Alla människor lever på lånad tid. Det är livets villkor. Numera är jag också övertygad om att mänskligheten lever på lånad tid. Och att den tiden krymper.
Här lunkar vardagslivet på i sina gamla spår. Jag plockar ner lakanstvätt från tvättstrecken en solig och blåsig dag. När jag viker ihop tvätten (nej, jag manglar inte) känner jag hur doften av sommar stannat kvar i lakanen.
En blåmesunge har förirrat sig in i växthuset och väljer hela tiden fel väg ut, trasslar in sig i tomatplantorna, mot glasväggen. Jag låter den vara. Tids nog hittar den rätt.
Av och till läser jag i Johan Asplunds "Människan som samhällsvarelse. Tid, rum, individ och kollektiv". (Arkiv förlag, 2022), en nyutgåva av klassikern "Tid, rum, individ och kollektiv" från 1983. Hunnen halvvägs ser det ut som att jag kommer att läsa en bok från pärm till pärm. Det var längesen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar