Stunder vid trädgårdsbordet

Det blir många stunder vid trädgårdsbordet dessa dagar. Någon gång i solen, men mest i skuggan av blodboken. Det mesta sker där, måltider, läsning och som nu ett försök att skriva ner några rader till bloggen.

Jag sitter i en lantlig trädgård med perennrabatter och kryddland där fjärilar dansar, med växthus och grönsaksland och omgiven av höga träd, kastanj, almar, lönnar och askar. Runt om finns odlad åker och betesmarker. Det här är en gammal gård. Här har bott folk sen urminnes tider, enligt skrivna källor sen tolvhundratalet. Över mig en alldeles klarblå himmel. En vind tar i och sträcker ut flaggstångens vimpel. Boklöven har redan börjat rassla. En idyll, på många sätt.

Tyst är det inte. Vinden för med sig ljud från motorväg och järnväg. På bordet ligger telefon och dator. Genom olika flöden nås jag av "nyheterna", som man sa förr, om världens tillstånd. Och man måste vara gjord av sten för att att inte bli dyster till sinnet av dessa nyheter.

Jag ska villigt erkänna att min läsning är ett sätt att, nej, inte fly från, men kanske att balansera, att hitta en motvikt till, denna dysterhet. Inte så att jag läser glada, positiva böcker, för att muntra upp mig. Nej, det jag läser, eller det mesta av den litteratur jag läser, är den som utan illusioner och utan försköning handlar om människans villkor. Inte till tröst, om sådan funnes. Men till något annat. Till insikt, kanske.

Så långt som Willy Kyrklund, i "Mästaren Ma", vill jag kanske inte gå:

"Jag intresserar mig icke för människorna. Jag intresserar mig för människans villkor. Människans villkor är det som är utanför människan, det som formar och avgränsar henne. Det som är utanför människan är det omänskliga."

Hur nu de orden ska tolkas. Det "omänskliga", de villkor som formar oss, är väl intressanta för oss människor just för att vi är människor. Och det o-mänskliga är en egenskap hos världen just genom att människor finns. Annars vore den ingen egenskap. Jag intresserar mig för människan och människans villkor.

Willy Kyrklund, omkring 1960

Det som tilltalar mig är Kyrklunds blick, hans perspektiv, där människan ständigt ses under sina i grunden ytterst kärva existentiella villkor. Hans blick för det som är boskap och botten i oss alla. Nej, ingen fara! Jag tror inte på något för alla gemensamt i samhälleliga och politiska frågor. Här är det som alltid sociala strider och motsättningar som gäller. Klasskamp om man så vill.

Den samlingsvolym Kyrklund jag nu läser är minst av allt en samling traditionella skönlitterära texter, med människors jag, handlingar, livslopp och utveckling i centrum, nej, mer ett myller av röster och figurer, med olika språk och tilltal, där det just är de mänskliga villkoren som gestaltas, högt och lågt om vartannat och blandat med illusionslösheten en alldeles underbar humor.

Kyrklund har inget till övers för den sköna litteraturen. Som han uttrycker det i "Tvåsam":

"Att rada en massa fingerade fakta efter varann och ta på sig minen att det inte kunde vara annorlunda, detta är ett depraverat illusionstrick och ingenting annat."

Nå, efter att ha läst Torgny Lindgrens "Klingsor" vill jag nog hävda att även depraverade illusionstrick tilltalar mig. Det finns mer än ett sätt att se på världen och människorna. Den goda litteraturen har många former.

*

Willy Kyrklund: Prosa. Bonnier Alba, 2003. Innehåller: "Tvåsam", "Solange", "Mästaren Ma", "Aigaion", "Till Tabbas", "Polyfem förvandlad", "Den rätta känslan", "Om godheten".