Att uppleva upplevelsen

Det finns författarskap som jag gärna återvänder till. Det är nästan som att umgås med vänner, "vänner bland de döda", som Lars Gustafsson skrev. En av dem är Jenny Diski, som skriver i "On trying to keep still" om hur hon, som definitivt inte var någon naturmänniska, uppfylls av tacksamhet och av en lyckokänsla i mötet med havet. 

"But here again is that terribly difficult business of experiencing experience. I am so conscious of me being here, of being me here, not somewhere else, having this experience, that I loose my awareness of what is pleasing me in order to think about the pleasure. I am experiencing luckiness rather than what is actually happening."

Jag tänkte på detta citat när jag mindes hur jag under en av våra vandringar längs Hallandsleden, när stigen ledde ut ur granskogen till en vacker, stenig och kuperad betesmark och jag kände solvärmen flöda och hur kroppen och stegen blev alldeles lätta, ville stanna just där, i steget, i nuet. Ett med upplevelsen.

"I start with me and often enough end with me." Om Jenny Diski

Förmiddag. Ännu en varm sommardag. Men lönnarna utanför fönstret har börjat skifta färg och ett och annat löv har redan fallit. Hösten smyger sig på och det är den kanske bästa tiden på året som inleds, sensommaren och den tidiga hösten. Jag ser fram emot kyliga nätter och morgnar, värmande sol under dagen. Säden mognar och tröskorna dånar ute på fälten, traktorer med tunga lass kör längs vägarna. En bråd tid i skördeanden, men en tid av avklarning och lugn för den som inte är inblandad. Annat än med att gå ut i trädgårdslandet och ta upp potatis och morötter, palsternacka och rödbetor, plocka in tomater från växthuset och ta av löken som hänger i solen.

Jag klagade i förra inlägget på att jag läser allt färre böcker, att det mest blir omläsningar. Så har det fortsatt. När jag läste att Jenny Diskis sista bok, "In gratitude" (Bloomsbury, 2016), kommit i pocket, så beställde jag den och plockade samtidigt fram och läste om tre av hennes tidigare böcker, alla böcker om resor som samtidigt är ett slags memoarer, eller helt enkelt böcker om att vara Jenny Diski:

"I start with me and often enough end with me."

De tidigare är "Skating to Antarctica - A journey to the end of the world" (1997), "Stranger on a train"  (2002") och "On trying to keep still" (2006).

Jenny Diski föddes 1947 i London och växte upp som enda barnet i en minst sagt dysfunktionell judisk immigrantfamilj. Fadern ägnade sig år svartabörsaffärer, bedrägerier och otrohet och lämnade familjen när Jenny var elva. Hemmet präglades av våldsamma gräl och slagsmål mellan föräldrarna och moderns upprepade nervsammanbrott och hot om självmord parades med budskapet till Jenny att hon var ett olydigt, elakt barn som förstört moderns liv.

Jenny hamnade i fosterhem, togs in för psykiatrisk vård efter ett självmordsförsök hos modern, men så kom vändningen när hon var femton och Doris Lessing erbjöd henne att bo hos sig, efter initiativ från Lessings son, som gått på samma skola som Jenny och kände till hennes svåra situation.

Varför? Den frågan brottas Diski ännu med i "In gratitude". Varför denna generositet mot "a sulky, angry girl who kicked against everything, especially herself."? Ett psykosocialt experiment? Ett sätt att skaffa material till sitt skrivande? Fram till nitton års ålder hade hon ett hem hos Lessing och får därefter hjälp på olika sätt. Hon är tacksam för chansen till ett ordnat liv, även om hon aldrig upplevde det som ett hem. Hennes uppväxt hade gjort henne rotlös.

Hon drömde om att bli författare och satt med och lysande till diskuterande författare och intellektuella kring Lessings middagsbord - Alan Sillitoe, R D Laing, Arnold Wesker.

Efter flytten bryter hon kontakten med sina föräldrar. Fadern dör, hon vet inte om modern lever och först långt efter moderns död skildras i "Skating to Antarctica" hur Diskis dotter Chloe gör efterforskningar kring moderns öde. Då får hon veta att modern varit död i flera år. Hon kan inte känna någon sorg.

Efter tiden hos Lessing lever hon ett mer eller mindre självdestruktivt liv, med droger och sex och upprepade vistelser i psykiatrisk vård. Det är där hon finner en trygghet, mellan vita lakan på en vårdavdelning, i solidariteten mellan de intagna. Till slut bryter hon upp från detta liv och arbetar som lärare, startar också en skola för utagerande elever och debuterar som författare.

Det gemensamma för de böcker jag läst är att de kombinerar ett slags reseskildring med ofta traumatiska minnesbilder av uppväxten. Hon deltar i en resa till Antarktis, åker tåg i USA, besöker Nya Zealand och Lappland.

Det paradoxala är att vad hon mest av allt säger sig vilja är att vara stilla, att vara orörlig, i hemmet, i sin säng, men det hon gör är att ge sig ut på dessa resor. Resan till Antarktis drivs fram av en längtan efter ismassornas tomma vithet, lakanens vithet, en tomhet som hon inte finner.

"In my dreams, though, I was after a state where nothing would or could happen. A condition where there was nothing to wait for. Call it a hospital, or a monk's cell, or a great, empty white continent."

I "Stranger on a train" åker hon tåg runt i USA och vill vara just en främling, en iakttagare som inte involveras i andra människors liv, men det är just det hon gör, i rökkupéns gemenskap. Även om hon själv alltid är i centrum, där hon är eller i de återkommande minnena, så är hennes blick för andra människor och deras öden alltid knivskarp. Det är en fascinerande läsning.

När Diski 2014 drabbas av obotlig lungcancer börjar hon skriva de krönikor i London Review of Books som nu samlats i  "In gratitude". Hon skriver dem fram till sin död i april 2016. Och märker när hon läser andra i samma genre hur även hon oundvikligen fastnar i klichéer. "Another fucking cancer diary". Allt är redan sagt. Men inte av Jenny Diski.

"I'm a writer. I've got cancer. Am I going to write about it? How am I not? I pretended for a moment that I might not, but knew I had to, because writing is what I do and now cancer is what I do, too."

Sjukdomsförloppet, behandlingarna och biverkningarna, allt skildras illusionslöst och sakligt. Även rädslan och paniken. Hon ser klart på den kortare eller längre framtid hon har kvar. Hon skriver om att dö, om att återgå till att inte vara, om det världens tillstånd som fanns före hennes födelse. "Gone nowhere. No where to go. No she to go to it." Den enda sentimentalitet som finns är den inför att inte se sina barnbarn växa upp.

I kapitlet "Doris and me" skildrar hon alltså också sitt förhållande till sin välgörare Doris Lessing.
Ett minst sagt komplicerat förhållande. Jag har inte läst Lessing (det borde jag göra), men av Diskis skildring att döma var hon en både hänsynslös och godhjärtad person. Genom åren influerad av allt från marxism till sufism. Och som hårt arbetande författare en förebild för Diski.

Jag har lite svårt att genrebestämma dessa böcker. De är ett slags fragmentariska memoarer (där samma fragment återkommer) och samtidigt litterära reportage och samtidigt något annat och alldeles särskilt och väldigt bra. Jag rekommenderar dem starkt. 

Alla (utom "In gratitude") finns översatta. Korrigering: krönikorna i London Review of Books översattes löpande och publicerades i Göteborgsposten.

Ett läsminne och en ny pausfågel

Jag kände mig tom och rastlös efter att ha arbetat mig trött i trädgården. Jag satte mig i en trädgårdsstol. Jag befann mig i paradiset, omgiven av grönska, sommarvärme och fågelsång. Ändå denna tomhet. Eller denna svårighet att uppbåda sammanhängande tankar. Och rastlösheten.

Ett läsminne dök upp. Så med en kraftansträngning reste jag mig och hämtade Jenny Diskis "On trying to keep still" från hyllan.

Inom ramen för ett någorlunda normalt socialt liv söker jag så ofta jag kan upp ensamheten. Jag har ett starkt behov av ensamhet. En privilegierad form av ensamhet, den självvalda.

 Diski skriver  om ensamhet i "On trying to keep still":

"Much worse, more alarming than anything else, there is also in solitude emptiness: a mind devoid of thoughts, or rushing away from them, which is more shocking than outside interruption. No peaceful blankness, but a mad, skittering nothingness. The perfect image of aloneness collapses into trivia and pointlessness. Boredom, perhaps, but I don't think so. It is more like a flat refusal to think."

Just så. Det är snart tio år sedan jag läste detta, men det fanns där i minnet.

För övrigt ännu en pausfågel, en buskskvätta som satt i hallonsnåret nere vid gamla bron.

Har Jenny Diski rätt?

Jag har skrivit om det förut och jag gör det igen. Ibland kan jag känna mig som ett tomt skal.
Jag lever i världen och tar in och tar in och fylls - men vem - eller vad - är jag som fylls?

Ja, jag vet att frågan är gammal och har många - eller inget - svar.

Jag går ensam i det mellanhalländska bokskogsområdet, först en bit längs Hallandsleden mot Valasjön, sedan viker jag av på en skogsväg och hamnar nere vid den lilla Rörsjöns strand.
Det har regnat och gräset är fortfarande vått. Luften är klar och ren.

Avsikten med vandringen är att jag vill rensa hjärnan från allt det som distraherar mig, det som hindrar mig från att tänka lugna, klara tankar. Som hindrar mig från att tänka mina tankar.

Jag sitter på en sten och dricker kaffe och ser ut över vattnet.
En vind över sjön skapar ett mönster av små vågor, ljusa reflexer mot mörk botten. Här finns få ljud. Vågornas kluckande mot strandstenarna, vinden i träden. Efter några kilometers vandring i kuperad terräng är jag varm i kroppen. Vilan känns behaglig. Jag är lugn.

Men tankarna virvlar runt i skallen som vanligt, kanske något långsammare nu, men ändå är det samma märkliga hoppande från tanke till tanke, oftast bara fragment och oavslutade fraser, ord som leder till ord, bilder till bilder, i branta associationer och kast hit och dit, det vanliga oavbrutna sorlet.

Det är inte lätt att bestämma i den församlingen. Alla pratar i mun på varandra.

Och vilken är egentligen min egen stämma i denna kakafoni? Kan jag över huvud taget göra mig hörd i mig själv? Eller är jag bara ett eko av världen omkring mig? Är jag tom? Har Jenny Diski rätt?

Apology for the woman writing

Kan man skriva en historisk roman om Marie de Gournay och Michel de Montaigne?
Jenny Diski har i alla fall gjort det, "Apology for the woman writing" (2008).
Marie de Gournay växer upp på ett litet gods i Frankrike på 1500-talet och beskrivs som ful och tafatt och klumpig, helt omöjlig att gifta bort, vilket är hennes enda möjlighet, förutom att gå i kloster.
När hennes far dör upptäcker hon hans lilla bibliotek och det är dit hon flyr och det är där hon vill vara, läsande klassikerna, och det är där hon lär sig latin och grekiska på egen hand. Moderns försök att lära henne kvinnliga sysslor möts med vredesutbrott. Hon är omöjlig.

En dag får hon Montaignes Essäer i sin hand och från den dagen är hon besatt av Montaigne. Hon lyckas få till stånd ett sammanträffande med Montaigne i Paris och han överrumplas av den mycket unga kvinnans hysteriska beundran och gör henne, mer eller mindre som ett sätt att hantera situationen, till sin andliga adoptivdotter och tillbringar sedan en tid av konvalescens på Gournay och arbetar där på en ny upplaga av essäerna, tillsammans med Marie.
Montaigne inser snart hennes begränsning och har dåligt samvete för att han inte avbryter det som bara underblåser Maries tro att det är hon - och bara hon - som rätt förstår Montaigne.

Montaigne återvänder till sitt torn och de återses aldrig. Han svarar bara formellt och avmätt på hennes många brev.

Marie de Gournay tar sig till Paris och gör det som egentligen är omöjligt för en kvinna vid denna tid (om hon inte är mycket rik) - etablerar en litterär salong och inleder ett författarskap. Hennes skrifter är pretentiösa och högtravande och möts med hån och löje av det etablerade litterära Paris. Efter Montaignes död arbetar hon med nya upplagor av essäerna, med några korrigeringar varav det framgår att hon är Montaignes rättmätiga andliga arvtagare.

Fortsättningen är nästan plågsam att läsa. Maries liv beskriver en nedåtgående spiral. Hon saknar totalt förmågan att inse sina begränsningar. Den litterära salongen besöks till slut bara av dem som vill betrakta ett spektakel. Omvärlden skrattar åt hennes, som hon ser det, litterära mästerverk. Det lilla kapital hon lever på gröps sakta men säkert ur och till slut lever hon i armod, med den trogna tjänsteflickan Jamyn och en katt. Marie tro att Jamyn är analfabet, men i själva verket kan hon läsa, och dessutom mer än Marie bedöma det begränsande värdet av vad hon skriver. Ändå är hon lojal mot Marie och låter sig hunsas in i det sista.

Om det här är ett försvarstal för den skrivande kvinnan, så är det ett försvarstal mer för heroismen att försöka det omöjliga, mer än ett försvarstal för litterär kvalitet hos denna skrivande kvinna.

Är det en bra bok? Ja, absolut. Diski skriver som alltid lätt och elegant, med en distans till det berättade som inte utesluter känsla och inlevelse.
Man kan naturligtvis ifrågasätta fiktionaliseringen av historiska personer, utnyttjandet, om man så vill.
Montaigne framställs som lite mer mjäkig och anpasslig än jag tänker mig honom. Och skildringen av Maries upplevelse av att läsa Essäerna är inte så sannolik:

"Maman, this is completely new. No one has ever done such a thing before. Monsieur de Montaigne has invented a new way to write. He writes about himself as if he were describing the world, and the world as if he were describing himself. He calls them essays. Attempts, efforts, trials, oh, I don't know."

Repliken låter lite som klippt ur en litteraturhistorisk handbok.
Men, både för den som är Montaigneläsare och för den som vill läsa en fängslande roman, det är en klart läsvärd bok.

Läsning

Med bara några få (hoppas jag) dagar kvar av mitt solitära Berghof-light fortsätter jag att läsa. Bok efter bok, i ett för mig ovanligt tempo. Nyss avslutade jag Jenny Diskis "Apology for the woman writing".
Jag funderar fortfarande på boken och vet inte riktigt vad jag ska skriva om den. Jag tror att det är dags att bromsa ner nu, till den normala långsamheten.
Efter en av många regnskurar tittar solen fram. Jag går ut i grönskan. Vallmon blommar vackert i den ekologiska odlingen.
Jag tror att jag sätter mig ute och läser Lucretius.

Biology of the worst kind

Denna trista, gråa dag med ett envist regn ser jag till min glädje att Jenny Diskis blogg, "Biology of the worst kind", har vaknat till liv efter ett år. Läs vad denna egensinninga författare skriver om Montaigne och om sömnen.

Att vara tom

En annan sjukdomsvinst är att man plötsligt kan komma att tänka på något man läst och gå till hyllan och ta ut boken och börja läsa. Man öppnar en dörr i tiden och återvänder.
Jag läste Jenny Diskis reseböcker förra året. De är mycket bra och inte lika något annat. En resenär som helst av allt vill vara stilla. Som reser i världen och lika mycket reser i sig själv.

I "On trying to keep still" (2006) finns ett kapitel, "On being shallow".
Diski har dragit sig undan till en stuga på en fårfarm i Somerset, för att läsa, tänka och lyssna. Hon skriver om den gängse föreställningen att ensamhet och isolering, undan stress och vardag, är ett sätt att verkligen lära känna sig själv, att lära känna sitt verkliga jag.
Men vad hon upptäcker är att hon inte har något dolt, inre jag.
Hon läser, lyssnar, skriver, minns, känner, tänker - tar in...
Hon är ett tomt skal, en hålighet, som tar in yttervärlden, lever i den - men som i sig själv är ingen.

"Again and again I strike out alone hoping that this time I will encounter something of substance, something deeper. But there's always the same nothing-very-much-there-at-all."

Det är något jag känner igen.