Mer Modiano

Efter att ha läst "Place de l'Etoile", "Lilla smycket", "Dora Bruder", "De yttre boulevarderna" och när jag nu är mitt inne i en mycket långsam läsning av "Nätternas gräs" kan jag nog säga att jag drabbats av akut Modianoförgiftning.

Ni, kultiverade läsare, har säkert redan läst Modianos nobelföreläsning, men här finns den på svenska i alla fall: http://www.nobelprize.org/nobel_prizes/literature/laureates/2014/modiano-lecture_sv.html

Slutorden lyder:

"Jag tror tyvärr att det har blivit omöjligt att gå på spaning efter den tid som flytt med samma kraft och klarhet som Marcel Proust. Det samhälle han skildrade var artonhundratalets, och det var fortfarande stabilt. Prousts minne levandegör det förflutna in i minsta detalj, som en "tableau vivant". Jag har intrycket att minnet numera är långt mindre självsäkert och att det ständigt måste kämpa mot glömska och amnesi. Under detta lager, denna massa av glömska som täcker allt, går det bara att snappa upp fragment av det förflutna, spår som upphör tvärt, flyktiga, nästan ogripbara människoöden.

Men förmodligen är det romanförfattarens kall att på glömskans stora vita ark blåsa nytt liv i några halvt utplånade ord – isberg som har lossnat och driver omkring på havsytan."

Om Modiano har rätt vet jag inte. Men all den "information" som pockar på uppmärksamhet kanske just genom sin mängd döljer mer än den informerar. Blir till en "massa av glömska som täcker allt". 

Några rader om "De yttre boulevarderna"

Jag fortsätter att läsa Patrick Modiano. Det är inte lätt att skriva om denna läsning, men här några rader i alla fall.

Patrick Modianos "De yttre boulevarderna" inleds med en beskrivning av ett svartvitt foto av några män och kvinnor i en bar på ett lantligt värdhus i en by utanför Paris i juli 1944.
På bokens sista sida får bokens berättare, som kallar sig Serge Alexandre, just detta foto i sin hand av värdshusvärden, med uppmaningen att han som är så ung hellre borde tänka på framtiden - men tvärtom är fotot utgångspunkten. Hela boken är en sons imaginära resa bakåt till juli 1944, till kretsen av dessa män, varav en är hans far.

Sällskapet i baren är skumraskfigurer, svartabörshajar och antisemiter, som skamlöst utnyttjar den tyska ockupationens möjligheter för att göra sig förmögenheter. En av dem är Serge Alexandres far, som trots att han är jude deltar i affärerna, men på nåder, hunsad och förnedrad. Situationen är spänd. De lyssnar på nyhetssändningar och anar att deras tid snart är ute.

Från att vara en beskrivning av ett foto glider texten över i en skildring där - den då ofödde - sonen plötslig deltar i skeendet. Han umgås med sällskapet och vämjes. Varför är han där? För att han vill veta vem hans far var.

"Att gräva ner mig i denna fysiskt och psykiskt osunda miljö; att behöva umgås med dessa skumma individer; att ge akt på dig dag efter dag utan att förtröttas. Och alltsammans för denna hägring, denna avsigkomna figur! Men jag visste att jag skulle följa efter dig ända till slutet. Faktum är att du intresserade mig, 'pappa'. Man är alltid nyfiken på sitt ursprung."  

Boken har tre tidsskikt: nuet, då Serge får fotot och sedan skriver; 1944, fotots tid, som han förflyttar sig till; och så Serges tonår, då fadern hämtar honom från en internatskola och då de lever en tid tillsammans och försörjer sig på diverse udda sätt, innan fadern efter att - kanske, kanske inte - försökt knuffa ner sonen framför ett tåg i metron och sedan lämnat honom utan att de återses igen.

Fadern känner inte igen sin son. Eller vill han inte? Sonen söker faderns sällskap, men avslöjar inte vem han är. Hela skildringen är drömlik. Saker sker som inte är möjliga. Så till exempel mördar Serge en av de skrävlande antisemiterna, sedan denne talat illa om fadern.    

Sonens känsla för fadern är en solidaritet, trots allt - trots faderns deltagande i en smutsig hantering och trots hans lismande servilitet och trots att fadern övergivit honom och trots händelsen i metron.

"Romanen handlar om en saknad, men genom en konstruerad projektion" skriver Per Arne Tjäder i sin bok om Modiano.

Tjäders bok är en guldgruva om man vill fördjupa sig i Modianos författarskap. En djup gruva, ändå lättläst.


Modiano, Patrick: "De yttre boulevarderna". Elisabeth Grate bokförlag, 2014.
Tjäder, Per Arne: "Gare d'Austerlitz - en bok om Patrick Modiano". Daiadalos, 2014.

Patrick Modiano: "Lilla smycket"

"Lilla smycket" är den andra av Patrick Modianos böcker som jag läser. Och jag kommer att läsa fler.
Jag fascineras av detta lågmälda, långsamma utforskande av det förflutna, av minnet och av det som finns kvar av den tid som en gång var och som oåterkalleligt försvinner, sakta men säkert.

Artonåriga Thérèse lever i Paris och försörjer sig på ströjobb. Bakom sig har hon en minst sagt problematisk uppväxt. Thérèses förträngda minnen av de svåra barndomsåren förföljer henne. Som barn skickas hon av sin mor till släktingar på landet, medan modern, en misslyckad dansös, till slut flyttar till Marocko, där hon sedan uppges ha dött. "Lilla smycket" kallades hon av sin mor, som ville göra henne till den stjärna hon själv inte blev - och som sedan övergav henne.

Så en dag på metron får Thérèse syn på en äldre kvinna i en sliten gul kappa och tror sig känna igen sin mor. Hon följer efter henne till en förort. Hon vill, men vågar inte tilltala henne.

När hon arbetar som barnflicka hos en ung familj där föräldrarna tycks syssla med skumma affärer och som behandlar sitt barn, en flicka, med en märklig kyla, ser hon sin egen barndom i flickans situation. Det förflutna finns alltid närvarande.

Det är Thérèse som berättar, från en position senare i livet.

"Jag var fortfarande densamma, som om Lilla smycket hade bevarats intakt i en glaciär. Fortfarande samma paniska skräck som grep mig på gatan eller när jag vaknade med ett ryck klockan fem på morgonen. Ändå hade jag fått uppleva långa perioder av lugn då jag så småningom glömde alltsammans."

Hon träffar en ung man som lyssnar till henne och en kvinnlig apotekare som likt en räddande ängel tar sig an henne - en kvinna vars godhet och mildhet står i kontrast till moderns egoism och hänsynslöshet - och långsamt får hon kraft att våga berätta om sin barndom.

"Allt som jag hade velat glömma fram till dess, eller som jag snarare hade undvikit att tänka på, liksom den som anstränger sig att inte se bakåt av rädsla för att få svindel, allt detta skulle så småningom dyka upp igen, och nu var jag redo att se det i ögonen."

Framställningen är realistisk vad gäller miljön, platser och gator i Paris, men gränsen till dröm och fantasi är tunn. Thérèse lever lika mycket i sina mörka minnen som i nuet.

På många sätt är det en enkel historia om hur en ung människa hinns upp av traumatiska minnen, genomgår en kris, får hjälp och stöd och når fram till ett slags försoning.

"Allt som hade gjort mig rädd och betryckt och som ända sedan barndomen fått mig att tro att jag aldrig skulle bli fri från det onda öde som drabbat mig, allt detta tycktes mig plötsligt som bortblåst."

Men enkelheten bedrar. Det förflutnas närvaro i nuet gör att berättelsen öppnar sig och ger den ett stort djup. Det förflutna är ju så mycket större än framtiden.

Jag har läst Patrick Modiano: "Dora Bruder"

En femtonårig judisk flicka, Dora Bruder, rymmer i december 1941 från en internatskola i det ockuperade Paris. Trots sitt utsatta läge som judar anmäler föräldrarna flickan som saknad. En notis förs in i en kvällstidning. Patrick Modiano råkar läsa notisen 1988 och kan sedan inte släppa tanken på flickan och hennes öde och ägnar så de nio följande åren åt att försöka ta reda på flickans och hennes föräldrars historia. Det är om detta "Dora Bruder" (Elisabeth Grate bokförlag 2014) handlar.

Nu har jag läst boken två gånger. Det tål den. Eller, rättare, den kräver omläsning. Den andra gången med eftertankar och blickar bakåt och framåt i texten. Det är en mycket bra bok. Jag har nog inte riktigt tänkt färdigt. Jag tror jag måste läsa mer av Modiano. Men några rader här i alla fall om "Dora Bruder".

Det skrivs mycket om Modiano nu och "Dora Bruder" tycker jag bekräftar vad som skrivs. Modianos teman är minnet och tidens flykt, en sorgsenhet och ett vemod över hur det förgångna ohjälpligt suddas ut och över vår oförmåga att hindra denna ständigt pågående erodering av det som en gång var. Han är släkt med W G Sebald i detta minnesarbete.

I sina efterforskningar rör sig Modiano i Paris, han söker i arkiv och hos myndigheter, han söker i sina egna minnen av de kvarter där familjen Bruders tragedi utspelade sig, den tragedi som delades av så många judar i Frankrike, som till slut ledde till utrotningslägren.

Boken vimlar av gatunamn och adresser, stadsdelsnamn och platser. Det är som om exaktheten i alla dessa gatunamn och adresser, platser och stadsdelar är en besvärjelse av, en ersättning för, det skugglika hos dessa människor, eller som Modiano skriver:

"Det man vet om dem kan ofta sammanfattas i en enkel adress. Och denna topografiska precision står i kontrast till det man aldrig kommer att få veta om deras liv - denna vita fläck, detta block av okänt och tystnad."

Modiano söker förbindelser mellan det förflutna och nuet och han minns 1965, minns de gator han då gick på, minns sin väntan på kaféer och de intryck som den tiden gav och då han ingenting visste om Dora Bruder, men - menar han, kanske gick han utan att vara medveten om det

"i Dora Bruders och hennes föräldrars spår. De fanns där redan, i bakgrunden."

"Man föreställer sig att åtminstone platserna behåller ett svagt avtryck av de människor som bott där […] varje gång jag har befunnit mig på en plats där de har levat har jag fått en känsla av frånvaro och tomhet."

Tålmodigheten hos Modiano: "jag söker efter ledtrådar, längst bort i tiden."
Det tog Modiano fyra år att upptäcka Doras exakta födelsedatum, den 25 februari 1926. Varför denna jakt på några öden i det förflutna? För att rädda minnet av dessa nazismens annars anonyma offer? För att blottlägga undangömd skuld? För att hantera känslan av frånvaro och tomhet? Det han finner är de knapphändiga uppgifter om Dora Bruder och hennes föräldrar som finns i arkiv och människors minne. Men trots denna knapphändighet är det en mycket tankeväckande bok. Både spännande och vemodig, sammanvävd av författarens eget liv och de människors liv vars spår han söker efter. Och staden Paris.
Jag kommer att läsa mer av Modiano.

PS: Läs också vad Karin Stensdotter skriver om "Dora Bruder" i en av sina bloggar, Franska romaner.