Jag vet inte om det var nyhetsrapporteringen om Rysslands angreppskrig mot Ukraina och det mördande som pågår där, brotten mot det som absurt nog kallas "krigets lagar", men jag fick syn på och började läsa en universitetslärobok från 1970-talet, Holmberg/Thulstrup "Historien efter 1914". Jag kunde inte sluta, utan läste den från början till slut. De många förstrykningarna och marginalanteckningarna visade att jag läst den till någon tenta och att min handstil var bättre förr.
Sen började jag läsa Eric Hobsbawm "Ytterligheternas tidsålder. Det korta 1900-talet, 1914-1991." (Rabén Prisma 1997)
Hobsbawm skriver om 1900-talet att det framstår som "ett slags triptyk eller historisk sandwich. En Katastrofernas tidsålder från 1914 till andra världskrigets efterdyningar följdes av runt 25 eller 30 år av förbluffande ekonomisk tillväxt och social omvandling som förmodligen förändrade det mänskliga samhället mer i grunden än någon annan lika kort period. I efterhand kan vi betrakta skedet som ett slags Guldålder, och så betraktades det också nästan genast efter sitt slut i början av 1970-talet."
"Från 1990-talets perspektiv tycks det korta 1900-talet ha genomgått en kort Guldålder på väg från en kristid till en annan och vidare in i en oviss men inte nödvändigtvis apokalyptisk framtid."
Det var under den guldåldern och i ett särskilt gynnat land som jag råkade födas och leva den första halvan av mitt liv. Nu när jag hunnit en bra bit in i den sista halvan vet jag inte om jag är lika tveksamt optimistisk som Hobsbawm.
9 kommentarer:
Ja, herregud vilken tur vi hade som levde vår barndom, ungdom och medelålder under denna tid. Men vi vet ju vad som hände, de stora kapitalmurvlarna tog över mer och mer av det som socialdemokratin byggt upp för folket, genom folkets engagemang. Och i andra delar av världen är det ju ännu kris, kaos, fattigdom, svält. Den sista tiden har dock känts extremt apokalyptisk, med detta jävla onödiga anfallskrig från Ryssland. Drömde igår natt att jag gick vid sidan av min late husband och hans sa: Det är en för jävlig skitvärld, det här som pågår nu. Obs: Min man var alltid optimistisk. Så där rök min optimism. Nu handlar det för mig bara om att komma iväg till Lappland, och därmed lite längre bort från det sjuka i världen.
Och om man till krigen och demokratiernas tillbakagång och de auktoritära ledarnas framgångar lägger den obönhörligt pågående klimatkrisen så finns det nog grund för pessimism...
historien förändras, vissa historieböcker kanske håller
professor Rosling sa att det är mindre svält och att världen har blivit bättre
Rosling har fått en hel del tung kritik.
Så fint att se att Gabbi och Lennart fortfarande pratar i bloggar! Jag har kommit av mig alldeles.
Det är svårt att samtidigt hantera den vackra våren och allt det svåra som pågår nära och inte så långt bort. Mest försöker jag vara glad, för inget blir bättre av att en människa bryter ihop. Men det är svårt.
Jag har glatt mig åt gatublockader mm i Stockholm denna vecka. Folk blir förbannade, men kanske några vaknar till och inser att vi måste förändra mycket. Och att det är bråttom.
Vi ger oss inte, Lena! Jag kommer just från FridaysForFuture-manifestationen i Brunnsparken i Varberg - varje fredag sen länge. Där spirar hoppet, trots allt.
Skickar bara en trött och dammig flyttpackar-hälsning till er, Lena och Lennart, här hostar man och packar lådor så man svettas. Men sen ska vi nog se till de stora frågorna igen. Glad vår till er alla! Livet!
Livet!
Skicka en kommentar