Visar inlägg med etikett Virginia Woolf. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Virginia Woolf. Visa alla inlägg

lördag 3 februari 2024

"Framtiden är mörk, och det är på det hela taget det bästa en framtid kan vara, tror jag"

Det nya året liknar ett mörkt, hotfullt moln som tornar upp sig. Träden håller andan i väntan på den kraftiga åskvinden. Vi vet att åskan kommer att bryta ut, blixten slå ner. Vi vet. Eller?

För några år sedan läste jag en bok och skrev en text. Jag hade lite mer energi då. Här kommer en repris:

Ska man vara optimist eller pessimist inför framtiden? Kanske är det bäst att vara ingetdera. Kanske är det bäst att bara vara öppen. Öppen för att man kan veta mycket, men aldrig allt. Kanske hade jag något sådant i tankarna när jag skapade min bloggprofil i januari 2008 och skrev att jag är "i grunden pessimist, men öppen..."?

När jag nu läser Rebecca Solnits "Män förklarar saker för mig" (Daidalos, 2015) så är det inte främst titelessän eller de andra feministiska analyserna av mäns våld mot kvinnor (skarpa, kloka, förfärande) som fängslar mig, utan den med titeln "Woolfs mörker".

Den inleds med ett citat från Virginia Woolfs dagbok 18 januari 1915, i efterdyningarna av en av Woolfs återkommande depressioner och ett självmordsförsök:
"Framtiden är mörk, och det är på det hela taget det bästa en framtid kan vara, tror jag"
Solnit menar att detta är ett "exceptionellt tillkännagivande, som påstår att det okända inte behöver förvandlas till det kända genom falska förutsägelser eller en projicering av dystra politiska eller ideologiska föreställningar; det är en hyllning av mörkret..."

Varför ska man hylla mörkret? Är det inte bättre att lysa upp framtiden med planer, förutsägelser och förhoppningar? Jovisst, det är ju så vi ständigt gör. Men vi måste vara medvetna om begränsningarna, om att både det förflutna och framtiden till stor del ligger i mörker. Att vi alltid tolkar världen och att vi oftast tror att tolkningarna styr världens gång. Trots att det förhåller sig tvärtom.


Solnit citerar Laurence Gonzales, som i en bok om att överleva i vildmarken skriver att planering, att planen, är "ett minne av framtiden, provar verkligheten för att se om den passar". Och om verkligheten inte stämmer med planen så har vi en tendens att ändå följa planen, att se det vi vill se och därmed hamna i problem. Vi stänger ute verkligheten, vi vill inte se mörkret. Vi borde vara mer öppna för mörkret, för det vi inte vet.

Vi måste erkänna gränserna, inte tro att vi fullt ut kan kartlägga och förstå och förklara och förutsäga - för att därmed invagga oss i en önskad trygghet och förvissning.

Solnit skriver:
"Vi vet mindre när vi felaktigt tror att vi vet än när vi medger att vi inte gör det"
Och kanske är den mest realistiska grunden för optimism och hopp inför framtiden - det bästa en framtid kan vara - att vi helt enkelt inte vet vad som kommer att hända, och att det ofta är det osannolika och otänkbara som inträffar och att även om vår strävan efter det goda till stor del sker i mörker så är det det enda vi kan göra. Att acceptera mörkret, där allt kan hända. Det är där vi möter verkligheten. Inte i optimistiska eller pessimistiska förutsägelser och förväntningar.

Solnit skriver också, i denna korta men mycket spännande essä, om ett möte och ett gräl med Susan Sontag, som skrev om det ovissa i "Mot tolkning" och om poeten John Keats begrepp "negativ förmåga" och mycket annat - och som i så mycket av det jag läst av Solnit finns denna förmåga att röra sig mellan vardagliga erfarenheter och abstrakt tänkande och skapa en läsning som allvarligt riskerar att förändra ens syn på världen.

Så är det. Nu har jag förklarat saken för er. Nej, det har jag inte alls... Jag har bara skrivit ner några tankar vid läsningen av Solnit. Och som alltid här i bloggen läser jag det jag skrivit om och om igen och trots alla ändringar stannar alltid känslan av att texten inte är riktigt färdig kvar. Men någon gång måste jag ju sätta punkt.

Av en slump kom jag att läsa Rebecca Solnit för några år sedan, när jag sökte efter litteratur om vandring och läste hennes "Wanderlust - a history of walking"(Verso, 2001). Sedan har jag fortsatt med "Gå vilse. En fälthandbok" (Daidalos, 2012) och "Det avlägset nära" (Daidalos, 2014), alla lika läsvärda som "Män förklarar saker för mig".

måndag 11 maj 2015

Jag fick besök av Själens furir

Just när jag slog mig ner för att skriva fick jag besök av Själens furir*.

- Vad gör du?
-  Jo, jag... eh... jag tänkte att...
- Jaså, du sitter med bloggen nu. Det var längesen.
- Ja, jag vet. Men nu tänkte jag...
- Du tänker väl inte skriva något här?
- Jo, faktiskt. Jag har slutat att läsa deckare nu och...
- Jag har sett att du läst deckare. Tjugo bara i vår. Varav tretton Peter Robinson på raken. Lite ensidigt, va? Lite maniskt?
- Jo, men Robinson skriver bra, och som... Men nu har jag alltså läst Virginia Woolf, "Samlade noveller & prosaskisser" och så håller jag på med nyöversättningen av "Åren" och det är fantastisk läsning och jag...
- Och nu tänker du skriva något om denna läsning här?
- Ja.
- Är det någon bra idé, egentligen? Du har väl sett hur det blivit allt färre som läser den här bloggen?
- Jo, men det beror väl på färre och kanske lite mer ointressanta inlägg... Men nu...
- Nu kommer du att skriva fler och mer intressanta texter?
- Ja, jag ska försöka i alla fall.

Att få besök av Själens furir är inte trevligt, men måhända nyttigt. Han sa:

- Du, eftersom jag kan se rakt in i ditt innersta (en inte alltid upplyftande egenskap...) så vet jag att du i ett par veckor tänkt och varit på väg att skriva, men hittills har det inte blivit något av det. Varför skulle det bli det nu?
- Jag tror att jag kan ta mig samman nu. Tänka klarare. Vårluften som...
- Hittills har jag inte sett några tecken på det.
- Men nu när kvällarna är ljusare och löven spricker ut och körsbärsträden...
- Så tror du plötsligt att du kan skriva något läsvärt, något annat än de där krampaktiga inläggen du presterat på sistone?
- Ja, faktiskt.
- OK. Vad ska du skriva om Virginia Woolf-läsningen då?
- Ja, om "Samlade noveller & prosaskisser" att den är kronologiskt ordnad, med texter från före 1917  till 1941. Att den är alltigenom läsvärd. Att det både är mer konventionella noveller, ofta med ett oväntat slut, och så texter där Woolf, som i "Mrs Dalloway" och "Vågorna" låter skeendet speglas i människors medvetandeströmmar, eller samtidigt i flera människors medvetandeströmmar. Att de olika perspektiven ger en mer realistisk realism än konventionell realism eftersom vårt vara i världen inte är någon objektiv affär, utlämnade som vi är åt vår subjektivitet.

"Åren" har jag som sagt inte avlutat än, men jag skulle nog vilja säga att det är en rätt sorgsen roman om tidens obönhörliga gång, om vad sociala förändringar och krig och kärlek och brist på kärlek gör med människorna. Det är Woolfs sist publicerade roman och anses allmänt inte vara så modernistisk som W:s tjugotalsromaner, men i flera kapitel och alltmer efterhand i romanen arbetar hon på samma sätt som tidigare med inre monologer. När jag läst klart kan jag nog säga mer.

Virginia Woolf hamnar här i oväntat sällskap med...

- Jaha. Ja, ja, det kanske kan bli något av det. Om du skärper dig. Men det finns en enklare utväg...
- Ja?
- Nu blev du intresserad! Typiskt dig. Ständigt öppen för enkla utvägar... I alla fall: du kan låta bli att slita med det där seriösa blogginlägget och bara låta vårt samtal här stå kvar som det är. Med dina sammanfattande formuleringar.
- Tja, varför inte? Eller: ja.
- Jag tror nämligen inte att ditt slit skulle ge så mycket mer.
- Nähä.

Furiren fortsatte:

- Det är bara en sak som förvånar mig lite. Du som sällan blottar dig själv, varför lägger du ut vårt samtal här, som ju inte precis är smickrande för dig?
- Jag kanske inte alls lägger ut det...
- Jo, jag vet att du kommer att göra det.
- Jag kan strunta i det.
- Nej, som jag sa, jag kan se rakt in i ditt innersta och vet vad du kommer att göra.
- Men, hur...?
- Sa jag inte att jag är din själs furir? Mig lurar du inte. Mig kommer du inte undan.

...Herbert Tingsten
_______________________________________________________________________________
* Uttrycket är knyckt. I Göran Pams diktsamling "Världen ser dig - Själens furir och andra dikter" (1964) finns ett citat av Herbert Tingsten: "Jag jagas, som jag brukar säga, av 'furirer' ".


lördag 11 april 2015

"Framtiden är mörk, och det är på det hela taget det bästa en framtid kan vara..."

Ska man vara optimist eller pessimist inför framtiden? Kanske är det bäst att vara ingetdera. Kanske är det bäst att bara vara öppen. Öppen för att man kan veta mycket, men aldrig allt. Kanske hade jag något sådant i tankarna när jag skapade min bloggprofil i januari 2008 och skrev att jag är "i grunden pessimist, men öppen..."?

När jag nu läser Rebecca Solnits "Män förklarar saker för mig" (Daidalos, 2015) så är det inte främst titelessän eller de andra feministiska analyserna av mäns våld mot kvinnor (skarpa, kloka, förfärande) som fängslar mig, utan den med titeln "Woolfs mörker".

Den inleds med ett citat från Virginia Woolfs dagbok 18 januari 1915, i efterdyningarna av en av Woolfs återkommande depressioner och ett självmordsförsök:
"Framtiden är mörk, och det är på det hela taget det bästa en framtid kan vara, tror jag"
Solnit menar att detta är ett "exceptionellt tillkännagivande, som påstår att det okända inte behöver förvandlas till det kända genom falska förutsägelser eller en projicering av dystra politiska eller ideologiska föreställningar; det är en hyllning av mörkret..."

Varför ska man hylla mörkret? Är det inte bättre att lysa upp framtiden med planer, förutsägelser och förhoppningar? Jovisst, det är ju så vi ständigt gör. Men vi måste vara medvetna om begränsningarna, om att både det förflutna och framtiden till stor del ligger i mörker. Att vi alltid tolkar världen och att vi oftast tror att tolkningarna styr världens gång. Trots att det förhåller sig tvärtom.


Solnit citerar Laurence Gonzales, som i en bok om att överleva i vildmarken skriver att planering, att planen, är "ett minne av framtiden, provar verkligheten för att se om den passar". Och om verkligheten inte stämmer med planen så har vi en tendens att ändå följa planen, att se det vi vill se och därmed hamna i problem. Vi stänger ute verkligheten, vi vill inte se mörkret. Vi borde vara mer öppna för mörkret, för det vi inte vet.

Vi måste erkänna gränserna, inte tro att vi fullt ut kan kartlägga och förstå och förklara och förutsäga - för att därmed invagga oss i en önskad trygghet och förvissning.

Solnit skriver:
"Vi vet mindre när vi felaktigt tror att vi vet än när vi medger att vi inte gör det"
Och kanske är den mest realistiska grunden för optimism och hopp inför framtiden - det bästa en framtid kan vara - att vi helt enkelt inte vet vad som kommer att hända, och att det ofta är det osannolika och otänkbara som inträffar och att även om vår strävan efter det goda till stor del sker i mörker så är det det enda vi kan göra. Att acceptera mörkret, där allt kan hända. Det är där vi möter verkligheten. Inte i optimistiska eller pessimistiska förutsägelser och förväntningar.

Solnit skriver också, i denna korta men mycket spännande essä, om ett möte och ett gräl med Susan Sontag, som skrev om det ovissa i "Mot tolkning" och om poeten John Keats begrepp "negativ förmåga" och mycket annat - och som i så mycket av det jag läst av Solnit finns denna förmåga att röra sig mellan vardagliga erfarenheter och abstrakt tänkande och skapa en läsning som allvarligt riskerar att förändra ens syn på världen.

Så är det. Nu har jag förklarat saken för er. Nej, det har jag inte alls... Jag har bara skrivit ner några tankar vid läsningen av Solnit. Och som alltid här i bloggen läser jag det jag skrivit om och om igen och trots alla ändringar stannar alltid känslan av att texten inte är riktigt färdig kvar. Men någon gång måste jag ju sätta punkt.

Av en slump kom jag att läsa Rebecca Solnit för några år sedan, när jag sökte efter litteratur om vandring och läste hennes "Wanderlust - a history of walking"(Verso, 2001). Sedan har jag fortsatt med "Gå vilse. En fälthandbok" (Daidalos, 2012) och "Det avlägset nära" (Daidalos, 2014), alla lika läsvärda som "Män förklarar saker för mig".

fredag 29 april 2011

"To the lighthouse" revisited

Hur bra en bok än är, hur man än sänker lästempot och kanske bläddrar tillbaka för att läsa om, slutar läsa och tänker efter, allt för att man bara inte vill att boken ska ta slut, så har man ju någon gång läst klart den sista sidan.

Men en bra bok (ja, i princip ingen bok) tar ju aldrig slut. Den är ett slags evighetsmaskin, så länge den finns och så länge det finns någon som kan läsa den.



Nu har jag läst Virginia Woolfs "To the lighthouse" för tredje gången på lite mer än ett år. Två gånger i original och nu en gång i översättning, "Till fyren", Bonniers 2010, översättning av Inga Lisa Munck och Sonja Bergvall.


Genom upprepad läsning av texten finns nu bokens värld i mig; människorna, husets rum, inredningen, stranden, solskenet och skuggorna, ljuset från den avlägsna fyren.


Eller: romanen har blivit en plats, en fiktiv del av världen, ett rum som jag kan gå in i, där jag kan gå runt, betrakta och begrunda de olika scener som spelas upp, lyssna till inre monologer och repliker, och de sägs ut och de spelas upp hur många gånger som helst, vid varje läsning...


Men allt är inte alltid likadant varje gång - nej, det tycks som om det hela tiden pågår något slags påverkan, något slags förändring, knappast hos texten, men i min läsning av texten och i mig när jag läser, där allt står i förbindelse med allt. Plötsligt kan ljuset falla på ett nytt sätt. Ingen läsning är den definitiva, som tömmer ut alla tänkbara innebörder. Varje förståelse, varje tolkning öppnar samtidigt för andra - nya vinklar, nya samband, teman som återkommer.


Jag vill väl kanske inte gå så långt som till att säga att den här boken är outtömlig, men… inom ramen för en läsares (alltför korta) liv är den god för flera återbesök.


Jag har skrivit om den här och här och här.


Varför ska man inte ägna en bok som denna många omläsningar? Det finns en fara i bokslukandet, det snabba konsumerandet. Bättre att smälta några få böcker, som betyder något, än att läsa många, lättsmälta och lätt glömda, även om sådan läsning också är nödvändig



tisdag 18 januari 2011

I am the common reader


Dessa mörkrens tider härdar jag ut genom att varje dag notera att det ljusnat en aning på eftermiddagen. Och genom att läsa William Faulkners noveller, en eller två per kväll. Inte mer än så. De är lysande. Inte ett ord för mycket.

Kanske är det bokpaket som kom idag trots allt också ett tecken på en framtidstro. Några volymer Thomas Bernhard (som jag länge planerat läsa), och så Virginia Woolf, "The common reader", "The second common reader" och "Till fyren" (Bernurs inflytande...).

Jag läser i den förstnämnda av Woolfs böcker:
"The common reader .... differs from the critic and the scholar. He is worse educated, and nature has not gifted him so generously. He reads for his own pleasure rather than to impart knowledge or correct the opinions of others. Above all, he is guided by an instinct to create for himself, out of whatever odds and ends he can come by, some kind of whole - a portrait of a man, a sketch of an age, a theory of the art of writing."
I am the common reader...


torsdag 6 januari 2011

"a syntagmatic soup swimming with simultaneous differences"

Mer snö föll i natt. Vinden skapar långsträckta drivor över vägen. Jag får skotta mig till och ner i källartrappan för att kunna elda. Det är verklig vinter nu.

I förordet till den utgåva av Virginia Woolfs "To the lighthouse" som jag läser karakteriseras boken, med hjälp av den köttgryta som serveras i slutet av första delen, som
"...not an encoded text with a hierarchical system of signs like a fixed elaborate alphabet but more like Mrs Ramsays boeuf en daube, a syntagmatic soup swimming with simultaneous differences. Individual ingredients are rich and various and the combined effects are unpredictable."
Bättre kan det inte sägas.

"Speech, thought, quoutation, verbal resonance, pure sensation, are tossed in."

Mrs Ramsay framställs som en inkarnation av det evigt kvinnliga, det icke-intellektuella, det intuitiva, moderliga (paret Ramsay har åtta barn), omhändertagande, tröstande, men också praktiskt realistiska, med blick för vardagslivets nödvändigheter - till skillnad från maken, akademikern med position att försvara, orolig för att ungdomen inte läser honom längre, manligt okänslig för barnens behov och tidsenligt (tidigt 1900-tal) despotisk, men också ständigt sökande bekräftelse och tröst hos hustrun.

Mrs Ramsay vill inte att barnen ska växa upp och därmed lämna ett lyckligt tillstånd för vuxenlivets oundvikliga besvikelser. När hon ger uttryck för sina tankar blir maken arg. Varför tänka så dystert? Det är oförnuftigt. Men, tänker Mrs Ramsay, han lever ett annat liv, ett liv som inte fylls av vardagsbekymmer och där han kan gömma sig i sitt arbete.

Mrs Ramsay tänker på livet:
"...and a little strip of time presented itself to her eyes, her fifty years. There it was before her - life. Life: she thought but she did not finish her thought. She took a look at life, for she had a clear sense of it there, something real, something private, which she shared neither with her children nor with her husband. A sort of transaction went on between them, in which she was on one side, and life was on another, and she always trying to get the better of it..."
"...but for the most part, oddly enough, she must admit that she felt that this thing that she called life terrible, hostile, and quick to pounce on you if you gave it a chance..."

söndag 2 januari 2011

Den långsamma läsningens belöning

Jag infriar mitt nästan-nyårslöfte och ligger på soffan och läser, i korta pass, mycket långsamt, Virgina Woolfs "To the lighthouse".
Den långsamma läsningen är inte bara en principsak, nej, den är nödvändig: den här texten är inte enkel och lättläst, utan så sammansatt och så komplicerad, om man så vill, att snabbläsning vore meningslös. Belöningen, för att man tar sig tid och anstränger sig, är rik.

Man kan stanna upp, läsa om och begrunda och njuta av stycke efter stycke. Som här, där Lily Briscoe funderar:
"How then, she asked herself, did one know one thing or another thing about people, sealed as they were? Only like a bee, drawn by some sweetness or sharpness in the air intangible to touch or taste, one haunted the dome-shaped hive, ranged the wastes of the air over the countries of the world alone, and then haunted the hives with their murmurs and their stirrings; the hives wich were people."

tisdag 28 december 2010

Virginia Woolf: "överväldigande, speciellt och egendomligt"

"Det är inte givet att du alltid måste vara bekväm med Woolfs stil. Det är ett sätt att skriva som utmanar med sina anspråk, vilket inte enbart är en behaglig känsla; du måste vara beredd på att läsningen kräver uppoffringar, där du frivilligt låter din hjärna kidnappas av hennes ambitiöst skrivna prosa. Det är överväldigande, speciellt och egendomligt, med belöningar som inte är lättvindiga. Det djup hon pendlar inom sig själv måste också ställas i relation till dina egna djup, dina egna inre kvaliteter."
Dessa uppfordrande ord står att läsa i Björn Kohlströms "Virginia Woolf - en författarbiografi" (Bokförlaget h:ström, 2010).

Det finns ett personligt tilltal i boken. Kohlström riktar sig till ett "du", talar till läsaren:
"Det är i romanerna du kommer Virginia Woolf närmast: det är där du kan känna närheten till hennes säregna sätt att tänka och framföra sin konstnärliga vision."
Författaren vill oss något. Han skriver engagerat, vill att vi ska upptäcka detta fantastiska och väsentliga författarskap. Och jag lyssnar gärna till gymnasielärare Kohlström. (Liksom jag gärna läser hans blogg, bernur, en enmans-kulturbilaga, oftast intressantare är någon dagstidnings. Jag är ibland oense, ibland inte intresserad, men bernur har en utvecklad känsla för kvalitet).

Det är en mycket innehållsrik bok. När den kom med posten och jag packade upp den dan före julafton tänkte jag först, lite besviket, "vad den ser tunn ut...". Men skenet bedrog. På 135 sidor hinner författaren med att på ett, vad jag kan bedöma, fullödigt sätt introducera Virgina Woolf: biografi, liv och skrivande, romanerna, Bloomsburygruppen, i tematiska kapitel med rubriker som "Liv", "Romaner", "Arbete", "Experiment", "Kärlek", "Lek", "(Före)läsare" och "Mästerverk".

Det är en bok både för den som bara läst något av Woolf och vill veta mer om henne, för den som läst mer och är i läge för omläsning och säkerligen också för den mer avancerade. Själv tillhör jag mellangruppen. Och jag har plockat fram tre romaner för omläsning.
Virginia Woolf är en författare som kräver omläsning.

Kohlström skriver:
"Att läsa litteratur innebär alltid att du samtidigt läser två texter - minst. Dels läser du texten du har framför dig, den aktuella texten, och dels läser du den text eller de texter som den förhåller sig till, och är skriven i dialog med."
Jag skulle vilja lägga till ännu en text (om den nu inte finns i det där "minst"), och det är den text som växer fram i just min läsning av den aktuella texten (som i sin tur innehåller de texter den är skriven i dialog med). Och min läsning har sina rötter i de texter som jag tidigare läst, mina referensramar, mina fördomar, mina tolkningar och feltolkningar.
För varje läsare är det denna text, denna läsning, som utgör den faktiskt lästa texten, den som griper in i mitt liv (och förändrar mig) - eller inte.


onsdag 18 augusti 2010

Virginia Woolf: London

Om man nu skadats av Internet och inte längre kan läsa längre texter så har jag ett lästips. Virginia Woolf: London. Ellerströms förlag, 2009. Översättningen är gjord av Gun R Bengtsson och Jonas Ellerström har skrivit förordet.
Det är en liten, vacker och behändig volym. Bara 117 sidor.
Den består av sju artiklar, mycket litterärt genomarbetade, varav de första sex publicerades som en serie, "The London scene", i tidskriften Good housekeeping, i början av 1930-talet. Den sjunde, "Att strosa omkring på gatorna", trycktes i en amerikansk tidskrift 1927.


Det är alltså korta artiklar, det tar inte lång tid att läsa dem. Kvaliteten gör att det är lätt att hålla koncentrationen uppe. Man blir rikt belönad.

Ska jag välja ett par favoriter blir det "Berömda mäns hus", där Woolf besöker just några berömda mäns hus, som blivit museer. Husen berättar mer om männens liv än någon biografi kan göra. Om historikern Thomas Carlyles och hans hustru Jane Welsh Carlyles hus skriver Woolf:
"Gå ner i köket. Där blir man på två sekunder varse ett faktum som undgick Froudes [en biografiskrivare] uppmärksamhet, men som ändå var oerhört viktigt - de hade inte rinnande vatten indraget. Så varenda droppe som Carlyles använde [...] måste pumpas upp för hand från en brunn i köket."
Och med kvinnlig, praktisk blick (jag har själv en sådan blick) går Woolf genom huset och iakttar:
"Det höga gamla huset utan vatten, utan elektriskt ljus, utan gasspisar, fullt av böcker och kolrök och himmelssängar och mahognyskåp, där två av sin tids mest nervösa och krävande människor bodde, det betjänades av en enda stackars tjänsteflicka. Under hela den mellanviktorianska eran var huset givetvis ett slagfält där dagligen, sommar som vinter, husmor och tjänsteflicka kämpade mot smuts och kyla för renlighet och värme. Trapporna, med snidade räcken och breda och värdiga, är slitna av fotsteg från plågade kvinnor som bar skurhinkar."
I den avslutande artikeln, "Att strosa omkring på gatorna", tar Woolf behovet av att gå ut och köpa en penna som ursäkt för att strosa omkring i London "mellan tedags och middagen". Det är en text rik på iakttagelser och beskrivningar av miljöer och människor i den myllrande staden.
"Man fick en smula insyn i vart och ett av dessa liv, tillräckligt mycket för att man skulle få en illusion av att man inte är fjättrad vid ett enda medvetande utan helt kort under några minuter kan gå in i andra människors kroppar och själar. Man skulle kunna vara en tvätterska, en krogvärd eller en gatusångare. Och finns det något härligare och mer förunderligt än att överskrida sina personliga gränser och förirra sig in på de stigar som mellan björnbärssnår och grova trädstammar leder djupt in i skogen där de vilddjur huserar som är våra medmänniskor?"
Det avslutande citatet är lika mycket ett argument för läsandet som för iaktagandet. Tag och läs!


onsdag 21 oktober 2009

Vågorna

Jag avslutar läsningen av Virginia Woolfs "Vågorna", lägger ifrån mig boken och sitter en stund och tänker på vad jag läst.

Några rader här, bara. (Vad annars brukar jag skriva?)


Det är en formidabel bok. Det är ingen lättläst bok. Det är ett konstverk som kräver en del ansträngning, men som i gengäld öppnar en rik erfarenhetsrymd. Om vad det är att vara människa, om tidens gång, om döden.


Språket är poetiskt och mjukt böljande och så rikt på iakttagelser av natur och färger och former och miljöer att det till en början fanns, i alla fall för mig, ett motstånd (men så här kan man inte skriva!) som bara långsamt övervanns. När motståndet övervunnits trollbands jag.


Vi följer sex människor, män och kvinnor, Louis, Rhoda, Susan, Jinny, Neville och Bernhard, från en gemensam ungdomstid till mogen ålder. Det sker genom återgivandet av inre monologer, medvetandeströmmar; tankar, intryck, meningar; en växelsång, i början i mycket korta, senare i längre textstycken.


Personernas upplevelsevärldar tangerar varandra och samma situationer speglas i olika medvetanden.

Detta att världen ses som i ett prisma visar också på människans kameleontiska natur, att vi är olika människor i olika situationer, olika människor för oss själva och för och med varandra.


Ett tema som jag tycker mig uppfatta är ett melankoliskt och sorgset "vad blev det av mitt liv?".

Personerna utvecklas åt olika håll, skingras och möts igen, dras till varandra och stöts bort.

En sjunde person, Percival, dör ung i det koloniala Indien och hans frånvaro och saknaden efter honom, tomrummet, blir en yta där det storslagna som skulle bli, men inte blev, projiceras.


Bernard blir den som efter hand dominerar. Bernard som ständigt antecknar och vill fånga allt som sker i ord, i berättelser. Men som också till slut finner en befrielse i att ge upp orden för den omedelbara upplevelsen, för livet.


Jag sitter kvar med den igenslagna boken och jag tänker: hur ska jag kunna hålla kvar i minnet den värld som ryms innanför bokens pärmar? Hur ska jag kunna samla, ordna och minnas den erfarenhet den gav mig. Omläsning, ja - men redan sneglar jag på raden av olästa böcker i hyllan här intill.

Varför detta maniska läsande, denna rastlösa konsumtion av böcker?

Jag borde stanna upp, läsa ännu långsammare, låta orden och textens innebörder klinga ut, länge.



(Virginia Woolf: Vågorna. Översättning: Jane Lundblad. Bonniers 2009)

lördag 21 februari 2009

Arbetets nödvändighet

I juli 1937 omkommer Virginia Woolfs systerson Julian som frivillig ambulansförare i inbördeskrigets Spanien. Fredagen den 6 augusti skriver hon i dagboken:

"Nej, nej, jag vill inte återkomma till de där dagarna. Det enda var att det var en sorts tröst att sitta där med Nessa, Duncan, Quentin och Angelica, och fullkomligt glömma isoleringen, åskådarrollen, genom att man var behövd. Sedan kom vi hit i torsdags förra veckan, och genom att trycket lättade kunde man leva, men utan mycket till framtid. Det är ett av särdragen i detta dödsfall - att det för oss närmare den oändliga tomheten och vår korta lilla resa in i det meningslösa. Det är just detta som jag tänker bekämpa. Hur då? Med arbete givetvis. Så fort jag inte arbetar, eller har slutet i sikte, då börjar intigheten."


torsdag 29 januari 2009

Ett sinnestillstånd

Av och till drabbas Virginia Woolf av djupa depressioner. Kanske är det i dagboksanteckningar som denna från 1926 som man kommer henne närmast.

"ONSDAG 15 SEPTEMBER
Ett Sinnestillstånd. Vaknade kanske vid 3. Å det är på gång den kommer - fasan - fysisk som en smärtande våg som väller fram över hjärtat - kastar mig uppåt. Jag är olycklig olycklig! Ner - å Gud, jag önskar att jag vore död. Paus. Men varför känner jag mig så här? Låt mig få se vågen växa. Jag ser på. Vanessa. Barn. Misslyckad. Ja, jag kan ana det. Misslyckad misslyckad. (Vågen växer.) Å de skrattade åt min förkärlek för grön målarfärg! Vågen slår ner. Jag önskar att jag vore död! Jag har bara några få år kvar att leva hoppas jag. Jag uthärdar inte denna fasa mer - (nu är det vågen som sköljer över mig.) Detta upprepas; flera gånger om, med olika former av fasa. Och när den nått sin kulmen, håller inte den intensiva smärtan i sig, utan blir snarare vag. Jag slumrar till. Jag vaknar med ett ryck. Vågen än en gång! Den oresonliga smärtan: känslan av misslyckande; oftast knuten till en bestämd händelse, exempelvis min förkärlek för grön färg, eller att jag har köpt en ny klänning, eller bjudit hit Dadie över veckoslutet. Till slut betraktar jag det hela så oberört jag bara kan och säger, Nej nu får du ta dig samman. Sluta med det här. Jag resonerar. Jag räknar igenom lyckliga människor och olyckliga. Jag rustar mig för att fösa bort kasta iväg slå ned. Jag börjar marschera framåt i blindo. Jag känner hindren falla. Jag säger det gör ingenting. Ingenting gör något. Jag blir stel och spänd, och sover igen, och vaknar halvt om halvt och känner vågen börjar komma och ser ljuset vitna och undrar hur frukost och dagsljus kommer att övervinna den, den här gången: och så hör jag L. i gången utanför och låtsas, för min skull lika mycket som för hans, vara väldigt munter; och oftast är jag på gott humör när väl frukosten är avklarad. Går alla människor igenom detta tillstånd? Varför har jag så lite makt över det? Det vållar mycken förspilld kraft och smärta i mitt liv."

Bil

När jag körde bil hem från Halmstad vid halv fem i dag var det ännu ljust. Ett grått ljus som dämpade alla färger i landskapet. Samma grå ljus som stämmer ner alla sinnen och får mig att inse att det bara är att härda ut, tills vårljuset, det riktiga ljuset, kommer.
Bilkörningen kom mig att tänka på vad Virginia Woolf skrev i dagboken onsdag 10 augusti 1927, när de skaffat bil:
"Ja, bilen tar fram glädjen i vårt liv, den blir ett extra liv, fritt och rörligt och luftigt, som vi kan leva jämsides med vår vanliga stillasittande flit. Vi far iväg till Falmer, kör över The Downs, tar en sväng till Rottingdean, susar sedan bort till Seaford, tittar in på Charleston i hällregnet, pratar bort en stund, hemma igen till te, allt lika lätt och ledigt som en hök i luften."
Så kunde man skriva i bilismens barndom.

måndag 26 januari 2009

"livet, döden, etc."

Jag läser vidare i Virginia Woolfs "Ögonblick av frihet", urvalet ur dagböckerna. Det går ytterst långsamt, inte många sidor per kväll. Trötthet. Dålig koncentrationsförmåga.

En märklig känsla av olika tidsdimensioner uppstår när jag läser vad författaren skriver om den roman hon planerar att skriva och som hon påbörjat, "To the Lighthouse", en bok som kom ut först i maj 1927 och som jag nyss läst, hösten 2008.

Torsdag 14 maj 1926 skriver hon:
"Jag sprängs snart av lust att sluta skriva för tidningar och ta mig an To the Lighthouse. Den ska bli relativt kort: fars karaktär skulle tecknas i sin helhet; och mors; och St Ives; och barndomen; och alla de vanliga sakerna som jag försöker få med - livet, döden, etc. Men kärnan är fars personlighet, när han sitter i en båt och deklamerar Ensam ljuter vi alla döden, medan han slår ihjäl en döende makrill..."
Måndag 20 juli:
"Men ämnet kan tyckas sentimtalt: far och mor och barn i trädgården; dödsfallet; seglatsen ut till fyren. (Jag ser boken för mig i tre delar: 1, vid fönstret i salongen; 2, sju år har gått; 3, utfärden.)"

Och 23 februari 1926:
"Min roman får mig att svälla som en sliten flagga. Nu är det To the lighthouse. Jag skriver snabbare och mer obehindrat än jag någonsin skrivit i hela mitt liv; ännu mer - tjugo gånger mer - än någon roman hittills. Detta pågår hela förmiddagen och jag har fullt sjå att låta bli att driva på hjärnan hela eftermidddagen också. Jag lever helt och hållet i boken, och dyker upp ur den rätt vimmelkantig och har ofta svårt att komma på något att säga när vi tar vår promenad runt parken."
Genom läsandet är jag närvarande i dagboksanteckningarnas tid, som föregår den kommande romanens tid, som utspelas före dagboksanteckningarna, och som i sig innefattar olika tidsskikt, som det fantastiska andra kapitlets sju år av folktom, flyende tid - och så mitt läsandes nutid (som snabbt rinner undan, bara bristfälligt speglad i mina anteckningar).

torsdag 22 januari 2009

Ingen bra tid för läsning

I sitt självmordsbrev till maken Leonard bad Virginia Woolf honom att bränna alla hennes papper, inklusive dagboken.
Han gjorde det inte, som väl var.
Jag läser den nu, urvalet på svenska, "Ögonblick av frihet".

Jag är inne i en period där min koncentrationsförmåga är dålig. Efter en arbetsdag tar det tid innan jag landar i läsro.
Det blir inte så många sidor per kväll, men det är en rolig, levande text, som ibland dag för dag, ibland med långa uppehåll skildrar Virginia Woolfs liv, hemliv och hushåll, det intensiva umgänget och sällskapslivet, där namn som T. S. Eliot, W. B. Yeats, Katherine Mansfield, Bernhard Shaw, Bertrand Russell och Aldous Huxley och många, många fler passerar revy.

Woolfs omdömen om de människor hon umgås med är många och målande, ofta knivskarpt sarkastiska, ibland ganska elaka.
Makarna Woolf driver förlaget Hogarth Press i hemmet. Handsätter, trycker och binder T. S. Eliots "The Waste Land" och Katherine Mansfield "Prelude".
Virginia skriver recensioner för Times Literary Supplement och arbetar med sina romaner.
Högt och lågt och stort och smått blandas; väder och känslor, politik och tjänstefolk, depressioner och middagar, skrivande och trädgårdsodling.
"Fredag 17 februari [1922]
Jag tänkte skriva om döden, fast livet brakade in och tog över som vanligt. Jag märker att jag tycker om att fråga människor om döden. Jag har fått för mig att jag inte kommer att leva tills jag blir sjuttio. Tänk, sade jag för mig själv häromdagen, om den här värken över hjärtat en vacker dag plötsligt vrider ur mig som en disktrasa och låter mig ligga där död? Jag kände mig sömnig, likgiltig och lugn; och tyckte därför att det inte gjorde så mycket, bortsett från L. Sedan var det väl någon fågel eller ljuset eller det att jag vaknade till som fick mig att vilja leva - framför allt att vilja strosa utmed floden och titta på allt runt omkring."

söndag 18 januari 2009

Ögonblick av frihet

Denna gråmulna och nu mot kvällen regniga söndag ägnar jag inte bara åt varbergsnostalgi - en tvåtimmars skogsvandring, en god middag med rådjursfilé och ett gott vin och dessutom - till slut - några sidor i "Ögonblick av frihet - dagboksblad 1915-1941", ett urval ur Virginia Woolfs dagböcker, hinns också med.
Det är en bastant 780-sidig volym och dagbokssprosan är alldeles perfekt för min just nu bristande uthållighet vad gäller läsning.

Woolf skriver söndagen 28 december 1919:
"...jag har läst årets dagbok med förtjusning och tänker fortsätta med den. Det roar mig att se hur den frambringar en person med nästan ett eget ansikte."

Och så är det för mig också. Jag ser personen bakom de böcker jag läst.

måndag 17 november 2008

Mrs Dalloway

Jag avslutar läsningen av Virginia Woolfs "Mrs Dalloway" och jag vet inte hur många timmar det tagit mig att läsa de 140 sidorna i denna Wordsworth Classics utgåva.
Den yttre handlingen är enkel, allt utspelas under en varm sommardag 1923. Det är människors inre världar, deras medvetandeströmmar som upptar större delen av texten.
Mrs Dalloway, hustru till en välbärgad parlamentsledamot för Tories i Londons Westminster, ska ordna ännu ett party för ett utvalt klientel, däribland premiärministern. Hon går till en blomsterhandel för att köpa blommor, hon får oväntat besök av en ungdomsvän, hon är bekymrad över dotterns religiositet, partyt börjar, och det blir lyckat.
Många teman berörs, sociala frågor, minnen av ungdomstiden, liv och död, kärlek, livsval och vad som kunde ha blivit.
En krigsskadad mans väg in i vanföreställningar och till slut hans självmord; kritik av psykiatrisk vård.
I förordet läser jag om inflytande från T. S. Eliots "The waste land" och James Joyce "Ulysses" och om hur Woolfs eget liv fått ge stoff åt romanen. Detta korta förord har inte mindre än 50 referenser...
Så om jag fullt ut ska förstå denna roman har jag att göra.
Jag läser den ändå med fascination. Om realism i litteraturen innebär avbildning av verkligheten är varje avbildning 1:1 omöjlig. Men denna roman är mycket realistisk.

måndag 20 oktober 2008

To the Lighthouse.2

Höstmörker, regn och blåst. Läsväder.

I den tredje delen av "To the Lighthouse" återvänder Mr Ramsay med dottern Cam och sonen James till sommarhuset. Första världskriget är över, Mrs Ramsay är död, liksom dottern Prue och sonen Andrew.
Fadern vill nu genomföra segelutflykten till fyren, den som James aldrig fick göra i del ett. James hatar fortfarande sin far, medan Cam är ambivalent. Fadern tvingar dem att följa med. Mr Ramsay framställs än mer som en självgod och egoistisk tyrann, som ständigt söker bekräftelse och tröst hos kvinnor, samtidigt som han föraktar dem.

Konstnärinnan Lily Briscoe, som också återvänt, är den vars iakttagelser och tankar dominerar del tre. Hon återupptar arbetet på den målning av Mrs Ramsay och James sittande i en dörröppning, som hon påbörjat före kriget. Hennes försök att fånga den flyktiga verkligheten, att förstå den, "what does it mean then, what can it all mean?", hennes tvivel och förtvivlan i skapandet, som saboteras av männens "women can't paint, women can't write" - kanske är det det som är det stora temat i "To the Lighthouse"?

I hyllan väntar "Mrs Dalloway" och "Orlando". Om jag inte besinnar mig ser det här ut som början av ett läsprojekt...
Som en liten början läser jag "Den bruna strumpan" i Erich Auerbachs "Mimesis : verklighetsframställningen i den västerländska litteraturen", där Woolfs berättarteknik i "To the Lighthouse" undersöks.

Men sen kommer jag att läsa Nina Björks "Fria själar". Den bör komma med posten i morgon.

onsdag 15 oktober 2008

To the Lighthouse

Virginia Woolfs "To the Lighthouse" är en fascinerande läsning.
Ännu har jag bara läst del ett och två. Jag är en långsamläsare i vanliga fall och nu går det extremt långsamt. Texten är ett flöde av tankar och iakttagelser, med en central berättare och med växlande inre monologer som bryts mot varandra. Långa, mjukt vindlande meningar, ibland på gränsen till poesi.
Jag undviker medvetet att läsa något av den omfattande sekundärlitteraturen, utan följer förordsförfattarens råd att läsa verket först.

Första delen skildrar en dag av en välbärgad, intellektuell engelsk familjs umgänge i ett stort sommarhus, före första världskriget. Mr och Mrs Ramsay med åtta barn och ett stort antal gäster, akademiker, poeter, en kvinnlig konstnär.

Ett bärande tema är skillnaden mellan kvinnligt och manligt. En skillnad som inte talar till männens fördel.

Som här, där den sterilt intellektuelle Mr Ramsay söker tröst och bekräftelse hos sin maka, den moderliga, fertila, omhändertagande Mrs Ramsay:

"Mrs Ramsay, who had been sitting loosely, folding her son in her arm, braced herself, and, half turning, seemed to raise herself with an effort, and at once to pour erect into the air a rain of energy, a column of spray, looking at the same time animated and alive as if all her energies were being fused into force, burning and illuminating (quietly though she sat, taking up her stocking again), and into this delicious fecundity, this fountain and spray of life, the fatal sterility of the male plunged itself, like a beak of brass, barren and bare. He wanted symphaty. He was a failure, he said. Mrs Ramsey flashed her needles. Mr Ramsay repeated, never taking his eyes from her face, that he was a failure. [ ... ] It was symphaty he wanted, to be assured of his genius, first of all, and then to be taken within the circle of life, warmed and soothed, to have his senses restored to him, his barrenness made fertile..."


I den andra delen, "Time passes", skildras just tidens gång genom de mörka krigsåren. Och det är det tomma, sakta förfallande sommarhuset som skildras, årstidernas växlingar; vind, regn, sol. Människornas öden under denna tid finns bara insprängda i korta notiser, mellan hakparenterser:

"[ A shell exploded. Twenty or thirty young men were blown up in France, among them Andrew Ramsay, whose death, mercifully, was instantaneous.]"

Det är fruktansvärt bra.

söndag 12 oktober 2008

Virginia Woolf och Nina Björk

På lördagseftermiddagen, under en helg dominerad av socialt umgänge, öppnar sig lite oväntat några ensamma, tysta eftermiddagstimmar, med ett grått dis utanför fönstren, sakta övergående i tidig skymning, när jag kan sitta och läsa Virginia Woolfs "To the Lighthouse".
Det går långsamt, mycket långsamt.
Woolfs prosa är inget man läser snabbt. Allt utspelas i medvetandets ström: händelser, miljöer, tankar, infall - det är mycket raffinerat och kräver uppmärksam läsning, men ger också en formidabel upplevelse av autencitet.
Och engelskan gör att läsningen bromsas upp, tvingar till omtagningar, vilket fördjupar läsningen.

Jag läser också en intervju med Nina Björk i DN, med anledning av hennes avhandling, "Fria själar: ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson", om motsättningen mellan den liberala ideologins tanke att vi är "fria själar", oberoende individer som kan och skall välja våra liv (dvs köpa rätt produkter på marknaden), och verklighetens människor, relationella varelser, beroende av andra, av solidaritet.