Hjärtdjur

Herta Müllers "Hjärtdjur" handlar om fyra studenter i 1980-talets Rumänien under Ceaucescus diktatur, Edgar, Kurt, Georg och kvinnan "jag" som berättar. I vilken grad Herta Müller skriver strikt självbiografiskt vet jag inte. Men vad jag kan förstå ligger det mycket nära.

De tillhör den tysktalande schwabiska minoriteten. De träffas, blir vänner, läser insmugglad förbjuden litteratur, diskuterar och skriver dikter, men fotograferar också fångtransporter och dokumenterar dödade under flyktförsök.

De och deras familjer trakasseras och förföljs, de tvingas utveckla hemliga koder i sin korrespondens, de tar för vana att lägga hårstrån i brev för att se om de öppnats.

Lola är rumskamrat på studenthemmet med berättaren, hon studerar ryska, för att komma ifrån fattigdomen. Man får bilden av en människa som till varje pris vill vara till lags. Till slut hänger hon sig - eller hängs - i sitt klädskåp.

"Två dagar senare uteslöts den hängda Lola ur partiet och skrevs ut från högskolan klockan fyra på eftermiddagen i den stora aulan. Ett hundratal människor var närvarande.

Någon stod i talarstolen och sade: Hon har lurat oss alla, hon förtjänar inte att vara studentska i vårt land och medlem i vårt parti. Alla applåderade. […]

Eftersom alla var nära att gråta, applåderade de för länge. Ingen vågade vara den som slutade först. Alla tittade på de andras händer när de applåderade. Några hade slutat men blev rädda och började applådera igen." […]

"Man röstade om Lola skulle uteslutas ur partiet och skrivas ut från högskolan.

Gymnastikläraren var först med att räcka upp handen. Och alla händer flög upp efter honom. Var och en tittade på den andres uppsträckta arm när han sträckte upp sin egen. Om inte den egna armen var lika högt uppe i luften som den andres, var det många som sträckte ytterligare en smula på armbågen. De höll upp sina händer i luften, tills fingrarna tröttnade och ramlade framåt, och armbågarna blev tunga och drog nedåt. De tittade sig omkring, och när ingen sänkte sin arm, rätade de ut fingrarna och lyfte på armbågarna igen." […]

"…gymnastikläraren lade sin hand på talarstolen och sade: Vi behöver inte räkna, självklart är alla för."

Berättaren ser också sig egen skuld, sitt eget medlöperi:

"Till niohundranittionio räknade jag. Då brände mina fotsulor, jag satte mig på en bänk, drog in tårna och lutade ryggen mot ryggstödet. Jag lade pekfingret på min kind och räknade mig med. Tusen, sa jag till mig själv och svalde talet."

De fyra går olika öden till mötes i ett osäkert yrkesliv efter sina examina. Jag ska inte avslöja vad som händer dem. Jag önskar att många läser den här boken.

Müller skriver om vad förtrycket i ett totalitärt samhälle gör med människor, hur det deformerar och gröper ur och perverterar och hur ett utbyggt övervaknings- och angiverisystem skapar människor som anpassar sig eller blir medlöpare.

Samhälle och politik är högst påtagligt närvarande, men det är genom det egenartade, poetiska och symbolfyllda språket som den totalitära "mentaliteten" synliggörs, den som ytterst gör förtrycket möjligt, gör det normalt, får det att fortleva, gör det till ett ont arv.

Ceaucescus diktatur föll. Men detta är en bok som kommer att vara aktuell så länge det finns totalitära samhällen. Det är den bästa bok jag läst under året.