För första gången i år räfsade jag sen löv, under lönnen som först av alla bestämt sig för att det är höst. Löven hade blåst samman i en lång sträng, de var torra och spröda, lätta att räfsa ihop. Vilket är en fördel. Nackdelen är att de snabbt fyller skottkärran. Det blev många vändor fram och tillbaka.
Jag tänkte att detta kanske är den sista riktigt varma sensommardagen. I morgon blir det regn och sen sjunker temperaturen och vi går in i hösten. Men på många sätt har denna sommar varit en av de bästa. Därför har jag egentligen inget emot att det mörknar tidigare, att ogräset slutar växa och att mer tid kan tillbringas inomhus.
Jag gick bort och inspekterade vedförrådet. Solen ligger på där under eftermiddagarna. Det känns bra att att veta att vi kommer att kunna hålla huset varmt ännu en vinter. Men varför lägga ner det arbete som vedeldning innebär, numera visserligen bara att stapla och köra in en gång i veckan och att elda, så småningom varje dag? Det finns ju smidigare, mer arbetsfria sätt att värma upp huset.
Jag vet. Men jag behöver detta arbete, och andra lagom ansträngande sysslor som följer med ett liv på landet, som motvikt till den symbolhantering som annars präglar mitt liv.
*
Ola Klippviks "Vikbodagbok" (2009) kom med posten från ett antikvariat. Jag har inte läst honom tidigare, annat än någon gång hans blogg så länge den var aktiv. Bodil skrev nyligen så positivt om den nyutkomna tredje Vikbodagboken att jag blev nyfiken.
Jag blev först lite besviken. Det är just ett slags dagbok, med en knapp sida text per vecka, om Klippviks vardagar på Vikbolandet som småbarnsförälder och författare, make och recensent, hemmafixare och lärare på skrivarkurs. Om landskapet, om djur och natur. Noteringar om allt blandas, ibland med en mening om det ena följd av en mening om det andra, ett omdöme, ett citat, oftast utan vidare kommentarer.
Hur intressant är det att läsa om en ung familjs dagliga liv, med blöjbyten och förkylningar och hämtningar på dagis, om matlagning och någon gång om äktenskapliga konflikter? Och varför utvecklar Klippvik inte den kritik av mångt och mycket, som nu bara antyds eller skymtar fram?
Läsefrukter redovisas ytterst kortfattat, en mening, ett citat, de utvecklas aldrig, ingår aldrig i något resonemang på djupet. Något blir jag för all del nyfiken på, något känner jag igen, men mest tänker jag: och?
Å andra sidan - allt eftersom jag läser växer ett sammanhang fram, texterna länkas samman, blir till en struktur där delarna kanske inte ska läsas bara enskilt utan som en enhet, som ett livsflöde. Det blir då ett slags realism, som skildrar livet som det är, stort och smått om vartannat, där de stora tankarna får samsas eller kollidera med de dagliga, triviala nödvändigheterna.
Kanske är det så att jag känner igen mig i detta? - utan all jämförelse i övrigt. Alla som i någon mån läser och tänker känner nog igen sig. Jag tror att jag får ge boken en chans till, göra en omläsning med ögon för helheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar