Smärtor, läsning, fågel

Det är väl lätt för starka karaktärer som Vilhelm Ekelund att gripa dagen, under vilka omständigheter som helst.
Envisa ländryggssmärtor gör mig trött och okoncentrerad och lite missmodig.
Trots all tid blir läsningen lite slumpartad. Jag har läst Italo Calvinos "Kosmokomik" (Lind & Co, 2003), ett urval berättelser där naturvetenskapliga fakta gestaltas på ett sätt som bara Calvino kan. Fantastik på hög nivå. Skrönor, sagor. Absurt orimligt, men väldigt roligt.

Och som kontrast fick jag syn på en volym Pär Lagerkvist utgiven av Bonniers folkbibliotek 1951 som innehöll "Bödeln" och "Gäst hos verkligheten" - och sjönk ner i soffan och sträckläste.
En omläsning efter nästan femtio år.

Bättre än att ligga på soffan är dock att gå och stå. Alltså tar jag kameran och hälsar på hos rödstjärten, som i år hittat ett bekvämt bo i magasinsväggen.
Morsan flyger av och an med godbitar. Men jag tycker att ungen ser lite sur ut...

Konsumtionskritisk notis

Så lämpligt att döpa inledningen till årets konsumtionshögtid till BLACK FRIDAY.
Det ger helt rätt associationer.

Onomatopoetisk utvikning

Var kommer de ifrån alla dessa böcker som vill hamna i mina hyllor?
Som denna fascinerande skrift, utgiven 1908. Man kan bli sittande länge och inse vilka luckor det finns i ens bildning.

"Gökens namn är naturligtvis likaledes en härmning av hans läte, hvilket fullkomligt tydligt framträder i det tyska kuckuck, det engelska cuckoo, det holländska koekkoek och det franska coucou. Det svenska gök och det danska och norska gjøg äro besläktade med det medelhögtyska gouch och det lågtyska gök. [...] Anställa vi en jämförelse med andra språk, så finna vi en genomgående öfverensstämmelse: på latin cuculus, på italienska cucco, på spanska och portugisiska cuco, på gammalgrekiska kokkyx, på sanskrit kôkilas; i de keltiska språken: på kymriska côg, på gaeliska cuach: i de slaviska språken: på fornslaviska kukavica, på polska kukawka, på serbiska kukava; på angelsachsiska är namnet geác, på nordiska gaukr, på gammalengelska geka; ännu kallas göken i norra England gawk; på ungerska gauka."

Osv. Osv.

Författaren, lektor Johan Eriksson, skriver:

"Följande plan ligger till grund för detta arbete: de inhemska och europeiska fåglarna med tabell och svenska och tyska provinsialismer, de utomeuropeiska fåglarna, tydningar af läten och därav uppkomna benämningar, däggdjurs, kräldjurs, groddjurs och insekters namn, namnbildning genom analogi, alfabetisk uppräkning af en del andra onomatopoetiska ord, litteraturförteckning.

Boken avslutas med följande tabell (klicka och läs!):

Trivialiteter, läsning

De första septemberdagarna bjuder på sommarvärme. Höstterminen har dragit igång och efter jobbet går jag en stund i trädgården och sitter sedan i solen vid växthusväggen. Trött.

Kanske kommer sommaren tillbaka. Det är ju inte höst än. Men gässen sträcker över himlen på väg från sovplats till matplats och tillbaka. Allt grönt har fått nya skiftningar och kvällarna blir svalare. Skuggorna under träden svartnar och mörkret faller allt tidigare. Ett gult löv är inte längre någon dyrbarhet.

Äpplena mognar på träden och vi skördar vindruvor och tomater. Trädgårdslandet dominerar mathållningen. Det blir mycket rotsaker och kryddor.

Som alltid så här års smyger sig ett visst vemod på. Var sommaren så kort? Har mer än halva det här året redan gått? Vad hann jag med? Vad hann jag inte med?

Bortom dessa trivialiteter tränger sig världshändelserna på genom alla medier. Hur kan man se allt som sker utan att hamna i den djupaste förtvivlan?

En av lönnarna har före alla andra bestämt sig för att det är höst.

Denna sommar har jag inte läst så mycket som jag brukar. Albert Camus och Willy Kyrklund. Och så föll jag till föga efter alla lovord och läste John Williams "Stoner" och blev inte besviken. Denna sorgsna roman om tålmodighet och försoning höll hela vägen. Det är inte alla romaner som gör det.

Och nu läser jag en volym, "The atheism of Giacomo Leopardi", som påminner mig om det som skulle blivit, men inte blev, sommarens stora läsprojekt, den engelska översättningen av Leopardis jättelika "Zibaldone", på mer än 2500 sidor. Ingen sträckläsning från pärm till pärm, naturligtvis, men nedslag här och där, några trådar i den stora väven.

Vissa år har hösten med kyla och dagar med hög och klar himmel inneburit en skärpning och ett nytt lugn i liv och läsning. Jag hoppas att det blir så även i år.

Gloria in exelcis deo

Ära vare gud i höjden! Vad sker inte i hans fårahjord?

Detalj från en bonadsmålning på Hallands konstmuseum i Halmstad.

I morse, på väg ut till brevlådan för att hämta morgontidningarna. Påskliljor mot kriget.

Två citat

"Vi börjar om igen. Vi ger oss inte." (Lars Gustafsson)
"Snart." (Jag)

Jag är för närvarande i ett något frånvarande tillstånd

Jag är för närvarande i ett något frånvarande tillstånd. Men jag återkommer.

Triviala betraktelser. 1

Jag såg en film häromdan och där fanns en scen där huvudpersonen flydde undan förföljare genom att klättra ut på utsidan av ett högt klocktorn och klamra sig fast vid en av urtavlans stora visare och hänga där, högt över gatans ström av bilar...

En klassisk scen, med andra ord. Avsedd att skapa spänning. Hur skulle det gå?

Men jag blev inte ett dugg orolig. Halva filmen återstod och berättelsen hade bara tagit slut där, om huvudpersonen fallit ner och krossats mot gatans stenar. Det var inte tänkt så. Det stod inte i manus. Det var inte regissörens avsikt. Vad som helst kunde inte hända.

Detta till skillnad från det verkliga livet, utanför fiktionen. Där kan vad som helst hända. Där finns inget manus. Ingen färdig berättelse. Ingen regissör.

Och? Varför skriver jag detta? Kanske med anledning av att jag läser Richard Fords roman "Kanada". Jag tror det.

                           Nej, det var inte den här filmen...

Från Bett af galna hundar till Strypsjuka

Jag förstår det inte. Det är som vore det en förbannelse (eller är det en välsignelse?), men det sker ett ständigt inflöde av böcker till vårt hem. Och - nej, jag är inte ensam den skyldige. Långt ifrån, om jag tänker efter. Visserligen har strömmen avtagit med åren och numera, med sprängfyllda hyllor, har ett visst utflöde också börjat ske. Mitt mål är i alla fall att inte sätta upp fler hyllor.

Böckerna kommer på skilda vägar och av olika skäl. På sistone har en del kommit genom arv. Som denna fascinerande lilla volym, som jag då och då bläddrar och läser i:

 "Huskurer - Lättfattliga anvisningar, gifna af läkare, huru man bör förfara vid lindrigare sjukdomsfall samt i svårare fall, till dess läkaren hinner anlända. Sammanförda och bearbetade efter de bästa in- och utländska källor", utgiven av Wilh. Siléns Bokförlags Aktiebolag i Uppsala 1909, i förlagets serie "Siléns praktiska bibliotek".

Det är en alfabetisk uppställd skrift, en dåtidens 1177.

Bara ett exempel här. Jag tror att det är en allmän uppfattning att vår tid kännetecknas av ett maniskt sysslande med den personliga hygienen. Hur mycket tid lägger vi inte på att duscha, deodoranta och aftershava oss? Men ibland kan ju kroppens utsöndringar ställa till verkliga problem. Man får hoppas att det här exemplet från tidigt 1900-tal är fråga om ett extremfall:

Armsvett.
Tvätta dagligen armhålan med vatten, ättika eller franskt vin, eller ännu bättre med vatten och ichtyoltvål, hvars skum man låter torka in. Pudra därpå med salicylsyrepulver och lägg in salicylvadd i armhålan. Nämnda pulver ensamt användt till pudring tager också bort svettens dåliga lukt.
Under linnet i armhålorna kan man fasttråckla glanslärft eller annat lämpligt tyg och äfven fodra de yttre plaggen, rockar och klänningslif, på samma sätt under armarna, för att icks svetten må framtränga och blifva synlig. Lämpliga foderlappar finnas också tillgängliga i handeln.

Boken är verkligen ett stöd i mångahanda situationer. En del uppslagsord kastar man sig över. Här några exempel:

Bett af galna hundar, se Vattenskräck.
Dödstecken, se Skendöd.
Flygvärk, se Muskelreumatism.
Fulslag.
Furunkel, se Spikböld.
Gyllene åder, se Hämorroider.
Hängde, se Skendöd.
Ihjällegade barn, se Skendöd.
Korfförgiftning, se Förgiftning.
Lysgasförgiftning, se Förgiftning.
Nedfallen tungspene.
Onda bettet, se Fulslag.
Skendöd.
Stranguri.
Strypsjuka.

Om ni lider av, eller funderar på något av ovanstående, erbjuder jag gratis konsultation...

Med en groda i knät

I går kväll satt vi ute i växthuset och åt. Vi hade hunnit till osten. Vinet var gott. Det hade mörknat och de levande ljusen brann och speglades i väggarnas glas.

Då noterade damerna, med en viss förskräckelse, att vår vän grodan ville vara med. Jag har inte samma motvilja mot denna varelse. Kanske kände han detta och kanske var det därför som han plötsligt tog ett skutt upp i mitt knä. Han satt där en liten stund. Jag kände mig utvald.

Varför? Därför.

Varför? Därför.

(PS: jag har förstått att åtminstone en läsare inte förstått att Därför är en länk till en sida som förklarar varför jag inte är så flitig numera. Men så är det.)

Pieter Claesz, "Still Life with Skull and Writing Quill" (1628)

Aforism från vedbacken

"I min värld..." inleder folk ibland när de vill ge uttryck åt en personlig åsikt. Som om de hade en egen värld. Det finns dock tillfällen när jag önskar att det vore så, med tanke på åsikten.

Detta var den första i en serie "Aforismer från vedbacken", som jag innerligt hoppas avslutas i och med den. (Jaså, ni också...) Ja, aforismer är en svår konst. Och hur originell är min tanke. Finns den uttryckt på annat håll? Har jag (omedvetet) knyckt den?

Morgonens glada nyhet

Morgonens glada nyhet:
Older people who have low expectations for a satisfying future may be more likely to live longer, healthier lives than those who see brighter days ahead, according to new research published by the American Psychological Association.

Lite trist för mänskligheten

I morse när jag såg ut genom sovrumsfönstret stod ett rådjur i godan ro och åt av den utspillda fågelmaten på marken. Koltrastarna var lite irriterade över tilltaget.

När jag sedan varit ute vid vägen och hämtat tidningen följde jag spåren bakom huset för att se vart det tagit vägen. Spåren ledde till rabatten. Min blick var fäst vid spåren, så jag blev lite överraskad när rådjuret plötsligt skuttade upp och iväg från sin lega i rabatten.

Det var ungefär på samma ställe där vi hade en övernattande råbock för två år sedan.
Nu blev rådjuret stående en bit ner längs äppelträden. Vi stod så och såg på varandra en stund, innan jag gick in och åt frukost.

Jag bläddrade i den till livsstilsmagasin förvandlade dagstidning jag prenumerar på, Dagens Nyheter. Det jag mest fastnade för var vetenskapssidorna, där jag läste att forskningen nu slagit fast att det var det stora meteoritnedslaget på Yucatánhalvön för 66 miljoner år sedan som gjorde att dinosaurierna dog ut. Vilket väl på sitt sätt var lyckosamt. Hur skulle framtiden annars ha sett ut? Efter dinosaurierna fick nämligen däggdjuren en chans:

"allas våra gemensamma förfäder och anmödrar var små insektslevande varelser som vägde mellan 5 och 250 gram."

En faktaruta berättar om ett antal massutdöenden i jordens historia. För cirka 444 miljoner år sedan beroende på klimatförändringar, för cirka 360 miljoner år sedan (både asteorider och klimatförändringar), och så vidare för 251, 200 och alltså 66 miljoner år sedan.

De tycks komma med något slags regelbundenhet, dessa massutdöenden av livsformer. Men vi ska nog kunna känna oss lugna, åtminstone på kort sikt. Nästa större himlakropp som kan träffa jorden är 207 VK 184. Det skulle i så fall inträffa den 3 juni 2048. Sannolikheten att så sker är dock ungefär 1 på 1750.

Sannolikheten för att jag skulle drabbas personligen är väl lika liten.

Men, det är ju otvivelaktigt som DN skriver:

"För mänskligheten skulle det förstås vara lite trist om vi gick samma öde till mötes som dinosaurierna."

Även dagar som denna ska ju finnas

Söndag eftermiddag. Jag ser ut genom fönstret, står och lyssnar till vinden. Därute ett vinterlandskap fattigt på färger, med ett tunt snötäcke, fullt av spår kors och tvärs. Trädgårdens växter, svarta och bruna, rister i blåsten. Trädgrenarnas mönster mot det vita. Bort över åkrar och betesmark ett lätt dis, tuvor av gulnat fjolårsgräs som sticker upp.
Så börjar det snöa. Diset blåser undan när de tunna snöflingorna faller, virvlande i vinden. Jag känner värmen stråla från elementet. Men sådana här vinterdagar med kraftig blåst hjälper det inte hur hårt jag än eldar. Då är det svårt att hålla varmt i ett gammalt hus.

På förmiddagen gick vi en timme på skogsvägar och konstaterade att det är lite si och så med konditionen. Nu är det bara att hålla sig inne. Nu är det läge att läsa. Men istället står jag vid fönstret och tittar på snöfallet. Rastlös, okoncentrerad, utan att kunna ta mig för något. Med tankar som irrar hit och dit. Bättre då att uppgå i betraktandet av detta slitna vinterlandskap. Även dagar som denna ska ju finnas.

Jag har missat ett jubileum

Jag har missat ett jubileum. Vilket kanske är symptomatiskt för den allmänna tröghet i tanke och handling som kännetecknar min början på det här året.
Den långsamma bloggen fyllde nämligen fem år på nyårsdagen.  Kanske ingen aktningsvärd ålder, men i alla fall.

690 publicerade inlägg genom åren, 2235 kommentarer, trettio till femtio besökare per dag - ett ganska begränsat hörn av en liten del av bloggvärlden, alltså. Hur många timmar har jag lagt ner på att skriva och framför allt på att fundera på vad jag ska skriva? Åtskilliga. Hur många gånger har jag tänkt sluta med detta skrivande i vatten? Ofta. Ändå har jag fortsatt. Kanske för att det blivit en vana, kanske för att jag är för envis för att ge upp. Men ännu mer för det givande meningsutbyte som uppstått med er - vad ska jag kalla er? - bloggvänner - ingen nämnd, ingen glömd - och för alla kommentarer från både väntat och oväntat håll, med medhåll och mothugg. Så många intressanta diskussioner, så många impulser till ny läsning.

I söndags upptäckte vi en styvmorsviol i kryddlandet. Den har härdat ut i femton minusgrader och under femton centimeter snö och blommar nu, i det tillfälliga mildvädret.
Föga anande vad som väntar. Nu vill jag väl inte likna bloggen vid denna okuvliga planta, men kanske ändå...

För två år sedan läste jag Virginia Woolf och hittade då några rader om "the common reader" som jag tänker, nu när jag läser dem igen, att jag kanske ska göra till motto för bloggen. Jag känner mig hemma i dessa rader:

"The common reader .... differs from the critic and the scholar. He is worse educated, and nature has not gifted him so generously. He reads for his own pleasure rather than to impart knowledge or correct the opinions of others. Above all, he is guided by an instinct to create for himself, out of whatever odds and ends he can come by, some kind of whole - a portrait of a man, a sketch of an age, a theory of the art of writing."

Ytterligare en mellandag

Igår minusgrader och strålande sol, idag plus fyra, grått dis och regn.
Man håller sig inne. Man läser. Och det visade sig att Elsa Morantes "Historien" var en klassiker väl värd att läsa. Jag har hunnit till hälften genom de mer än sjuhundra sidorna och denna gripande berättelse som på ett fantastiskt sätt väver samman det yttre historiska skeendet och människors utsatthet under andra världskrigets och de första efterkrigsårens Italien är egentligen inte likt något annat jag läst.

Eftersom jag inte läst Morante tidigare och ville veta något om henne så kom jag på att jag kunde gå till Norstedts "Litteraturens världshistoria", som jag köpte antikvariskt när jag läste litteraturhistoria för länge sedan. Jag tror att det är det mest omfattande verket på svenska i sitt slag. Jag slår upp Morante i det sista bandet, Efterkrigstiden - men inte en rad om "Historien". Det tar någon minut innan jag kommer på varför. Tryckåret är 1974, samma år som "Historien" kom ut...

Vi blir alla äldre, både böcker och människor...

Snögubben önskar en god jul

Lennart hinner inte just nu, så jag, Snögubben, ber att få tillönska er alla en god jul.

Jag skapades för en vecka sen, men finns inte längre. Jag töade bort. Kanske kommer jag åter i ny inkarnation, för ett nytt snöväder är på väg.

Oss emellan sagt så hoppas jag också att Lennart tar sig själv i kragen och ser till att göra den här bloggen lite mer intressant under det nya året...

Älgens väg över Sandgärdet

Nej, jag har inte gett mig iväg än, det är inte jag som har inte vinglat ut över åkern och försvunnit in i snåren. Det här är älgens väg över det nysådda Sandgärdet.
Men snart ger jag mig iväg och det litet längre bort. Jag lämnar landet, jag flyr regnet. Och om jag inte frestas av de tekniska möjligheterna blir det tomt här ett tag.

En tomhet på ett ganska bra sätt återspeglar läget just nu.

Jag är trött. Jag läser lite förstrött, Lichtenbergs aforismer, en Stieg Trenter, och så har jag börjat läsa Crister Enanders "Den radikala jukeboxen" (Hägglunds, 1992).

Varför läsa Enander? Tja, jag läste "Skiftande speglar" (Bokförlaget h:ström - Text&kultur, 2011) med stor behållning (och skrev här och här) och blev nyfiken och samlade på mig några av Enanders böcker.

I en av de första texterna i denna klippbok begår den unge rabulisten Enander ett regelrätt karaktärsmord på Sven Eric Liedman, för att sedan kasta sig för Jan Myrdals fötter. Det är inte utan läsvärde, men språket är - svulstigt. Baksidestextens ord om oförsonlighet och brutal avklädning har fog för sig. Det är svart eller vitt. Det är mycket myrdalskt.

Dock, här som i "Skiftande speglar" sörjer Enander den bildade borgerlighetens död. Inte för borgerlighetens skull, men för bildningens. Där är jag med. Och hans analys av Anders Ehnmarks bok om Machiavelli är skarp och övertygande. Så jag kommer att läsa vidare.

Men nu behöver jag en paus. Kanske en vecka utan böcker?