sammanfattas i en enkel adress. Och denna topografiska precision står i kontrast till det man aldrig kommer att få veta om deras liv - denna vita fläck, detta block av okänt och tystnad."

Modiano söker förbindelser mellan det förflutna och nuet och han minns 1965, minns de gator han då gick på, minns sin väntan på kaféer och de intryck som den tiden gav och då han ingenting visste om Dora Bruder, men - menar han, kanske gick han utan att vara medveten om det

"i Dora Bruders och hennes föräldrars spår. De fanns där redan, i bakgrunden."

"Man föreställer sig att åtminstone platserna behåller ett svagt avtryck av de människor som bott där […] varje gång jag har befunnit mig på en plats där de har levat har jag fått en känsla av frånvaro och tomhet."

Tålmodigheten hos Modiano: "jag söker efter ledtrådar, längst bort i tiden."
Det tog Modiano fyra år att upptäcka Doras exakta födelsedatum, den 25 februari 1926. Varför denna jakt på några öden i det förflutna? För att rädda minnet av dessa nazismens annars anonyma offer? För att blottlägga undangömd skuld? För att hantera känslan av frånvaro och tomhet? Det han finner är de knapphändiga uppgifter om Dora Bruder och hennes föräldrar som finns i arkiv och människors minne. Men trots denna knapphändighet är det en mycket tankeväckande bok. Både spännande och vemodig, sammanvävd av författarens eget liv och de människors liv vars spår han söker efter. Och staden Paris.
Jag kommer att läsa mer av Modiano.

PS: Läs också vad Karin Stensdotter skriver om "Dora Bruder" i en av sina bloggar, Franska romaner.

Passande läsning en fredagskväll

Passande läsning en fredagskväll: Thorsten Jonssons novell "Ensam med en halv liter konjak", i samlingen "Fly till vatten och morgon" från 1941. Novellkonst när den är som bäst. Passande av flera skäl.

Notis

Världsrymden är mycket större än vad vi tidigare trott, säger forskningen.
Det verkar vara så ödsligt därute. Själv har jag nog med att hantera jordelivets prövningar.

Källa: Forskning & framsteg nr 9 2014.

Ytterligare om vad jag inte gör och ytterst lite om läsning

Jag sysslar mest med att inte göra saker. Det jag gör är bara det nödvändiga.

Efter en fin helg kom den riktiga hösten med regn och blåst. Och lite åska i morse.
Jag läser Raymond Chandler, "The long good-bye". I´m in the mood for wisecracks, tydligen.

Jag kan ingenting om rosor, men jag uppskattar deras skönhet. Så här vackert blommade Rose de Rechts i söndags.
Bilden får utgöra pausbild här ett tag. Kortare eller längre tid.

Om vad jag inte gör och lite om läsning

Vad jag inte gör? Jag läser inte alla intressanta böcker som trängs i hyllan. Eller - jag börjar läsa, men slutar efter ett tag. Och så gör jag allting annat, varav en hel del sådant som jag ska göra, men också en hel del sådant som jag inte ska göra. Eller inte borde göra.
Prokrastinering kallas det och verkar vara väldigt populärt nuförtiden. Jag stöter ständigt på nya artiklar och böcker om det. Så jag är väl en trendnisse. Eller bara ett offer för tidsandan.
I alla fall är det därför det är lite tunnsått med inläggen här.

En bok som lite slumpartat hamnade i mina händer har jag i alla fall lyckats avsluta, Per Svenssons "Vasakärven och järnröret - om den långa bruna skuggan från Lund" (Weyler 2014).

Det är en bra bok. Svensson visar på ett övertygande sätt att det finns en linje mellan trettiotalets "bruna" Lund, med nationalistiska, fascistiska och nazistiska studentrörelser, och den inre kretsen i dagens SD: Åkesson, Söder, Jomshof. De träffades också i Lund och i grunden är SD ett "apokalyptiskt kulturrevolutionärt och därför främlingsfientligt nationalistparti" av samma stuk som sina föregångare. De judar och andra främmande folkelement som hotade nationens renhet då har ersatts av islamsk massinvandring.

Sen blev jag ståene framför bokhyllan och valde att läsa Raymond Chandler. Inte så konstigt och inte första gången. Lika väl som man kan lyssna bra musik många gånger kan man läsa bra litteratur många gånger. Jag läser Chandler ungefär som jag lyssnar till musik. Och det behöver jag nu.

Vad jag gör och lite om läsning

Efter ett träningspass tidigt på lördagsmorgonen åt vi frukost på altanen. Solsken och sommarvärme. Gräs och träd och det mesta i trädgården fortfarande grönt, om än med många nya nyanser. Det kunde lika gärna ha varit en julimorgon. Som vanligt efter träning smakade mackor och kaffe bättre än vilken lyxfrukost som helst.

För första gången i år räfsade jag sen löv, under lönnen som först av alla bestämt sig för att det är höst. Löven hade blåst samman i en lång sträng, de var torra och spröda, lätta att räfsa ihop. Vilket är en fördel. Nackdelen är att de snabbt fyller skottkärran. Det blev många vändor fram och tillbaka.

Jag tänkte att detta kanske är den sista riktigt varma sensommardagen. I morgon blir det regn och sen sjunker temperaturen och vi går in i hösten. Men på många sätt har denna sommar varit en av de bästa. Därför har jag egentligen inget emot att det mörknar tidigare, att ogräset slutar växa och att mer tid kan tillbringas inomhus.

Jag gick bort och inspekterade vedförrådet. Solen ligger på där under eftermiddagarna. Det känns bra att att veta att vi kommer att kunna hålla huset varmt ännu en vinter. Men varför lägga ner det arbete som vedeldning innebär, numera visserligen bara att stapla och köra in en gång i veckan och att elda, så småningom varje dag? Det finns ju smidigare, mer arbetsfria sätt att värma upp huset.

Jag vet. Men jag behöver detta arbete, och andra lagom ansträngande sysslor som följer med ett liv på landet, som motvikt till den symbolhantering som annars präglar mitt liv.

                                                                           *

Ola Klippviks "Vikbodagbok" (2009) kom med posten från ett antikvariat. Jag har inte läst honom tidigare, annat än någon gång hans blogg så länge den var aktiv. Bodil skrev nyligen så positivt om den nyutkomna tredje Vikbodagboken att jag blev nyfiken.

Jag blev först lite besviken.  Det är just ett slags dagbok, med en knapp sida text per vecka, om Klippviks vardagar på Vikbolandet som småbarnsförälder och författare, make och recensent, hemmafixare och lärare på skrivarkurs. Om landskapet, om djur och natur. Noteringar om allt blandas, ibland med en mening om det ena följd av en mening om det andra, ett omdöme, ett citat, oftast utan vidare kommentarer.

Hur intressant är det att läsa om en ung familjs dagliga liv, med blöjbyten och förkylningar och hämtningar på dagis, om matlagning och någon gång om äktenskapliga konflikter? Och varför utvecklar Klippvik inte den kritik av mångt och mycket, som nu bara antyds eller skymtar fram?
Läsefrukter redovisas ytterst kortfattat, en mening, ett citat, de utvecklas aldrig, ingår aldrig i något resonemang på djupet. Något blir jag för all del nyfiken på, något känner jag igen, men mest tänker jag: och?

Å andra sidan - allt eftersom jag läser växer ett sammanhang fram, texterna länkas samman, blir till en struktur där delarna kanske inte ska läsas bara enskilt utan som en enhet, som ett livsflöde. Det blir då ett slags realism, som skildrar livet som det är, stort och smått om vartannat, där de stora tankarna får samsas eller kollidera med de dagliga, triviala nödvändigheterna.

Kanske är det så att jag känner igen mig i detta? - utan all jämförelse i övrigt. Alla som i någon mån läser och tänker känner nog igen sig. Jag tror att jag får ge boken en chans till, göra en omläsning med ögon för helheten.

Från Fylleån till Lagaoset

Förra söndagen var en stor dag. Äntligen gick vi den den sista etappen i södra delen av vårt projekt Gå längs Hallands kust, den mellan Fylleåns mynning och Lagaoset. Vilket fullbordade sträckan mellan Getterön i Varberg och länsgränsen i söder.

Det var lätt att gå, längs betesmarker och sandstränder.

Vid Påarp.

Jätteflockar av vitkindad gås.

Sandlöpare. (Tack till Lena J. för sakkunskapen!)

Vid Lagaoset.

Nu återstår bara norra länsdelen. Där är det betydligt svårare, med vikar och skär och  klippor och klappersten och sanka marker. Hittills har vi gått kanske en tiondel. Men skam den som ger sig.

Jag har ingen inre potential

Jag råkade få syn på en artikel av Maria Küchen i Kritiker nr 31&32, 2014 med titeln "Jaget finns eftersom det kan försvinna - Om inre potential, artificiell intelligens och konsten att dö"

En kort men intressant artikel, inte så mycket om artificiell intelligens och konsten att dö, men lite om jaguppfattningen från Augustinus och framåt och framför allt om vår tids jaguppfattning.

Om vad Küchen kallar "den hegemoniska definitionen av jaget i det liberala västerlandet", "en inofficiell statsreligion i början av det tjugoförsta seklet i Sverige".

"I centrum av jaget finns en skimrande kärna, en essens. 'Din inre potential' brukar den kallas. En människa som finner sin inre potential kan nå hur långt som helst. Med hjälp av sin inre potential löser individen livets problem och övervinner motgångar, antingen det handlar om arbetslöshet, sjukdom eller sorg efter en anhörig."

Denna essentialistiska syn på vad ett jag är, är naturligtvis inte ett resultat av filosofiskt eller vetenskapligt tänkande, utan helt enkelt en normativ definition, ett svar på de krav som samtiden ställer.

"Jaget i början av tjugoförsta seklet förväntas vara en autonom och effektiv produktions- och konsumtionsenhet. Att 'finna sin inre potential' innebär i praktiken att leva upp till denna förväntan. Några klarar det, andra inte. De som inte 'finner sin inre potential' hamnar i 'utanförskap'.

I valfrihetens samhälle där det i ett slags sekulär framgångsteologis namn alltid är individen som bär ansvaret för allt som en individ kan drabbas av, från sjukdom till arbetslöshet, har coacherna fått en lukrativ marknad: "Mellan 2008 och 2013 betalade Arbetsförmedlingen ut mer än fyra miljarder kronor till privata bolag som skulle coacha arbetslösa in i sysselsättning."

Vad skulle Montaigne ha skrivit om coaching, frågar Küchen och citerar från "Essayer", bok 2, "Om våra handlingars obeständighet", där Montaigne för fram en jaguppfattning av ett helt annat slag än dagens enkelspårigt konsumtionssamhällesanpassade.

Jag läser om och fastnar för följande, som åtminstone för mig ligger sanningen betydligt närmare än någon inre potential:

"Vi är alla lappverk, av en väv så formlös och skiftande att varje bit, varje ögonblick spelar sitt eget spel. Och det är lika stor skillnad mellan oss och oss själva som mellan oss och andra. 'Tro mig, det är en stor sak att handla som en enda människa.'"

"Det är inte bara tillfälligheternas vind som sätter mig i rörelse efter sin önskan. Dessutom rör och stör jag mig själv genom min egen vacklande hållning, och den som noga ger akt märker att han aldrig befinner sig i samma tillstånd två gånger. Jag ger min själ än det ena, än det andra ansiktet beroende på åt vilket håll jag vänder den. Att jag talar på olika sätt om mig själv beror på att jag ser på mig själv på olika sätt. Alla motsägelser kan påträffas hos mig alltefter vridning, i någon form."

Trivialiteter, läsning

De första septemberdagarna bjuder på sommarvärme. Höstterminen har dragit igång och efter jobbet går jag en stund i trädgården och sitter sedan i solen vid växthusväggen. Trött.

Kanske kommer sommaren tillbaka. Det är ju inte höst än. Men gässen sträcker över himlen på väg från sovplats till matplats och tillbaka. Allt grönt har fått nya skiftningar och kvällarna blir svalare. Skuggorna under träden svartnar och mörkret faller allt tidigare. Ett gult löv är inte längre någon dyrbarhet.

Äpplena mognar på träden och vi skördar vindruvor och tomater. Trädgårdslandet dominerar mathållningen. Det blir mycket rotsaker och kryddor.

Som alltid så här års smyger sig ett visst vemod på. Var sommaren så kort? Har mer än halva det här året redan gått? Vad hann jag med? Vad hann jag inte med?

Bortom dessa trivialiteter tränger sig världshändelserna på genom alla medier. Hur kan man se allt som sker utan att hamna i den djupaste förtvivlan?

En av lönnarna har före alla andra bestämt sig för att det är höst.

Denna sommar har jag inte läst så mycket som jag brukar. Albert Camus och Willy Kyrklund. Och så föll jag till föga efter alla lovord och läste John Williams "Stoner" och blev inte besviken. Denna sorgsna roman om tålmodighet och försoning höll hela vägen. Det är inte alla romaner som gör det.

Och nu läser jag en volym, "The atheism of Giacomo Leopardi", som påminner mig om det som skulle blivit, men inte blev, sommarens stora läsprojekt, den engelska översättningen av Leopardis jättelika "Zibaldone", på mer än 2500 sidor. Ingen sträckläsning från pärm till pärm, naturligtvis, men nedslag här och där, några trådar i den stora väven.

Vissa år har hösten med kyla och dagar med hög och klar himmel inneburit en skärpning och ett nytt lugn i liv och läsning. Jag hoppas att det blir så även i år.

Citatet.3 Leopardi igen...

På tal om människan som alltings mått. Giacomo Leopardi influerades av tysk naturfilosofi, men vägrade att se något annat än illusioner, om än trösterika, i tron på den goda naturen och alltings sammanhang.

"The Romantic theories of pantheism in Leopardi's view impart to nature a humane, even anthropomorphic, concern that is wholly foreign to it. The forces of nature may be either for good or for the evil, or often random, even disorderly, certainly from the point of view of the organisms that objectify the impulses of nature it acts in ways that appear cruel, or indifferent."

Citatet återfinns i Pamela Williams: "Madame de Staël, the German philosophers and Leopardi's atheism", ett av de intressanta kapitlen i "The atheism of Giacomo Leopardi", Cosetta Veronese & Pamela Williams (eds.), Leicester: Troubador, 2013, som jag nu ägnar de stunder då jag kan uppbringa åtminstone en viss koncentration.

PS: Den som vill läsa vad jag klottrat ner här i bloggen om Leopardi kan söka på Leopardi i sökfönstret här till höger...

Citatet.2 Är människan alltings mått?

Citatet.2 ger ett annorlunda perspektiv på livet och döden:

"Ultimately, life and death are just biological categories invented by human beings for the sake of measuring and categorizing, in order to come to terms with, and make sense of, their own circumscribed and time-bound existence."

Kanske är människan inte alltings mått? Kanske finns det större mått. Eller måttlöshet. Naturen.

Jag citerar från ett mycket intressant kapitel, "Poetry and materialism in Shelley and Leopardi", av Cosetta Veronese, i "The atheism of Giacomo Leopardi", Cosetta Veronese & Pamela Williams (eds.), Leicester: Troubador, 2013.

Veronese visar genom en analys av Shelleys dikt "Mont Blanc" och Leopardis "Ginsten" hur Shelley och Leopardi, utifrån likartade materialistiska och ateistiska grunder hamnar i skilda uppfattningar om människans villkor; Shelley mer positiv och optimistisk, Leopardi mer negativ och - minst sagt - pessimistisk.

Shelley har jag inte läst alls. Att jag läst Leopardi vet de happy few som följt denna blogg några år. Han är en av de tre, fyra omistliga vännerna bland de döda.

Citatet.1

"Bilderna vandrar igenom oss som vågor genom vatten, envar våg med sin egen struktur. En sammansatt våg formar vid något tillfälle en föränderlig bild som är mitt jag. Vid denna bild måste jag klamra mig fast som en drunknande; den är ju jag."

                                                                         *

Willy Kyrklund: "En privilegierads äventyr", i: "8 variationer: prosa" (1982)

Gud sitter på trottoarkaféet

Jag läser Willy Kyrklunds korta text "I stoftet", i "8 variationer"(1982).

Någon sitter på ett trottoarkafé. Den ojämna asfalten är fylld av skräp och damm och då och då hälls överblivet vatten ut på trottoaren, små rännilar bildas, rinner en stund, sugs sedan upp eller dunstar bort.

En rännil liksom en flod har sitt mål, utan att den vet om det, och det är en lägre punkt åt vilket håll som helst. Når den fram? Inte alltid. Ibland rinner den ut i sanden.

Någon ser dessa rännilar på trottoaren. Ser vilken väg rännilen borde ta, men ingriper inte.

”...jag [kunde] ta den papperslapp som utgör kvittot för min förtäring, böja mig ned och med papperskanten riva hål i vätskans vägg och leda floden på den rätta vägen. Dock är min upphöjdhet alltför upphöjd för detta. Jag ser på.”

Om en högre makt ingrep och ställde allt till det bästa, var tog då den fria viljan vägen?

”Förutsättningen för det fria valet är dålig tankeförmåga och bristande information. Förutsättningen för helvetet i himmelen såsom ock på jorden är det fria valet. Om en seende makt toge bort detta ansvar, då bleve lyckan allmän och frälsningen kom till envar. Sådana följder kan kallas omfattande.”

Det är bestämt så, att alla har chansen att nå målet, några gör det, andra inte. De som når målet gör det när deras krafter är uttömda.

”Några droppar av det blod som nyss pulserade så friskt sipprar långsamt ned i uppfyllelsens dal och redan är allt likgiltigt.
Denna lek med vad som sker i stoftet är en dum lek, en barnslig lek.
Ett barns lek.”

Den barnsliga leken syftar på ett fragment av Herakleitos som är bokens motto:

Tiden är ett barn som leker spelar bräde
härskarmakten tillhör ett barn.    

Texterna i "8 variationer" är nog bland det bästa jag läst av Kyrklund i sommar. Där återkommer i koncentrerad form mycket av de teman som är Kyrklunds.
                                                                      *

I "Skeptikerns dilemma : texter om Willy Kyrklunds författarskap", Vasilis Papageorgiou (red.) 1997 finns ett intressant bidrag av Johan Dalenbäck om just "8 variationer". De flesta andra av bidragen är alltför postmodernistiska för mig.

                                                                       *

Är jag med detta tillbaka igen? Kommer jag att bli mer flitig med att skriva om det jag läser? Jag ställer mig frågan själv, men har inget bra svar.                                            

Om godheten

I dessa tider, då ondskan tycks regera världen mer än någonsin, är det upplyftande att läsa Willy Kyrklunds "Om godheten" (Bonniers, 1988). En fantastisk bok, där Kyrklund för olika resonemang om godheten och dess natur, och bland annat blir inbjuden på te hos Gud.

"En god sak kan vara vilkensomhelst idé eller dess materiella hypostas", skriver Kyrklund. Och

"Mänsklighetens historia visar oss, att godheten är stadd i oupphörlig tillväxt. Idén om godheten och kravet på godhet intar genom årtusendena en allt större plats i människornas föreställningsvärld och samhälle." 

De första gudarna var inte goda. De representerade endast makt. Människorna var prisgivna åt sina villkor, naturen var hård.

Efterhand förbättrade människorna sina villkor och fick större pretentioner på tillvaron, t ex livskvalitet. Och ställde krav på gudarna; de måste vara goda. Och Gud anpassade sig.

De tidiga krigen handlade om att röva slavar och egendom. De handlade om vem som var starkast. Det fanns en höviskhet mellan de stridande. Man hade respekt för varandra som krigare. Ingen var ju bättre kålsupare än den andre.

Men även krigsväsendet påverkades av godheten. Godheten frigjorde sig, blev idealism. Goda människor kämpade för en god sak, onda kämpade för en ond sak.

Och vad Kyrklund skrev 1988 gäller väl än:

"Ett krig som förs för en god sak vilar aldrig. Det finns nämligen alltid fiender till den goda saken, som bedriver subversiv verksamhet inom det egna statsområdet. I överensstämmelse härmed finna vi att ett karakteristiskt drag i vår moderna civilisation är utvecklingen av den vetenskapliga tortyren, med vars hjälp man kan uppspåra motståndare till den goda saken.
Avskaffandet sedan länge av rov och plundring som motiv för krig, insättande av högre mål, arméns härav stärkta moral, och på senare tid förtingligandet av fienden, kriminaliseringen av motståndaren, har inneburit successiva bidrag till försvarets utveckling. Detta är godhetens betydelse för krigskonsten."

Det gäller i dag som alltid att skilja på de goda människorna och de ondsinta och dåliga människorna. De goda blir politiker och de ondsinta, de brutala och defekta individerna, de åtar sig villigt

"…den tortyr och de bödelsgärningar som är ofrånkomliga i kampen mot den onda saken. De verkligt stora katastroferna däremot, krig, svält, förföljelser av minoriteter och självtänkare, mänsklighetens eventuella totalutrotning av mänskligheten, administreras av goda människor som understöds av goda människor som tror på en god sak."

Albert Camus: Landsflykten och riket

Idealiskt är sommar och semester liktydigt med frihet, att kunna välja friare, att befinna sig i ett rum med större möjligheter än annars. Men här finns också risken att den ökade friheten blir en källa till beslutsångest. Vad ska jag välja? Väljer jag rätt? Somrarna är ju inte längre lika långa som barndomens oändliga somrar och timglasets sand rinner allt snabbare.

Jag försöker hålla den där beslutsångesten i schack genom att inte bara låta planering och ambitioner styra, utan att också vara öppen för det slumpartade och oväntade. Som nu, häromdan, när jag plötsligt fann mig sittande i trädgården läsande novellerna i Albert Camus "Landsflykten och riket", utgiven i Bonniers klassiska Panacheserie 1957, i översättning av Eva Alexandersson.

Den här boken hamnade i min hylla när jag nyligen läste om några verk av Camus och i samband med det läste C. G. Bjurströms "Albert Camus - från främlingskap till landsflykt" och Jenny Maria Nilssons utmärkta "Albert Camus - varken offer eller bödel", som jag skrev om här.

Jag tror att det inte bara är vid min horisont som Camus dyker upp. Kanske är det en trend i en tid då ideologiska och politiska motsättningar exploderar i alltmer våldsamma former. Kanske behövs Camus i en tid när allt mer mördande sker i namn av den absoluta sanningen. Eller - ibland är "ideologi" eller "politik" bara den urgamla strävan efter att med vilka medel som helst komma i besittning av makten och pengarna.

Jag läste Camus som ung och fascinerades av existentialismen, så långt jag nu kunde förstå den. Men Camus var ju en borgerlig intellektuell, inte riktigt politiskt korrekt enligt mina dåtida mallar. Sartre var bättre.

De sex novellerna i "Landsflykten och riket", som alla på olika sätt behandlar existentiella teman - där landsflykten kan stå för främlingskap och ensamhet och riket för tillhörighet och gemenskap - är alla läsvärda, men särskilt "Avfällingen eller En förvirrad hjärna", "De stumma" och "Gästen" stannar kvar i minnet.

Den sistnämnda utspelar sig en vinter i det koloniala Algeriet, på den ödsliga högslätten. En gendarm kommer ridande upp till ett högt beläget skolhus, med en arab bunden och kopplad i ett rep. Läget i landet är spänt och gendarmen beordrar läraren, Darus, att dagen efter föra den fängslade araben, som mördat sin kusin och som kanske också är motståndsman, till domstolen i Tinguit tjugo kilometer bort. Läraren vägrar först. Han vill inte bli inblandad. Han har sökt sig till tjänsten i detta utarmade landskap för att spela en meningsfull social roll för det fattiga folket i byarna och kanske också för att fly världen och dess konflikter.

Han bjuder gendarmen och araben på pepparmyntsté och går till sist med på att överlämna fången. Gendarmen ger sig av. Daru befriar araben från repen och bjuder honom på mat, låter honom sova i skolsalen. Han känner ingen rädsla och araben flyr inte. På morgonen ger de sig av till fots.

"Han var upprörd över mannens enfaldiga brott, men att utlämna honom stred mot hans hedersbegrepp: blotta tanken därpå gjorde honom vild av förödmjukelse."

Halvvägs överlämnar han ett matpaket och pengar till araben.

" "Titta nu här", sa läraren och pekade mot öster, "där är vägen till Tinguit. Det är två timmars väg dit. I Tinguit finns myndigheterna och polisen. De väntar på dig." Araben tittade mot öster medan han alltjämt tryckte paketet och pengarna mot bröstet. Daru tog honom i armen och vände honom omilt ett kvarts varv mot söder. Vid foten av den höjd där de stod kunde man svagt skymta en knappt märkbar stig. "Det där är stigen tvärs över högslätten. En dagsmarsch härifrån träffar du på betesmarker och de första nomaderna. De kommer att ta emot dig och skydda dig i enlighet med sina lagar."

Han vänder ryggen åt araben och går. När han vänder sig om efter ett tag ser han att araben beger sig mot fängelset.

När han så kommer tillbaka till skolhuset och klassrummet finner han att någon med oövad hand skrivit något på svarta tavlan, bland de franska floderna:

" "Du har utlämnat vår broder. Det ska du få umgälla." Daru betraktade himlen, högslätten och därbortom de osynliga vidder som sträckte sig ner mot havet. I detta vidsträckta land som han älskat så högt var han ensam."

Man kan lätt se Camus stå där, han som varken ville vara offer eller bödel.

Stunder vid trädgårdsbordet

Det blir många stunder vid trädgårdsbordet dessa dagar. Någon gång i solen, men mest i skuggan av blodboken. Det mesta sker där, måltider, läsning och som nu ett försök att skriva ner några rader till bloggen.

Jag sitter i en lantlig trädgård med perennrabatter och kryddland där fjärilar dansar, med växthus och grönsaksland och omgiven av höga träd, kastanj, almar, lönnar och askar. Runt om finns odlad åker och betesmarker. Det här är en gammal gård. Här har bott folk sen urminnes tider, enligt skrivna källor sen tolvhundratalet. Över mig en alldeles klarblå himmel. En vind tar i och sträcker ut flaggstångens vimpel. Boklöven har redan börjat rassla. En idyll, på många sätt.

Tyst är det inte. Vinden för med sig ljud från motorväg och järnväg. På bordet ligger telefon och dator. Genom olika flöden nås jag av "nyheterna", som man sa förr, om världens tillstånd. Och man måste vara gjord av sten för att att inte bli dyster till sinnet av dessa nyheter.

Jag ska villigt erkänna att min läsning är ett sätt att, nej, inte fly från, men kanske att balansera, att hitta en motvikt till, denna dysterhet. Inte så att jag läser glada, positiva böcker, för att muntra upp mig. Nej, det jag läser, eller det mesta av den litteratur jag läser, är den som utan illusioner och utan försköning handlar om människans villkor. Inte till tröst, om sådan funnes. Men till något annat. Till insikt, kanske.

Så långt som Willy Kyrklund, i "Mästaren Ma", vill jag kanske inte gå:

"Jag intresserar mig icke för människorna. Jag intresserar mig för människans villkor. Människans villkor är det som är utanför människan, det som formar och avgränsar henne. Det som är utanför människan är det omänskliga."

Hur nu de orden ska tolkas. Det "omänskliga", de villkor som formar oss, är väl intressanta för oss människor just för att vi är människor. Och det o-mänskliga är en egenskap hos världen just genom att människor finns. Annars vore den ingen egenskap. Jag intresserar mig för människan och människans villkor.

Willy Kyrklund, omkring 1960

Det som tilltalar mig är Kyrklunds blick, hans perspektiv, där människan ständigt ses under sina i grunden ytterst kärva existentiella villkor. Hans blick för det som är boskap och botten i oss alla. Nej, ingen fara! Jag tror inte på något för alla gemensamt i samhälleliga och politiska frågor. Här är det som alltid sociala strider och motsättningar som gäller. Klasskamp om man så vill.

Den samlingsvolym Kyrklund jag nu läser är minst av allt en samling traditionella skönlitterära texter, med människors jag, handlingar, livslopp och utveckling i centrum, nej, mer ett myller av röster och figurer, med olika språk och tilltal, där det just är de mänskliga villkoren som gestaltas, högt och lågt om vartannat och blandat med illusionslösheten en alldeles underbar humor.

Kyrklund har inget till övers för den sköna litteraturen. Som han uttrycker det i "Tvåsam":

"Att rada en massa fingerade fakta efter varann och ta på sig minen att det inte kunde vara annorlunda, detta är ett depraverat illusionstrick och ingenting annat."

Nå, efter att ha läst Torgny Lindgrens "Klingsor" vill jag nog hävda att även depraverade illusionstrick tilltalar mig. Det finns mer än ett sätt att se på världen och människorna. Den goda litteraturen har många former.

*

Willy Kyrklund: Prosa. Bonnier Alba, 2003. Innehåller: "Tvåsam", "Solange", "Mästaren Ma", "Aigaion", "Till Tabbas", "Polyfem förvandlad", "Den rätta känslan", "Om godheten".

Kort berättelse om en resa

Hemma igen efter en fjortondagars norrlandsresa och vi upptäcker att sommaren är den tid då gräs och gröda gror. Lite trädgårdsarbete, alltså, i värmen.
Men också tid att sitta i skuggan och se de tunna molnen segla fram på himlen, lyssna till vinden i lönnar och blodbok, se fjärilsdansen i rabatterna och bara låta tankarna vandra.

Även om man alltid har något att berätta när man gjort en resa så ska jag inte göra det här. Mer än att säga att Norrland visade sig från sin vackraste sida, på alla sätt. Mötena med naturen, med platser och med människor och så hela tiden detta sagolika väder. Regnkläderna packades aldrig upp. Tre regnväder kom under bilfärder.

Höjdpunkterna var många. Vandringen vid Tjulträsk i Ammarnäs. Abisko nationalpark. Besöket i Hjoggböle, med det Enquistska skithuset i backen ovanför det gröna huset.  Och mycket annat.
Jag var ute på nätet mycket sparsamt och har inte följt de vanliga bloggarna. Men omvärlden fanns naturligtvis där, liksom nu, i nyhetsflödet. Gaza, Irak, Ukraina. I den svenska sommaridyllen.

Här några bilder:

Tjulträsk

Abisko nationalpark

Det Enquistska skithuset…

…med anslaget på dörren.

"Jord och vind blåser tvärs igenom oss"

"Frihet är den förnimmelse som vi har av förloppen inom oss själva. Ofrihet är den förnimmelse som vi har av förloppen utanför oss. Jag vet icke om det finnes någon annan metod att skilja på vad som är vi och vad som icke är vi.
De flesta menar att skinnet skiljer dem från det som omger dem. Men människans skinn är tunt och genomsläppligt, fullt av hål och öppningar likt en trasig rock. Det omänskliga far in och ut genom revorna; jord och vind blåser tvärs igenom oss. Vår hjälplöshet är höggradig."

Willy Kyrklund: "Mästaren Ma." (1953)

Läst och citerat på resande fot i Lappland.

Jag läser Willy Kyrklund igen

”Jag är icke någon process i naturen. Jag är en uppfattning av en process i naturen. Och denna uppfattning innebär i varje situation ett val. Jag må vara fri eller ofri eller bortom fritt och ofritt, detta är likgiltigare än påvens skägg. Jag har alltid ett val. Alltid, i varje sekund.”

Willy Kyrklund, i "Tvåsam" (1949). Detta med anledning av, tja, att jag läser den kloke Kyrklund. Igen.

Kanske är världen en roman som vi skriver på i huvudet

Världen, vad är den? Kanske mer vad vi vill att den ska vara och vad vi föreställer oss, än vad den "är". Den enda synvinkel vi har och kan ha är vår egen. Vi vill gärna tro att vi kan tillägna oss de andras, men hur lyckas vi med det? Kanske är världen en roman som vi skriver på i huvudet, ömsom enligt vår vilja, ömsom under tvång, ständigt i efterhand, bara med den skillnaden mot en tryckt roman att den i varje (skriv- och läs-)ögonblick öppnar för ett stort antal okontrollerbara händelseutvecklingar och pågår dygnet runt ända tills vi når den sista sidan och pärmarna slås igen och vi hamnar bland de många aldrig mer lästa böckerna i evighetens bibliotek.

Vadan denna kanske något flumfilosofiska inledning? Tja, den är tänkt som en inledning till ännu en repris. Texten här nedan är densamma som när den publicerades, jag har bara redigerat den en smula. 
Och anledningen till att jag letade upp den var att den tanke som föranledde den - kort uttryckt: världen skiter i oss - blev aktuell för mig igen. Vilket den för övrigt alltid, under ytan, är.

                                                                                *
Är man rastlös och inte kan läsa så koncentrerat som man vill så kan man botanisera slumpvis i hyllan, ta en volym här och en volym där, slå upp och börja läsa och så plötsligt fastna någonstans, t ex i Lars Gustafssons "Utopier och andra essäer om 'dikt' och 'liv' ", en sliten pocketbok från 1969.

I denna innehållsrika bok diskuterar Lars Gustafsson i en intressant essä frågan om vad en roman är. Ett bland flera kriterier är att

"i varje episk skildring måste några saker träda i förgrunden, andra skildras på ett mera översiktligt eller perifert sätt eller kanske bara antydas".

Gustafsson kallar det romanens "uppmärksamhetscentrum, som olika personer och föremål kan stiga in och ut ur under berättelsens gång."

Vilket är naturligt eftersom romanen är linjär - allt kan inte sägas på en gång och för att bli begriplig måste romanen (liksom våra egna inre ständigt pågående försök att begripliggöra våra liv) ha en berättande struktur.

Sen kan man bryta mot regeln att bara "det väsentliga" ska finnas med i uppmärksamhetscentrum, t ex genom att låta alla triviala detaljer i rumsinteriörer etc. befinna sig i detta centrum. Den en gång nya franska romanen försökte något sådant. Resultatet blir att vi försöker förstå varför de finns där. Vi vill ju ha ordning och reda där, liksom över huvud taget i vår verklighetsuppfattning.


När jag läser denna essä minns jag en gammal idé som jag skulle vilja se genomförd: att skriva en roman där uppmärksamhetscentrum är tömt på människor. En roman med enbart miljöskildring. En skildring av tingens värld. Gärna en så skickligt anlagd roman att vi när vi läser den hela tiden (och med stigande irritation) väntar på att åtminstone en handlande människa ska dyka upp och göra allting begripligt. Men det sker aldrig. Världen finns där. Men utan människor. Världen finns där och dag följer på natt som följs av dag, allt enligt naturlagarna, och det är ett innehållsrikt och växlande skådespel. Men utan människor. Jag kan tänka mig att det är efter civilisationernas sammanbrott, efter den sista, totala miljökatastrofen.

Men hallå!, säger vän av ordning - ett skådespel kräver någon som skriver och någon som skådar, någon som ser eller läser - och jag kan bara hålla med. Det krävs en vilja och en föreställning. Det är en knäpp idé. Men intressant.

Normaltillståndet hos världen i förhållande till oss som existerande art är att vi inte existerar. Vår individuella existens och vår upplevelse av världen, vad vi vill att den ska vara och hur vi föreställer oss att den är (och därmed möjligheten att skapa skildringar av den) är historiskt sett bara korta, uppflammande undantag ...


Montaigne har en underbar formulering, som jag tidigare citerat:

"Vi tycker att det universella sammanhanget på något sätt blir lidande av vår förintelse och att det har medlidande med vårt tillstånd. Ty vår förvända syn föreställer sig tingen förvända på samma sätt, och vi tänker oss att tingen fattas blicken i samma grad som blicken fattas tingen..."

Jag kom aldrig att skriva den romanen. Kanske finns den skriven? Är det någon som vet?
Och med den frågan utkastad blir det ett längre uppehåll här, inte ens några repriser.

Dam i svart (repris från juli 2010)

Eftersom jag befinner mig i en intellektuell svacka när jag av allehanda skäl inte får något annat än praktiska ting ur händerna, så kör jag en repris på ett inlägg från juli 2010. 

Om det finns någon författare som ska läsas på sommaren så är det Walter Ljungquist och då gärna "Dam i svart". Eller novellerna i "En dörr står på glänt".

"Denna lördagsförmiddag kommer åskfronter in från havet med grått mörker, blixtar och ett välsignat regn. Vi kan ändå äta lunch ute i trädgården, med solglittrande vattendroppar på varje blad.

Jag läser en berättelse av Walter Ljunquist, "Dam i svart", ursprungligen publicerad i tidskriften Vindrosen 1948, sedan utgiven i en liten volym från Janus förlag 1983. Jag tog den ur hyllan och funderade på om jag läst den eller inte. Den såg läst ut av ryggen att döma. Det låg en lapp i boken, daterad 1985, med anteckningar om böcker jag beställt. Förmodligen läste jag den då. Men eftersom jag glömt allt är det på nytt en första läsning.

Berättelsen utspelas på småländsk landsbygd, det är 1800-tal. Och det är en berättelse. En äldre farbror Felix återger för sin brorson, genom sina minnesbilder, historien om en ung kvinna som gifter sig med en betydligt äldre änkeman som sedan dör, liksom den vuxne styvsonen. Förtalet och byskvallret menar att den unga kvinnan och styvsonen levt i synd och att hon mördat både make och älskare. Men vad är sanning?

Genom berättarens minnen, från besök hos den utstötta kvinnan tillsammans med sin mormor, den enda i bygden som vunnit dennas förtroende, till återkommande besök i vuxen ålder hos den åldrande kvinnan som lever isolerad och tyst innesluten i sitt livsformande öde, men som till slut bit för bit öppnar sig för honom, växer den tragiska bilden av vad som verkligen skett fram.

Det är gripande. Språket, skenbart enkelt, väver samman en bild av människors inre och yttre, av deras tal och tystnad, av deras handlingar och dessa handlingars oåterkalleliga konsekvenser, av naturen och landskapet, som visar hur sammansatt och gåtfull och i grunden ogripbar verkligheten är."

Utsikt från ett trädgårdsbord

Jag sitter på altanen, vid trädgårdsbordet. Blå himmel, västlig vind, drivande moln. Vad ser jag? Det doftande kryddlandet, där sparrisen fått växa upp till en vacker prydnadsbuske. Växthuset med sina tomatplantor, där några av vinrankans blad kikar ut i dörröppningen. Vid uthusgaveln den stora rosenbusken, översållad med blommor. Och på taknocken sitter rödstjärtshonan, entonig pipande och knixande, ständig sysselsatt med att flyga fram och tillbaka och mata ungarna under nockpannan. Ibland dyker hanen upp. Lyfter jag till slut blicken så ser jag upp i de väldiga askträdens lövkronor, gungande i vinden.

Och jag lyfter ofta blicken från boken, Antoine Compagnons "En sommar med Montaigne". Med en liten ändring kan jag göra Montaignes ord till mina och säga att när jag sitter ensam i en vacker trädgård kan mina tankar syssla med händelser långt bort under en del av tiden, men sedan för jag dem tillbaka till sittandet, till trädgården, till denna ljuva ensamhet och till mig själv.

Varför sitter jag här och läser? För att förmätet nog ytterligare en gång blanda in Montaigne så läser jag för att uppnå vad man kan kalla en "lärd okunnighet", som Compagnon menar är Montaignes ideal.

"Kände jag mig själv mindre väl och bedrog mig själv om min oförmåga skulle jag drista mig till att behandla något ämne i grunden. När jag nu utan plan och utan löfte kastar ut ett ord här, ett där som brottstycken tagna ur sina sammanhang, är jag inte tvungen att behandla dem grundligt eller hålla mig till dem utan att växla när jag har lust eller utan att hänge mig åt tvivel och osäkerhet och åt min dominerande egenskap, som är okunnighet."

För det är väl en rödstjärtshona? Ni som vet?

Midsommar med Montaigne

Det är inte tänkt att detta ska bli en sommar med Montaigne. Den kommer först nästa år, nästa sommar, då tänkt som en lämplig början på den förhoppningsvis lite längre ledighet som då tar sin början. Man kan aldrig bli färdig med Montaigne. Hos honom finns alltid något nytt att hämta, att reflektera över. Han är en av dem som trots avståndet över flera hundra år är mer samtida än mången samtida.

Men nu kunde jag inte låta bli att börja läsa i Antoine Compagnons "En sommar med Montaigne" (Atlantis 2014), en liten, vackert gul volym, där författaren i korta kapitel på ett både lärt och lättsamt sätt kommenterar citat ur Essayerna. En påminnelse och en inspiration att läsa om för dem som redan läst Montaigne, och en aptitretare för dem som inte gjort det.

För övrigt önskar jag en glad och trevlig midsommar till den krympande skara som läser denna blogg som, kanske, kommer att blomma upp så småningom.

Montaigne i kryddlandet

"Världen är konstig, och det konstigaste i den är att ingen tycks uppmärksamma denna världens konstighet."

Jag läser Torbjörn Elenskys nyutkomna "Italo Calvino - skönlitteraturen som livsform" (h:ström, 2014), i förlagets utmärkta serie "Litterära profiler". Det är en bra introduktion till Calvinos författarskap, kronologiskt uppbyggd i korta kapital, med analyser och bakgrund, skriven för "the common reader", klar och redig. Och man märker att Elensky skriver om en favoritförfattare, med djup kunskap och med förmåga att förmedla den.

Jag läste några av Calvinos böcker för några år sedan. Här hos Elensky hittar jag nu flera formuleringar som jag vill stryka för. Som:

"Calvinos litteratur tar sin början i oförståelsen. Världen är konstig, och det konstigaste i den är att ingen tycks uppmärksamma denna världens konstighet."

Elensky talar om att "den alienerade iakttagaren" är genomgående hos Calvino och kommer igen både i hans realistiska och i hans fantastiska berättelser. En iakttagare som "häpnar" inför världen och vardagslivet och vars vilja att förstå växer ur just denna häpnad, en vilja som inte låter sig nöjas med enkla förklaringar.

"Här återspeglas även Calvinos egen dröm om kommunismen, och marxismen, som världsförklaring, som facit som skulle göra det 'enkelt' för honom att välja den rätta utvecklingen, ja, den enda möjliga. Upplösningen av det idealet, som inte minst speglas i hans realistiska berättelser om den intellektuelles frustrationer och tillkortakommanden i mötena med verkligheten, kommer att prägla honom intellektuellt och konstnärligt under hela livet. Hela hans litterära verk, efter debuten, och de tre mer sagoaktiga romanerna, är som en bearbetning av sorgen över förlusten av den sammanhängande förklaringen, den begripliga meningen med allt och insikten om historiens riktning, som alltså visade sig vara falsk - även om Calvino hela livet också höll fast vid sin tro på folket, arbetarna och möjligheten till något slags kollektiv befrielse, men han tycks ha hållit fast vid detta mer av en känsla av att allt skulle vara meningslöst utan det hoppet än för att han verkligen trodde på det. Både ljuset och den milda melankolin i hans texter alstras av detta, som är ännu en av de motsättningar i vilkas spänningsfält hans skrivande tog plats."

Min Calvinoläsning resulterade i några notiser här i bloggen. Till tjänst för den intresserade allmänheten finns här några länkar:

http://langsambloggen.blogspot.se/2009/09/italo-calvino.html

http://langsambloggen.blogspot.se/2009/09/to-stifle-within-himself-outbreaks-of.html

http://langsambloggen.blogspot.se/2009/10/palomar-om-tanken-pa-en-tid-utanfor-var.html

http://langsambloggen.blogspot.se/2009/09/litterar-erotik.html

http://langsambloggen.blogspot.se/2009/10/palomar-om-liv-och-lasning.html

http://langsambloggen.blogspot.se/2009/09/de-osynliga-staderna.html

http://langsambloggen.blogspot.se/2009/10/de-sammanflatades-odenas-slott.html