Vid brunnen i Genzano (som om tiden och döden inte fanns)

Något som bidrar till fascinationen hos Carl Fries böcker från medelhavsvärlden är fotoillustrationerna. 

Fries reser på femtio- och sextiotalen och även om texten i sig förflyttar läsaren i tiden, så gör de svartvita fotona det ännu mer. 

Som här. Bildtexten lyder: Vid brunnen i Genzano.

Förstora bilden och lägg märke till affischerna. Är det inte Gramsci till vänster och Togliatti till höger?

Jag tror det står 1921-1951 därunder. Och på muren till vänster, en valaffisch för kommunistpartiet till kongressvalet?

Men se framförallt kvinnorna och barnen som hämtar vatten i den kommunala brunnen. Deras ansikten. 

Och kärlen som de hämtar vatten i, deras form. Amforor. Kvinnan och flickan till vänster, med avvaktande blickar mot fotografen. Kvinnan och flickan till höger mer öppna, flickans frimodiga leende. Barnets grimas. Det tunga, vattenfyllda kärlet vilande på flickans höft. Hennes kappa. Pärlhalsbandet i linningen.

Fries var där, hans kamera fångade bilden av ett ögonblick i dessa människors vardagsliv. 

Vi ser på dem. De finns där. De kommer att finnas där att se på så länge avbildningen existerar. 

Som om tiden och döden inte fanns.

Bilden ur Carl Fries: Europas morgon - en medelhavsbok. Wahlström & Widstrand, 1974.

...en helt anspråkslös kust utan några märkvärdigheter...

En vandring idag på förmiddagen längs Apelvikens bukt till strandbetena vid Rödskär i ett blåsigt och gråmulet väder, visserligen inbegripen i ett så gott som oavbrutet, intressant samtal, fyllde ytterligare på min upplevelse av hallandskusten som en magisk plats på jorden.

Hemma tog jag fram Carl Fries bastanta volym "Svensk kust - några naturbilder" (1944) och letade upp följande citat, som handlar om ett stycke kust något mer söderöver. Det är en text som Fries senare återanvände, med moderniserad stavning, i "Den svenska södern" (1963).

Jag tycker om det lätt ålderdomliga språket. Det har både en högtidlighet, men också en sinnlig konkretion.

Jag har ingen bildillustration. Språket räcker till.

Mycket har naturligtvis förändrats sedan fyrtiotalet, men kustkänslan, omöjlig att beskriva, finns kvar.

"Längre söderut dela sig bergen, dra sig tillbaka och låta strandängarna vidgas till gröna lågländer med kreatur på bete och vipor och rödbenor som skria över tuvorna. Slätten möter havet i en helt anspråkslös kust utan några märkvärdigheter, förbisedd av de många sommargästerna, fri, ödslig och sig själv nog.

Jag minns ett sådant stycke kust utanför den stora slätten vid Morup norr om Falkenberg. Från landsvägen gå smala markvägar utåt väster. Till höger och vänster, långt ute, ligga bondgårdarna, fyrbyggda, trygga, med branta halmtak som på Skåneslätten. Men längorna äro byggda av trä och rödfärgade - det är Skåne och Uppsverige som mötas i denna bebyggelse. Formen är skånsk, materialet uppsvenskt.

I vinden över denna slätt, i luftens fuktiga svep känner man havet, och utanför jordarna, långt i väster löper en tenngrå vattenhorisont.

[ ... ]

Allt är rent, renspolat, genomblåst härute. Man förnimmer en lättnad i kropp och själ, en kustkänsla, som är omöjlig att beskriva. Skärgården ger aldrig denna kustkänsla på samma sätt som den öppna stranden, den gräns där jorden, vårt eget element, tar slut och ett annat begynner som är vatten, hav, ovisshet."

Till Höö

Jag skriver från trädgårdsbordet under blodboken. En lätt vind får löven att rassla. Det är eftermiddag, kvart över tre. Termometern visar 29 grader i skuggan. Massor av fjärilar fladdrar runt i rabatterna. Jag dricker isvatten och läser om Höö och Stenbrohult i Carl Fries "Gammalsverige".

Carl Fries (1895-1982) var zoolog och skrev en rad böcker om svensk och europeisk natur och odling. Hans språk är lite gammaldags, men oerhört konkret, målande och levande. Det övergripande temat är hur mänsklig aktivitet förändrat landskapet. Det är böcker jag gärna återvänder till. Så här skriver han om Höö:

"Jag kom en höstdag gående från Höö, hade följt sjöstranden och trängde mig genom tät, snårig skog i riktning mot Tångarne, en by med några gårdar utmed vägen till kyrkplatsen. De första inägorna anmälde sig med en grå stenmur, en åkerlycka, askar och lönnar i flammande färger, aplar och päronträd. Man väntar sig en stuga där någonstans, men torpet är borta. En öde tomt bland de många.
Vägen från det forna torpet leder mig förbi de första åkrarna i byn. Jag hör röster där och ljudet av en brynsten mot lien; det är en man och hans hustru i arbete med havren. Den är sent mogen, de vackra dagarna har varit sällsynta, och det gäller att passa på."

I morgon kör vi till Möckeln och Höö naturreservat och kan kanske gå i Fries fotspår i ett bevarat äldre tiders odlingslandskap, som en inledning till några småländska dagar.