Nyårsafton med Seneca

Jag upptäcker att om jag skriver ytterligare ett inlägg här, så blir det det 27:e för året och att jag därmed tangerar förra årets antal. Ytterligare ett bottenrekord, alltså. Som säger något om mig. Liksom dessa ord från en av mina lärare, stoikern Seneca:

"De flesta ha intet bestämdt mål utan drifvas lättrörliga, evigt missnöjda, hit och dit från en plan till en annan. Åtskilliga kunna icke besluta sig för någon plan alls, utan medan de går där slöa och vacklande, griper dem döden."

Jag är för gammal för att avge nyårslöften och ser på det nya året utan större förhoppningar. Krigen kommer att fortsätta. Men också motståndet. Och hur ska jag kunna hålla yngsta barnbarnet i famnen utan att känna åtminstone en strimma av hopp?

Och på tal om framtiden så skriver Alf Hornborg en tankeväckande och kanske provocerande artikel idag på DN.Debatt:  https://www.dn.se/debatt/gron-teknik-kan-inte-radda-var-livsstil/:

"Världen ska ställa om till en grönare, mer klimatvänlig tillvaro. Under tiden blundar vi för obekväma sanningar om till vilket pris, och vem som får betala. Vår teknikutveckling bygger på att vi förskjuter miljöbelastningen utom synhåll – och den kan därför bara bli tillgänglig för en privilegierad del av mänskligheten."

Tyvärr kräver läsningen prenumeration. Jag har läst några av Hornborgs böcker på svenska, som artikeln sammanfattar, bland annat "Nollsummespelet - teknikfetischism och global miljörättvisa" (Daidalos, 2015), och skrev om den kan du läsa HÄR. 

Så, nu avslutar jag det här året.

Några rader inför årets slut

Det finns där någonstans, ljuset. Även om samtiden och framtiden är mörk. 

Jag lovar (eller hotar) att komma igen. Jag ger mig inte. 

Tills vidare får den här bilden redan nu vara slutvinjett för det här året.

Sven-Erik Liedman har skrivit en fin bok om åldrandet, "I november. Om åldrandet" (Bonniers 2022).

Liedman är föd 1939, är alltså ett decennium äldre än jag. Vilket egentligen inte är så stor skillnad. Han skriver om hur det är att åldras, hur kroppens möjlighetsramar snävas in; han noterar samtidens elände, den galna nationalismen, miljöförstöringen och de accelererande klimatförändringarna, kunskapsföraktet och konspirationsteorierna. Men också om sitt goda minne, om hur han ännu kan upprätthålla dagliga rutiner och läsa och skriva. 

Redan på sidan 8 stryker jag för några rader som uttrycker en tanke som jag själv ofta återkommit till:

"Ofta har jag en plågsam föreställning om att mitt liv har utspelats i en lycklig glänta i historien, i ett hörn av världen där livet var ganska gott för många. Nu väntar bistrare tider, om inte för mig så för dem som kommer efter."

Trots allt, God jul och gott nytt år, kära läsare!

Epikuros

Nu när denna eländiga höst, åtminstone kalendariskt, övergått i vinter finns det anledning att återknyta bekantskapen med en gammal vis man, den grekiske filosofen Epikuros (342-271), grundaren av den epikuréeiska skolan.

Ofta felaktigt uppfattad som en njutningslysten, självisk hedonist, en epikuré i modern mening.

 

Visst ska man eftersträva njutning; man ska njuta av det enda liv man har - men med "måttfullhet, disciplin och omsorgsfull planering" - det är det enkla livet, det elementära livet, inte fåfäng strävan efter maximal njutning och flyktig ära som gör att man kan uppnå ataraxia, det lugna livet, jämvikten, utan oro för vare sig växlande livshändelser eller döden. 

Epikuros är en sträng lärare. Det räcker inte att känna till de filosofiska dogmerna, man måste ständigt öva sig, till exempel genom att meditera och använda sig av kondenserade sentenser, som epikurismens "fyrfaldiga botemedel":

Gudarna är inget att frukta,

 döden är inget att rädas,

det goda är lätt att vinna,

det onda är lätt att uthärda.

Lätt? Jag har nog inte övat klart än. Men jag ger mig inte.

Anledningen till den återknutna bekantskapen är att jag uppmärksammades på en bokserie av Peter Adamson, professor i senantik och arabisk filosofi vid Ludwig Maximilians universitet i München, vars första och andra delar jag nu läser: "Filosofi i den klassiska världen: en filosofihistoria utan luckor" och "Filosofi i den hellenistiska och romerska världen: en filosofihistoria utan luckor", båda utgivna av Thales förlag 2020. Två bastanta volymer av en författare som förenar akademisk lärdom med lättillgängligt språk. 

"Botemedlet" citerat från Pierre Hadot: Vad är antikens filosofi? (2015). 

Bildkälla: https://sv.wikiquote.org/wiki/Epikuros. Där finns också "Epikuros huvudteser i 40 punkter."

Medan jag låg och dog

Av någon även för mig själv outgrundlig anledning fortsätter jag med dessa sporadiska anteckningar och notiser, som ibland kommer att läsas av människor som slumpvis hittar hit, och av er, tappra lilla skara återkommande läsare... Outgrundlig? Eller är det bara min brist på social talang i verkliga livet som på det här sättet kompenseras? Och i bakgrunden tanken att när jag nu en gång i tiden börjat med friskt mod så är det väl fel att sluta, kanske det friska modet återkommer? 

I alla fall. När jag för ett tag sedan bad om bra lästips så var ett av dem William Faulkners "Medan jag låg och dog", utgiven 1930.  Det visade sig att den fanns i en engelsk utgåva här i hyllan, oläst. Jag började läsa. Efter att ha läst halva insåg jag att jag behövde en översättning. Faulkners säregna språk - märklig stavning, nybildningar, dialekt - krävde en parallelläsning på engelska och svenska. 

Addie, modern i den dysfunktionella småbrukarfamiljen Bundren i Mississippi ligger och dör. Utanför fönstret, öppet så att hon kan se och höra, snickrar Casch, en av sönerna, på kistan och visar upp bräderna vartefter han hyvlar till dem så att hon ska se att han gör ett gediget arbete.

Fadern, Anse, har lovat att uppfylla Addies önskan att begravas vid sin fars sida i hemstaden Jefferson. Kanske är Anses egentliga motivation att han i staden äntligen kan skaffa löständer.

Liket läggs i kistan och kistan på en hästvagn och så påbörjar familjen en alltmer absurd resa som sträcker sig över flera dagar och medför en mängd absurda förvecklingar. I ett vadställe över en flod är kistan på väg att spolas bort. Med gamarna kretsande i luften ovanför det alltmer förruttnande liket kommer de så småningom fram till Jefferson och Addie får sin gravplats. Och Anse sina löständer.

Hela förloppet skildras i femtionio inre monologer, femtiotre formulerade av familjen Bundren, förutom föräldrarna (ja, även den döende Addie) de fem barnen. De olika perspektiven på samma händelser ger en så mångfacetterad bild att man (jag) ständigt tvingas att stanna till i läsningen, gå tillbaka och så framåt igen. Och det skulle inte förvåna mig om jag gör en ny läsning om någon månad. Det här är god litteratur om något är det. 

En mer fördjupad läsning är Harold Blooms "William Faulkner: Medan jag låg och dog" (Modernista 2018), som jag laddat ner och läst som e-bok. Tjugo innehållsrika sidor. Och den första e-bok jag någonsin läst. 

Notis om lövräfsning

Nu faller löven från gårdens alla stora, vackra träd, lönnar, kastanjer, blodbok, och det är dags att börja räfsa undan från gräsmattor och gårdsplan. Det har jag inget emot, tvärtom. Speciellt en dag som denna, då den gråmulna himlen äntligen spricker upp och jag kan hänga ut lakanstvätt till tork. Sexton grader, nästan vindstilla och löven är fuktiga men ända lätta att samla ihop, skottkärra efter skottkärra, allt utan brådska, i långsam, meditativ takt. Det är det slags arbete som befrämjar långsamt tänkande, kanske också ett slags glömska, en flykt från denna höst då overkligheten blivit verklighet. 

När det overkliga blivit verkligt

Liksom jag fortsätter världen att existera även efter det svenska valet, som ledde till att ett högerextremt parti med nazistiska rötter nu sitter och förhandlar om maktens fördelning med ledaren för ”vår sida av politiken”. 

Och Ukrainas kamp mot det ryska angreppet fortsätter. Framgångsrikt just nu. Men hur länge? Och hur länge kommer väst att fortsätta vapenhjälpen? Vad betyder Putins kärnvapenhot?

Det overkliga förvandlas till verklighet. Vi får vänja oss vid det. 

Denna höst ägnar jag mig mest åt annat än läsning. 

Jag noterar att bloggen lever sitt eget liv, även när jag inte skriver. När höstterminen börjar laddas gamla inlägg om läsning ner gång på gång. Det är roligt.

Till vänster om läsfåtöljen, fjärde hyllplanet nerifrån, fick jag syn på några av Peter Englunds böcker. Någon har jag läst, någon var halvläst. Nu har jag läst några av dem på nytt.

 ”Stridens skönhet och sorg” (2008) har undertiteln ”Första världskriget i 212 korta kapitel”, men det är inte en traditionell historik över krigets utveckling, utan en bok om hur kriget upplevdes av nitton enskilda människor, i just korta kapitel som baseras på brev, dagböcker, memoarer.

Det är soldater vid fronten, i Flanderns skyttegravar, eller runt om i Europas olika krigsskådeplatser, i de andra delar av världen som berördes av kriget.

Varje kapitel tilldrar sig under en enskild dag och löper kronologiskt.

En ung tysk flicka hemma i byn, en fransk ämbetsman i Paris, en sydamerikansk äventyrare i turkiska armén, en kvinnlig ambulansförare i Saloniki. 

Genom att följa de nitton individerna genom åren skapas en annan bild av kriget, som skiljer sig från den traditionella historieskrivningen. Englund kallar det ett slags anti-historia, som inte syftar till att ge rationella förklaringar eller fördela skuld i det som för den enskilda människan bara var slitsam vardag, oro, ångest eller bara ett blodigt kaos.

Jag har också läst ”Brev från nollpunkten” (1996) som består av historiska essäer i skilda ämnen där det gemensamma är att de handlar om 1900-talets mörka sidor. Första världskrigets skyttegravskrig skildrat i konsten, ett öde i trettiotalets sovjetiska utrensningar, de tyska förintelselägren, atombombens historia.

Englund skriver bra. Ibland så lättsamt att det nästan skaver mot ämnets allvar. Men på det hela taget intressant och lärorikt.

Nu skulle jag vilja hitta god skönlitteratur. Förslag, någon?

Några rader inför valet

Nä, det här är för dåligt...

Det är som om den kvardröjande sommaren så till den grad påverkar mitt annars något sånär fungerande intellekt negativt. Jag kommer aldrig till ro med att läsa ordentligt, än mindre att skriva.

Därför bara några rader inför valet.

En vecka kvar och högerpopulism och främlingsfientlighet har spridit sig som en löpeld, knappast något parti har undgått smittan. 

De alltmer radikala miljöhoten existerar inte, allt handlar om att bjuda över varandra med kompensationer av olika slag. Det talas om "krigsvinter". Inte i Ukraina, utan här. Ingen, inte ens Miljöpartiet, vågar föra fram det väl belagda faktum att om vi ska nå ens bråkdelen av Parisavtalets krav, så kommer det att innebära "livsstilsförändringar". Det är ju just vår livsstil som orsakat miljöhoten. 

Men, liksom i helvetet finns det grader även i politiken. Så jag kommer att rösta, inte så mycket för något som mot. Det är väl det som är det viktiga i årets val. 

Några rader om Harry Martinson

Det är varmt. Den enda drägliga platsen i hettan är under blodboken. Under det skuggande lövverket kan man sitta och läsa och ibland rentav känna en svalkande vind komma farande. Det är mycket torrt. Gräsmattan har fler gula partier än vanligt. Blodboken släpper ner skrynkliga, bruna löv. På Sandgärdet på andra sidan gärdsgården är havren tröskad och halmen pressad och inkörd. Lönnarna i allén har omärkligt skiftat färgton. Plötsligt är sensommaren här.

Jag läser Harry Martinson, "Svärmare och harkrank" från 1937. Tillsammans med "Midsommardalen" (1938) och "Det enkla och det svåra" (1939), i en behändig gul volym. Jag läser nu för andra gången och andra läsningen förstärker min första tanke att Martinsons kulturkritik och civilisationskritik är fundamental och värd att fördjupa sig i. Språket och terminologin kan ibland kännas främmande (inte när det gäller naturskildringarna), och något förstår jag helt enkelt inte (jag måste sätta mig in i den tidens tänkande. Staffan Söderbloms Martinson-biografi är på väg). Jag får återkomma.

Året är alltså 1937. Förkrigstid. Martinson skriver:

"I bibanornas aftonskumma väntsalar här i Europa hänga nu inte plakaten om de vackra emigrantfartygen. De äro borta sedan många år. Men häromdagen slog det mig att en ny sorts emigration, en stor, bred och väldig, förestår och förbereds. Den annonseras inte i bibanornas väntsalar såsom Amerikaresornas tid gjorde. Nej, det behöver den inte. Vi driver ändå hän mot den. Skeppen byggas under våra fötter. Snart börjar den.

Det är den stora emigrationen in i döden, som nu förbereds åt folken. Det står i de prasslande tidningarna tusen tecken om den. Det spökar av gamla emigrantsteg inne i väntsalarna om nätterna och det susar om höstkvällarna i lavgrå hult - om en förestående emigration in i döden.

Den väldiga, obändiga kvantiteten störtar sig i sitt djupa, blinda kvalitetskrav rakt in i dödens kvalitet. Fascistisk demagogi och fascistisk kapitalism, som hindrar folken från kvalitet i livet, vilja nu i stället ge dem den i döden och bygga nu de nya emigrantskeppen, de stora Styxskeppen om en million ton. Och suggererade, famlande eller skrämda ge sig emigranterna ombord över de dimhöljda landgångarna."

Om lässtrategier. repris

Repriserar en text som jag skrev för tio år sedan. Jag tror på återbruk. Eller så är jag lat.

"Ibland ser jag för mig en hemsnickrad matematisk operation, x/y=z, där x är antalet läsvärda böcker och y är förväntade läsår under ett liv och z resultatet av x genom y, dvs det önskvärda antalet lästa läsvärda böcker per läsår. Det är en intressant uträkning. Och deprimerande - resultatet blir ett så högt tal att även med en mindre långsam läshastighet än min så behövs ett stort antal liv för att kunna uppnå det.

Allt under förutsättningen att uträkningens underliggande värdering är relevant, vilket den lyckligtvis inte är för alla. Den underliggande förutsättningen är naturligtvis att det verkligen finns ett stort antal läsvärda böcker och att man dessutom vill läsa dem alla.
Jag tror att det är bra för samhällets allmänna fortbestånd och vidare utveckling att inte alla omfattar den här underliggande värderingen. Det skulle få katastrofala följder för produktiviteten, bland annat.

Men om man nu är så (olyckligt) disponerad att man vill läsa alla läsvärda böcker och lyckas undvika att hamna i förtvivlan över det omöjliga i uppgiften, hur ska man då göra? Som jag ser det finns det två extremer. Läsning på ytan och läsning på djupet. Om man ser mängden läsvärda böcker som ett antal författares samlade verk, så läser man antingen en eller två böcker per författare för att åtminstone få en viss uppfattning om vad  så många författare som möjligt har att säga, eller så väljer man ut ett mindre antal författare som man fastnat för och bestämmer sig för att läsa allt, i den mån det nu går, av dessa författare. Alltså lite av många eller mycket av få.

 Peter Ilsted (1861-1933)

Med åren har jag tenderat att ta till det andra alternativet. För en trögtänkt långsamläsare är det egentligen det enda realistiska. Att försöka hänga med, att läsa det senaste och att ha åsikter om det, det är något för (mer begåvade) recensenter och kulturjournalister. Att jag därmed kanske missar något som kommer att visa sig vara av värde är ingenting som jag bryr mig om. Jag har (i princip) blicken riktad bakåt, mot det som varit och det som stannat kvar. Det är mycket nog. För mycket. Men jag vet ingen bättre lässtrategi."

Notis om läsning

Det blev som jag befarade. Jag kommer inte att läsa hela "Mannen utan egenskaper" denna sommar. 

Den plötsliga ingivelsen framför bokhyllan ledde bara fram till sidan 119 i andra bandet. 

Det är nog så att sommaren inte är den tid då man ska räkna med långa, sammanhängande läspass. Vilket Musil kräver. Tusen och en saker pockar på uppmärksamhet, det vill säga allt det som ingår i ett någorlunda socialt liv. Och för mig är det någorlunda sociala livet en, hur ska jag uttrycka det? ... bjudande uppgift. Nog om det.

Istället läser jag med stigande fascination och intresse en liten gul samlingsvolym med tre böcker av Harry Martinson, "Svärmare och harkrank", "Midsommardalen" och "Det enkla och det svåra", utgivna 1937, 1938 och 1939. Naturstycken, läser jag på omslaget, men också tidskritik och kulturkritik och civilisationskritik. 

Jag tänker att jag borde läsa Harry Martinson, vilket jag inte gjort tidigare. Men vis av erfarenheten lovar jag inget bestämt. 

Ja, det var väl bara det. God kväll!

Mannen utan egenskaper

Hur har jag hamnat här? 

Offer för en plötslig ingivelse framför bokhyllan har jag börjat läsa Robert Musils "Mannen utan egenskaper". Det är andra eller tredje läsningen, om jag nu kommer igenom alla fyra banden. Men även en fragmentarisk läsning är meningsfull.

"I detta ögonblick önskade han sig att vara en man utan egenskaper. Men det är väl en sinnesstämning som över huvud taget ingen står så alldeles främmande för. Hunna till medelåldern minns i själva verket få människor längre hur de egentligen har utvecklats till vad de är, hur de har skaffat sig sina nöjen, sin världsåskådning, sin hustru, karaktär, yrke och framgångar, men de har en känsla av att det nu inte är stort mer som kan ändras. De kan rent av påstå sig ha blivit bedragna, ty man kan ingenstans upptäcka ett tillräckligt vägande skäl för att allting blev som det blev; det kunde också ha blivit annorlunda. Händelserna härledde sig ju endast i ringa grad från dem själva, merendels berodde de på allehanda omständigheter, på helt andra människors goda eller dåliga humör, deras liv och död, och ramlade så att säga bara ner över dem vid en given tidpunkt. I ungdomen låg livet ännu framför dem som en outtömlig morgon, på alla håll fullt av möjligheter och chimärer, och redan vid middagstiden är där med en gång något som kan göra anspråk på att nu vara deras liv, och detta är dock på det hela taget lika överraskande som om man plötsligt konfronteras med en människa som man har brevväxlat med i tjugo år, utan att någonsin har sett henne, och hon visar sig vara helt annorlunda än man har föreställt sig. Men vad som är långt mera besynnerligt är att de flesta människor helt enkelt inte lägger märke till det; de adopterar mannen som har kommit till dem, hans upplevelser förefaller dem nu som ett uttryck för deras egenskaper och hans öde är deras förtjänst eller olycka."

Robert Musil: "Mannen utan egenskaper". Volym 1. s.166-167. (Bonniers, 1983)

PS: Ja, jag vet att jag lagt ut detta citat förut, 2015.

"Många solar lyste"

Sommaren 2018, med torka och bränder, läste jag och skrev om Werner Aspenström och återgav en dikt  ur samlingen "Hundarna" från 1954. Det är en av Aspenströms drömdikter. Idag en verklighetsdikt.

 

Många solar lyste

Många solar lyste över berget,
rörde sig icke men droppade eld.
En var tiofalt större än de andra,
ett väldigare öga, en vrede
tigande och outhärdlig.
Människor skyndade in i den svala skogen.
Hur ömkligt de sprang över slätten:
män med flaxande rockar, kvinnor
med grytor och korgar i famnen,
barn som ingenting vet och som dansar,
åldringar irrande fram och tillbaka.

Och i skogen förbrändes de alla.

Min bror och syster var där inne i döden,
min lilla hund hörde jag länge kvida,
och oupphörligt strömmade nya skaror dit
till de fasansfulla lyktorna.

 

Lånad tid

Bränderna rasar i Sydeuropa, floder torkar ut, folk evakueras. I Storbritannien varnas för 40 graders värme i början på veckan. Och i Ukraina fortsätter Putins utrotningskrig. 

Alla människor lever på lånad tid. Det är livets villkor. Numera är jag också övertygad om att mänskligheten lever på lånad tid. Och att den tiden krymper.  

Här lunkar vardagslivet på i sina gamla spår. Jag plockar ner lakanstvätt från tvättstrecken en solig och blåsig dag. När jag viker ihop tvätten (nej, jag manglar inte) känner jag hur doften av sommar stannat kvar i lakanen. 

En blåmesunge har förirrat sig in i växthuset och väljer hela tiden fel väg ut, trasslar in sig i tomatplantorna, mot glasväggen. Jag låter den vara. Tids nog hittar den rätt.

Av och till läser jag i Johan Asplunds "Människan som samhällsvarelse. Tid, rum, individ och kollektiv". (Arkiv förlag, 2022), en nyutgåva av klassikern "Tid, rum, individ och kollektiv" från 1983. Hunnen halvvägs ser det ut som att jag kommer att läsa en bok från pärm till pärm. Det var längesen.

Sent på jorden

Söndag eftermiddag. Det regnar. Åskmuller hörs på avstånd.  Grönskan - träden, buskarna, rabatterna, vallarna och betesmarken - allt är intensivt grönt nu, innan sensommaren smyger sig på. 

Miljöhistorikern Sverker Sörlin skriver i sin bok "Antropocen - en essä om människans tidsålder"

om hur han kan önska sig att vara liten, liten i förhållande till jorden, till universum. Hur det kan inge en trygghet. Det finns något större, ett sammanhang, ett jordklot med möjligheter, ett jordklot som är förlåtande, som medger misslyckanden - och det befriande i att inte jag som individ måste ta ansvar. Jorden sköter ju sig själv och ger mig frihet att sköta mig själv. Min makt och mitt ansvar är begränsat till det som ligger mig nära. 

Det är en barnslig önskan. Men i vår moderna värld mindre barnslig. Snarare farlig. Människan har skaffat sig alltmer makt över jorden. Eller - inte Människan, utan människorna,"människorna som summa", som Sörlin skriver. Ingen kan undgå att trots sin litenhet ingå i mänskligheten och som del av mänskligheten har vi alla del i ansvaret för vad som sker på jorden. Nu menar jag inte att ansvaret är jämnt fördelat över jorden. Vi vet alla hur skriande ojämlik världen är, hur förödande för både människor och miljö konsumtionskapitalismen är - och hur vi i den rika delen av världen som konsumenter, vare sig vi vill det eller inte, deltar i ett orättvist utbyte och i förödandet av livsbetingelserna på jorden. 

Sörlins bok handlar om det relativt nya, möjliga geologiska begreppet antropocen, den tidsålder vi nu lever i och då människans aktiviteter och artefakter så till den grad påverkar jordens klimat och ekosystem att, bland allt annat elände, en global uppvärmning blivit resultatet. Ingen kan veta något säkert om framtiden. Men av allt att döma - forskarrapporterna, de alltmer frekventa extrema väderförhållandena, miljölarmen - så kommer framtiden inte att bli ljus. Vi lever kanske sent på jorden.

Svartvit flugsnappare

Midsommarafton i antropocen

Midsommaraftons förmiddag. I morse när jag gick en sväng med kikaren var det dagg i gräset. Råkorna skränade. Rödstjärtsparet var i farten. Nu är det redan tjugofyra grader varmt. Kanske blir det trettio, om man få tro på väderleksrapporten. Midsommarlunch hos äldste sonen väntar, så jag tar det lugnt. 

Annars präglas mina dagar av trädgårdsarbete och alla sysslor som boende på landet för med sig. Jag kan rentav säga att jag låter mig försvinna in i det praktiska arbetet. Kanske ett slags flykt. Jag läser inte så mycket. Och nyhetsmedierna gör mig bara dyster.

Putins angreppskrig mot Ukraina fortsätter och även om västländerna bidrar med vapen och poserande ledare på besök, så kommer sannolikt den ryska urskiljningslösa förstörelsen av städer och byar att fortsätta tills de ukrainska motståndet inte förmår hålla stånd längre. Vad blir resultatet? 

En aspekt av de många krigen tar Sverker Sörlin upp när han skriver i "Antropocen - en essä om människans tidsålder" att: 

"Själva jordskorpan är numera skapad av människan. Dess lager innehåller legeringar, föroreningar, isotoper, städer, infrastruktur, ja snart sagt vad som helst som kommer att vara kvar efter oss." 

"Tusentals miljarder skott har avfyrats i mänsklighetens historia och de flesta ligger kvar i mark och vatten. En triljon kulor har skjutits bara sedan andra världskriget. Man vet ganska väl hur kulorna sönderfaller. Blyet oxiderar och korroderar så att skotten lämnar fickor av blymineral i jorden. Hela planetens yta har tusentals kulhål per kvadratkilometer. I oräkneliga generationer kommer de geologiska spåren att bestå. När namn som Somme, Verdun, Dien Bien Phu, Aleppo har glömts bort och de människor vilkas liv offrades där inte längre är kända av någon kommer massmördandets molekyler fortfarande att flöda stilla genom jordskorpans översta skikt för det vi ännu kallar mänskligheten."

                                                        Den flitiga rödstjärtshonan.

Rödstjärt och slåttergubbe

Vi har två, kanske tre rödstjärtspar kring huset. Ett av paren har hittat sin bostad inne i magasinet, med hackspettens hjälp. Det är en tät trafik med mat till ungarna, från morgon till kväll. 

Härom dan gick vi i en restaurerad gammal betesmark med massor av slåttergubbar, en art som trivs just i gamla, ogödslade naturbetesmarker.

Livstecken

Ryktet om Den långsamma bloggens död är falskt. Den bara vilar. Här kommer ett livstecken. 

Jag har tillbringat några dagar på Öland, med botaniskt och ornitologiskt kunniga vänner. Det var lärorika dagar. Orkidéer jag inte visste fanns, som Krutbrännare. Och nya kryss på fågellistan: Ägretthäger, Ängshök, Prutgås.

Vi vandrade mitt ute på Alvaret, och i Dröstorps naturreservat fanns resterna av denna gård, övergiven i slutet av 1800-talet. Ett tunt lager jord på kalkstensgrunden gjorde det möjligt att odla och beta. 

Läsandet är det inte mycket med. Dagarna fylls av annat. Annat, som i Livet är det som pågår medan vi sysslar med annat.

I brevlådan när vi kom hem låg i alla fall en glad överraskning, det nya numret av tidskriften Essä.

Denna gång med Baltzar Bogislaus von Platens ”Afhandling om canaler genom Sverige med särskildt afseende å Wenerns sammanbindande med Östersjön” från 1806 som källtext.

Det kändes som att få en present: tidskriften i det vadderade kuvertet låg inbäddad i vackert presentpapper. 

"Det är den stund då stenarna tänker som bäst"

Vem har inte undrat över det märkliga faktum att vi har ett medvetande? 

Och när jag nu i senaste numret av tidskriften Respons ser Helena Granströms långa text om olika teorier om det mänskliga medvetandets uppkomst och natur, så läser jag med stort intresse.

Man kan dela in medvetandeteorierna i materialistiska och dualistiska. Extremt materialistiska teorier menar att psykiska tillstånd inte alls existerar, allt är fysik och kemi, människan är en maskin. Andra att medvetandet är beroende av materiella processer i hjärnan, det fysiska och det psykiska är aspekter av samma förlopp. Dualistiska teorier utgår från Descartes lära om växelverkan mellan den andliga själen och den materiella kroppen. Det finns också mellanformer.

Här är inte platsen (och jag har inte förmågan) att redogöra för alla olika aspekter i dessa teorier som Granström skriver om. 

Men den teori som fascinerar mig mest är den som anlägger ett för mig helt nytt perspektiv, panpsykismen.

"Enligt panpsykismen är den klassiska uppfattningen att medvetande plötsligt uppstår ur död materia som en kvalitativt ny egenskap i grunden felaktig. I stället antas medvetande, i rudimentär eller mer utvecklad form, vara närvarande i allt som finns: äpplen, liksom bilar, liksom katter, liksom människor, liksom de elementarpartiklar av vilka de allihop består. Kanske förhåller det sig, som Goff menar, så att 'medvetandets ljus aldrig slocknar helt' när man rör sig mot allt enklare organismer och så småningom ned till deras icke-levande beståndsdelar, 'utan snarare mattas av' så att en flämtande låga består också hos en elektron eller en kvark."

Inte så att död materia har "medvetande" eller upplevelser av mänsklig art, men ett slags "medvetande" som är "ofattbart enklare [...], en viss universell egenskap hos fysiska ting, där både livlösa objekts mentalitet och det mänskliga medvetandet ses som specifika manifestationer."

Vad var det Gunnar Ekelöf skrev i "Om hösten"?

[...]

Det är skönt att gå

En gammal gärdsgård är också med

Det är den stund då stenarna tänker som bäst

Det är den stund då denna stora varelse

andas och doftar. Vilka färger i skymningen!

[...]

Notis

Jag kan nämna mycket som gör mig glad just nu. Den första vårvärmen. Lönnarnas milt gröna färg. Kastanjen som fäller ut sina blad. Maskrosorna i gräsmattan. Muggen med kaffe i solen vid växthusväggen. Att ligga på knä och rensa i kryddlandet. Stararna, sädesärlorna, lärkorna över nysådda åkrar. Fjärilarna. Humlorna. Vildtulpanerna som plötsligt växer på ett nytt ställe. Vildbiet som samlar nektar. 

Men, som Gabrielle skriver - "genom alltihop finns en summerton av annan art; den tragiska tonen från Ukraina." I varje nyhetssändning den obevekliga verkligheten. Mördarnas tomma ansikten, deras iskalla ljugande. Men också det ukrainska motståndets ofattbara mod. 

Historieläsning

När jag kom ut tidigt i går morse satt tre starar högst upp i kastanjen och välkomnade morgonsolen. Jag tog fram trädgårdsbord och stolar och kunde både dricka elvakaffe och äta lunch ute. Det är vår.

Jag vet inte om det var nyhetsrapporteringen om Rysslands angreppskrig mot Ukraina och det mördande som pågår där, brotten mot det som absurt nog kallas "krigets lagar", men jag fick syn på och började läsa en universitetslärobok från 1970-talet, Holmberg/Thulstrup "Historien efter 1914". Jag kunde inte sluta, utan läste den från början till slut. De många förstrykningarna och marginalanteckningarna visade att jag läst den till någon tenta och att min handstil var bättre förr.

Sen började jag läsa Eric Hobsbawm "Ytterligheternas tidsålder. Det korta 1900-talet, 1914-1991." (Rabén Prisma 1997)

Hobsbawm skriver om 1900-talet att det framstår som "ett slags triptyk eller historisk sandwich. En Katastrofernas tidsålder från 1914 till andra världskrigets efterdyningar följdes av runt 25 eller 30 år av förbluffande ekonomisk tillväxt och social omvandling som förmodligen förändrade det mänskliga samhället mer i grunden än någon annan lika kort period. I efterhand kan vi betrakta skedet som ett slags Guldålder, och så betraktades det också nästan genast efter sitt slut i början av 1970-talet."

"Från 1990-talets perspektiv tycks det korta 1900-talet ha genomgått en kort Guldålder på väg från en kristid till en annan och vidare in i en oviss men inte nödvändigtvis apokalyptisk framtid."

Det var under den guldåldern och i ett särskilt gynnat land som jag råkade födas och leva den första halvan av mitt liv. Nu när jag hunnit en bra bit in i den sista halvan vet jag inte om jag är lika tveksamt optimistisk som Hobsbawm.

"Den som endast vill läsa det bästa kan nöja sig med få böcker"

Jag läser inte längre så mycket. Framförallt läser jag inte så mycket väsentlig litteratur. Men en del inte så väsentlig, mest för att överhuvudtaget läsa. Det är inte bra. Vad beror det på? Jag vet inte. Det blir i alla fall alltmer sällsynt att jag hittar fram till bra läsning. 

Kanske kan jag finna tröst hos Ekelund, som i "Lefnadsstämning" (1925) skriver:

"Den som endast vill läsa det bästa kan nöja sig med få böcker. Icke som om det ej funnes många goda böcker - det finnes otaliga - ; men de goda böckerna säga alla, i grund sedt, detsamma. Den som vill läsa medelmåttiga böcker måste läsa många böcker; ty det medelmåttiga varierar oändligt."

Nå, till den väsentliga litteraturen kan definitivt räknas Giuseppe Tomasi di Lampedusa "Leoparden och Berättelser", i nyöversättning av Viveca Melander (Bonniers, 2018), som jag nu läst en andra gång. Den utspelar sig under tiden 1860 till 1910 och skildrar en siciliansk adelsfamilj nedgång och fall under tiden för Italiens enande. De feodala värderingarna ersätts av borgarklassens, allt speglat i adelsfamiljen Salinas överhuvuds, prinsen don Fabrizios medvetande, med ett utarbetat, färgrikt språk som kräver en långsam, uppmärksam läsning. En roman att försvinna in i och ett sätt att lämna den här tidens oro.

Inte så mycket läst, inte så mycket att skriva om

Inte så mycket läst, inte så mycket att skriva om. Men idag gick vi längs den gamla banvallen från Rolfstorp och in till Varberg. Ett lätt soldis, ändå vårljus, och massor av lärksång över fälten. Vårbruket är i full gång. Utsikten från Broåsens järnåldersgravfält. I bakgrunden ett världsarv,  Grimeton-masterna.

Blir det något vårbruk i Ukraina?

Att uppleva upplevelsen

Det finns författarskap som jag gärna återvänder till. Det är nästan som att umgås med vänner, "vänner bland de döda", som Lars Gustafsson skrev. En av dem är Jenny Diski, som skriver i "On trying to keep still" om hur hon, som definitivt inte var någon naturmänniska, uppfylls av tacksamhet och av en lyckokänsla i mötet med havet. 

"But here again is that terribly difficult business of experiencing experience. I am so conscious of me being here, of being me here, not somewhere else, having this experience, that I loose my awareness of what is pleasing me in order to think about the pleasure. I am experiencing luckiness rather than what is actually happening."

Jag tänkte på detta citat när jag mindes hur jag under en av våra vandringar längs Hallandsleden, när stigen ledde ut ur granskogen till en vacker, stenig och kuperad betesmark och jag kände solvärmen flöda och hur kroppen och stegen blev alldeles lätta, ville stanna just där, i steget, i nuet. Ett med upplevelsen.

Så är det nu, livet

Några dagar nu med strålande sol från en klar himmel. Nattfrost, men under dagen och i skydd undan vinden är det vårvärme. Den som vi väntat på. Jag försöker vara ute så mycket som möjligt, för att ta in allt ljus.

På lättare jordar är vårbruket redan igång, man plöjer och harvar. Själv drar jag igång jordfräsen och fräser upp potatislandet. Sättpotatisen ligger och gror. Det är precis som alla andra år.

Men ändå inte. Jag fortsätter att följa nyhetsmedia om den ryska angreppet mot Ukraina. Inte så tvångsmässigt nu, men ofta. Trots förhandlingar fortsätter förstörelsen och mördandet. Flyktingströmmen fortsätter. Bilderna finns hela tiden med mig.  

Så är det nu, livet, för mig som för de flesta som följer kriget på avstånd. Skänker pengar till UNHCR. Som oroas över läget i världen. 

Inte mycket blir läst. Jenny Diski, Montaigne.

Ur ett dagboksblad

En underbar måndag. Vi gick ännu en etapp på Hallandsleden, längs skogsvägar och stigar, i granskog och blandskog, genom fula kalhyggen. Då och då klev vi över halvt raserade stengärdsgårdar, spår av ett äldre odlingslandskap. Vi åt lunchmackorna i en ljus bokskogsbacke. Himlen var klarblå och solen sken. Inte en vind. Det var lätt att andas. Men i stillheten kom samtalet snart att handla om Putins vidriga krig mot Ukrainas folk. 

I kväll har jag läst Timothy Snyders "Om tyranni. Tjugo lärdomar från tjugonde århundradet" från 2017.

I korta kapitel med en uppmaning som titel, som "Ta ansvar för hur världen ser ut", "Var aktsam om språket" och  "Tro på sanningen", vill Snyder varna oss för att dagens politiska utveckling skapar nya hot, som liknar dem som skapade 1900-talets katastrofer. 

"Mänskligheten är inte klokare idag än då Europas demokratier fick vika sig för fascismen, nazismen och kommunismen."

Visserligen skrevs den som en reaktion på valet av Donald Trump till USA:s president, men lärdomarna är lika viktiga idag.

Det här är för övrigt den första seriösa läsning jag ägnat mig åt sen årskiftet. Det finns hopp.

Finns det hopp? Jag vet inte, ingen vet

Det blir inte alltid som man tänkt sig. De två första månaderna av detta år blev verkligen inte som jag tänkt mig. De försvann i förkylningar och diverse krämpor. Och allmän dysterhet. Egentligen ingen seriös läsning. Inget att orda om, alltså.

Det egna "måendet" (som det heter nuförtiden) blir snabbt futtigt dessa dagar då vi i realtid kan följa Ukrainas kamp mot den ryska invasionen, ukrainarnas ofattbara mod i försvaret av sitt land. 

Och den häpnadsväckande enighet som EU-länderna och de flesta mer eller mindre demokratiska staterna i världen visar i sina svar på diktatorn Putins folkrättsbrott. Finns det hopp? Jag vet inte, ingen vet. Om inte går vi en förfärlig värd till mötes. 

Något får mig att inte ge upp

Vi fick i alla fall några dagar med rejäl kyla, sol från en intensivt blå himmel, gnistrande ljusreflexer från snön. Promenadväder. Men lagom till nyårshelgen kom töväder, regn och smutsiga snörester. Den vanliga västkustvintern. 

Två månader har gått sen jag slutade skriva här, av bristande motivation. Jag vet inte om jag egentligen samlat ihop någon motivation. Men jag gör ändå ett försök att återuppta mina anspråkslösa anteckningar.

Något får mig att inte vilja ge upp.

Jag ska inte redovisa de två månadernas läsning, bara nämna tre höjdpunkter. Först Eyvind Johnsons "Hans nådes tid", som så länge stått oläst i hyllan (eller läst någon gång, men glömd...), en storslagen historisk roman som utspelar sig under 700- och 800-talet i Karl den stores jätterike, där den totalitära makten styr människors öden. Något helt annat än modern autofiktion.

Alf Hornborg fortsätter i "Kannibalernas maskerad - pengar, teknik och global rättvisa" (Daidalos 2021)

att undersöka mekanismerna bakom den rika världens välstånd, hur globaliseringens skenbart jämlika handel innebär att kolonialismens utsugning fortlever i andra former och hur pengar och teknik "fungerar som raffinerade metoder för att tillägna sig andra människors tid och naturresurser". Ingen bok att läsa om man vill se ljust på vår framtid. Men jag läser ändå, av något slags inre tvång.

Och så Kerstin Ekmans nya berättelse "Löpa varg" (Bonniers 2021). Om en pensionerad jägmästare som möter en varg i skogen och tvingas tänka om när gäller jakt och överhuvud taget i sitt förhållande till naturen och det vilda. Och om någon kan trovärdigt ge röst åt en åldrande mans inre liv så är det Kerstin Ekman. Appropriering eller inte.

                                                            Det har funnits snövintrar.