Sommaren 2018, med torka och bränder, läste jag och skrev om Werner Aspenström och återgav en dikt ur samlingen "
Hundarna" från 1954. Det är en av Aspenströms drömdikter. Idag en verklighetsdikt.
Många solar lyste
Många solar lyste över berget,
rörde sig icke men droppade eld.
En var tiofalt större än de andra,
ett väldigare öga, en vrede
tigande och outhärdlig.
Människor skyndade in i den svala skogen.
Hur ömkligt de sprang över slätten:
män med flaxande rockar, kvinnor
med grytor och korgar i famnen,
barn som ingenting vet och som dansar,
åldringar irrande fram och tillbaka.
Och i skogen förbrändes de alla.
Min bror och syster var där inne i döden,
min lilla hund hörde jag länge kvida,
och oupphörligt strömmade nya skaror dit
till de fasansfulla lyktorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar