Några rader om vad jag gör och vad jag läser

Äntligen några rader här. Vädret har blivit normalt och livet går sin gilla gång. Det grönskar igen och mycket har fått en andra blomning. Blåklockorna är fler nu än tidigare. Än är det bara färgskiftningar i alléns lönnar. Igår eftermiddag satt jag ute vid växthusväggen och läste i solen, efter att ha jobbat med röjsåg halva dagen. Jag kan inte klaga över min tillvaros villkor. Inte ens över att vildsvinen lämnat sitt gömställe ute i majsfältet och roat sig med att plöja upp en bra bit av en gräsmatta. Efter att jag satt upp elstängsel har de inte synts till.

Vad jag möjligtvis kan klaga på är att jag inte läser ordentligt och inte heller förmår att skriva några blogginlägg. Lite kan jag nog skylla på den varma sommaren. Men nu är det snart höst.  I grunden finns en rastlöshet och en bristande koncentrationsförmåga som irriterar mig. Ändå, vad hjälper det att klaga på sig själv?

                                                                        *

Jag har en faiblesse för civilisationskritiker. Det är goda tider för sådana nu när vi lever under antropocen och det kanske verkligen är sent på jorden.
Slumpen visade mig vägen till en civilisationskritiker som jag inte läst tidigare.

Sten Selander, (1891-1957), var poet, litteraturkritiker, essäist, botaniker, med mera och medlem av Svenska Akademien. Jag vet inte så mycket om honom, men Martin Kylhammars biografi är på väg till min brevlåda. Nu läser jag "Mark och rymd", ett urval av Selanders essayer.

Selander skriver om landskapet, om odling, om växter, djur och människor. Om förändring och utveckling. Det är trettiotal och fyrtiotal. Essäerna har titlar som "En uppsvensk landsväg", "En gammal trädgård" och "Epikuros i Lappland". Han har djupa kunskaper om naturen i vid mening.
Under allt finns en kritik av och en skepsis mot moderniteten och industrisamhället. Stilen är både stillsamt lyrisk och fackkunnigt detaljerad, ändå anspråkslöst vardaglig.
Jag läser gärna texter som dessa, även om mina fackkunskaper är ytterst bristfälliga. Det är naturligtvis ett slags eskapism. Att förflytta sig till en helt annan tid och plats.

"Förvårsnatten står blå och ogenomskinlig över Skåne. En disig halvmåne hänger långt inne i dunklet söderut. Den får småsjöarna på andra sidan Våmbs ängar att blänka isigt silvervita och vattnet i Klingvallsån att myllra av glidande, ljudlösa reflexer. Men eljest är allt utplånat: inga stjärnor, inga konturer i den milsvida utsikten som gömmer sig någonstans framför oss, där vi sitter och huttrar på backarna nedanför Silvåkra och väntar på gryningen och vildgässen."

                                                                           *

Nu sitter jag ute i trädgården och skriver det här. Det är tisdag eftermiddag. Över mitt huvud silas solen genom blodbokens grenverk. En tillfällig varmfront har kommit in söderifrån och vinden är stark och nästan ljum. En kopp kaffe står på stolskanten. Ännu en timme kan jag glömma allt annat än det jag gör just nu. Jag vill inte vara någon annanstans, inte göra något annat. Efter ett tidigt pass på gymmet följt av arbete med röjsågen känner jag en behaglig trötthet i kroppen.

Så är det inte alltid. Ibland vill man bara fly.

Man kan resa, skriver Selander, "för att komma bort från den ångest och ovisshet, det medvetande om människornas kortsynta egoism och stupida ondska, som vi ibland måste frigöra oss från åtminstone för någon dag eller timme, om vi ska kunna uthärda och leva." 

Och fortsätter: "Men den djupaste vilan och läkedomen är dock försjunkandet i en natur, som är oss så förtrogen att alla dess sinnesstämningar får svar inom oss och ändå liksom all natur så väsensfrämmande att den för oss bort från oss själva."
                       
                                                                           *

Sten Selander: Mark och rymd. Ett urval essayer om svensk natur och bygd. Bonniers 1959.