"Många solar lyste"

Om jag till min natur alltid varit ambivalent, tvehågsen, öppen för omtolkningar och flexibel (eller en ryggradslös vindflöjel...), så märker jag också nu hur min upplevelse av denna märkliga sommar blixtsnabbt kan växla från den ena extremen till den andra.

Å ena sidan glädjen, dag efter dag av solljus och värme, underbara sommarkvällar som vi drömt om hela den kalla årstiden, kvällar i trädgården, samvaron med mat och dryck, stillheten med en bok i tystnaden.

Å andra sidan oron, när jag lyfter blicken - denna förfärliga torka, den brunbrända gräsmattan, de slokande växterna, höstfärgerna i trädens lövverk, björkarna som fäller blad. Och värre: halverad skörd eller missväxt, vallar utan återväxt, foderbrist, djur till nödslakt.

Och så skogarna som brinner. Är det ett resultat av obönhörliga klimatförändringar? Är det en bild av vår framtid?
                                                                    *

Jag läser nu Hans Isakssons bok "Werner Aspenström"(Natur och kultur, 2003) och parallellt med den Aspenströms "Samlade dikter" (Bonniers, 2018)

Aspenström skrev många dikter baserade på drömmar. Här är en, ur samlingen "Hundarna" från 1954. En fruktansvärd dikt.

Många solar lyste

Många solar lyste över berget,
rörde sig icke men droppade eld.
En var tiofalt större än de andra,
ett väldigare öga, en vrede
tigande och outhärdlig.
Människor skyndade in i den svala skogen.
Hur ömkligt de sprang över slätten:
män med flaxande rockar, kvinnor
med grytor och korgar i famnen,
barn som ingenting vet och som dansar,
åldringar irrande fram och tillbaka.

Och i skogen förbrändes de alla.

Min bror och syster var där inne i döden,
min lilla hund hörde jag länge kvida,
och oupphörligt strömmade nya skaror dit
till de fasansfulla lyktorna.