Några rader inför årets slut

Det finns där någonstans, ljuset. Även om samtiden och framtiden är mörk. 

Jag lovar (eller hotar) att komma igen. Jag ger mig inte. 

Tills vidare får den här bilden redan nu vara slutvinjett för det här året.

Sven-Erik Liedman har skrivit en fin bok om åldrandet, "I november. Om åldrandet" (Bonniers 2022).

Liedman är föd 1939, är alltså ett decennium äldre än jag. Vilket egentligen inte är så stor skillnad. Han skriver om hur det är att åldras, hur kroppens möjlighetsramar snävas in; han noterar samtidens elände, den galna nationalismen, miljöförstöringen och de accelererande klimatförändringarna, kunskapsföraktet och konspirationsteorierna. Men också om sitt goda minne, om hur han ännu kan upprätthålla dagliga rutiner och läsa och skriva. 

Redan på sidan 8 stryker jag för några rader som uttrycker en tanke som jag själv ofta återkommit till:

"Ofta har jag en plågsam föreställning om att mitt liv har utspelats i en lycklig glänta i historien, i ett hörn av världen där livet var ganska gott för många. Nu väntar bistrare tider, om inte för mig så för dem som kommer efter."

Trots allt, God jul och gott nytt år, kära läsare!