Sent på jorden

Söndag eftermiddag. Det regnar. Åskmuller hörs på avstånd.  Grönskan - träden, buskarna, rabatterna, vallarna och betesmarken - allt är intensivt grönt nu, innan sensommaren smyger sig på. 

Miljöhistorikern Sverker Sörlin skriver i sin bok "Antropocen - en essä om människans tidsålder"

om hur han kan önska sig att vara liten, liten i förhållande till jorden, till universum. Hur det kan inge en trygghet. Det finns något större, ett sammanhang, ett jordklot med möjligheter, ett jordklot som är förlåtande, som medger misslyckanden - och det befriande i att inte jag som individ måste ta ansvar. Jorden sköter ju sig själv och ger mig frihet att sköta mig själv. Min makt och mitt ansvar är begränsat till det som ligger mig nära. 

Det är en barnslig önskan. Men i vår moderna värld mindre barnslig. Snarare farlig. Människan har skaffat sig alltmer makt över jorden. Eller - inte Människan, utan människorna,"människorna som summa", som Sörlin skriver. Ingen kan undgå att trots sin litenhet ingå i mänskligheten och som del av mänskligheten har vi alla del i ansvaret för vad som sker på jorden. Nu menar jag inte att ansvaret är jämnt fördelat över jorden. Vi vet alla hur skriande ojämlik världen är, hur förödande för både människor och miljö konsumtionskapitalismen är - och hur vi i den rika delen av världen som konsumenter, vare sig vi vill det eller inte, deltar i ett orättvist utbyte och i förödandet av livsbetingelserna på jorden. 

Sörlins bok handlar om det relativt nya, möjliga geologiska begreppet antropocen, den tidsålder vi nu lever i och då människans aktiviteter och artefakter så till den grad påverkar jordens klimat och ekosystem att, bland allt annat elände, en global uppvärmning blivit resultatet. Ingen kan veta något säkert om framtiden. Men av allt att döma - forskarrapporterna, de alltmer frekventa extrema väderförhållandena, miljölarmen - så kommer framtiden inte att bli ljus. Vi lever kanske sent på jorden.

Svartvit flugsnappare