Innesluten i läsandets magi

Kanske var det omläsningen av W. G. Sebalds "Austerlitz", där återberättade minnen spelar en central roll, som fick mig att stanna upp och ge akt på en minnesbild som plötsligt dök upp när jag råkade få syn på en trave äldre Bonniers litterära magasin från sent sextiotal och tidigt sjuttiotal, som har blivit liggande kvar i en av bokhyllorna på andra våning, hyllor som innehåller böcker som är på väg att lämna huset, men som av olika skäl ännu dröjer sig kvar. Minnesbilden är allt annat än glasklar. Den är inte ens någon bild, utan mer ett minne av en stämning, av ett sinnestillstånd.

Jag sitter och läser på vår balkong. Det är sommar, eller åtminstone mycket varmt. Jag sitter på en stålrörsstol med flätad plastsits och rygg. Balkonggolvet är målat i en ljusgrön färg. Kanske finns där också en plastmatta. Balkongräcket av blå korrugerad plåt. En balkonglåda med blommor. Det kan vara 1967. Eller är det 1968? Det som talar för det senare året är att jag förknippar situationen BLM och det äldsta numret i traven är från våren 1968. Jag är alltså 17 år. Mot de flesta sociala predikatorer har jag inlett en livslång bildningsgång, tillsvidare enbart som autodidakt, långt senare även genom universitetsstudier.

Om än minnets placering i tiden är oklar och bara ger en fragmentarisk bild av miljön, så finns min upplevelse av situationen, stämningen, ännu kvar i mig och det var den som traven med Bonniers litterära magasin nu väckte till liv. Jag hittar inget bättre sätt att beskriva den än att jag sitter där på balkongen och läser, innesluten i läsandets magi. Det är jag och boken (vilken minns jag inte) och det är inte bara en bok av papper och bokstävernas trycksvärta, det är en öppning till andra platser, tider och människor.

De här åren hade jag, av både inre och yttre skäl, successivt kommit att läsa alltmer avancerad skönlitteratur, naturligtvis med en av oerfarenhet och bristande kunskaper i många stycken ofullständig förståelse. (Å andra sidan förhåller det sig väl på samma sätt i dag?). Jag lånade mängder av dåtidens röda band från biblioteket på Engelbrektsgatan.

Jag måste ha drivits av starka krafter. En vilja att förstå världens obegripligheter. (Känslan av att, likt Obstfelder, ha hamnat "paa en feil klode"). Också en flykt från samma världs outhärdlighet. Läsandet både som ett verktyg och en tillflykt. Var det oerfarenheten och den bristande kunskapen som gjorde läsandet magiskt, till ett ständigt omtumlande upptäckandets äventyr? Numera händer det inte så ofta att denna läsandets magi uppstår. Men det händer. Och samma krafter driver mig.