En kort men intressant artikel, inte så mycket om artificiell intelligens och konsten att dö, men lite om jaguppfattningen från Augustinus och framåt och framför allt om vår tids jaguppfattning.
Om vad Küchen kallar "den hegemoniska definitionen av jaget i det liberala västerlandet", "en inofficiell statsreligion i början av det tjugoförsta seklet i Sverige".
"I centrum av jaget finns en skimrande kärna, en essens. 'Din inre potential' brukar den kallas. En människa som finner sin inre potential kan nå hur långt som helst. Med hjälp av sin inre potential löser individen livets problem och övervinner motgångar, antingen det handlar om arbetslöshet, sjukdom eller sorg efter en anhörig."Denna essentialistiska syn på vad ett jag är, är naturligtvis inte ett resultat av filosofiskt eller vetenskapligt tänkande, utan helt enkelt en normativ definition, ett svar på de krav som samtiden ställer.
"Jaget i början av tjugoförsta seklet förväntas vara en autonom och effektiv produktions- och konsumtionsenhet. Att 'finna sin inre potential' innebär i praktiken att leva upp till denna förväntan. Några klarar det, andra inte. De som inte 'finner sin inre potential' hamnar i 'utanförskap'.I valfrihetens samhälle där det i ett slags sekulär framgångsteologis namn alltid är individen som bär ansvaret för allt som en individ kan drabbas av, från sjukdom till arbetslöshet, har coacherna fått en lukrativ marknad: "Mellan 2008 och 2013 betalade Arbetsförmedlingen ut mer än fyra miljarder kronor till privata bolag som skulle coacha arbetslösa in i sysselsättning."
Vad skulle Montaigne ha skrivit om coaching, frågar Küchen och citerar från "Essayer", bok 2, "Om våra handlingars obeständighet", där Montaigne för fram en jaguppfattning av ett helt annat slag än dagens enkelspårigt konsumtionssamhällesanpassade.
Jag läser om och fastnar för följande, som åtminstone för mig ligger sanningen betydligt närmare än någon inre potential:
"Vi är alla lappverk, av en väv så formlös och skiftande att varje bit, varje ögonblick spelar sitt eget spel. Och det är lika stor skillnad mellan oss och oss själva som mellan oss och andra. 'Tro mig, det är en stor sak att handla som en enda människa.'"
"Det är inte bara tillfälligheternas vind som sätter mig i rörelse efter sin önskan. Dessutom rör och stör jag mig själv genom min egen vacklande hållning, och den som noga ger akt märker att han aldrig befinner sig i samma tillstånd två gånger. Jag ger min själ än det ena, än det andra ansiktet beroende på åt vilket håll jag vänder den. Att jag talar på olika sätt om mig själv beror på att jag ser på mig själv på olika sätt. Alla motsägelser kan påträffas hos mig alltefter vridning, i någon form."
2 kommentarer:
Mycket bra och tänkvärt inlägg. Själv har jag aldrig haft tid att leta efter en inre potential (a.k.a. "den inre människan") eftersom det alltid har varit så mycket annat som måste klaras av först. Så det ha inte blivit tid till det.
Tack för det, Bengt!
Jenny Diski skriver i "On trying to keep still" (2006) om hur hon dragit sig undan till en stuga på en fårfarm i Somerset, för att lära känna sig själv, sitt verkliga jag.
Men vad hon upptäcker är att hon inte har något dolt, inre jag.
Hon är ett tomt skal, en hålighet, som tar in yttervärlden, lever i den - men som i sig själv är ingen.
"Again and again I strike out alone hoping that this time I will encounter something of substance, something deeper. But there's always the same nothing-very-much-there-at-all."
Skicka en kommentar