Ioan Es. Pop

Nyss skrev jag i en uppmuntrande kommentar hos bernur att hösten är den tid då allting klarnar, då de verkliga villkoren träder fram, bortom sommarens illusioner om ett evigt paradis, att hösten är en tid då också tanken klarnar...

Och så sitter jag nu här, trött och splittrad efter jobbet, totalt oförmögen att koncentrera mig, kanske med en begynnande förkylning molande i kroppen, och låter en så intressant bok som Italo Calvinos "Palomar" bara sjunka ner i knät...

Vad är då mer passande än svärtan och klaustrofobin hos dikterna i Ioan Es. Pops "ieud utan utgång"? (urval, tolkning och efterord av David Shafran, Bokförlaget Tranan, 2009).

Där paras en den mest tröstlöst dystra syn på våra existentiella villkor med en paradoxal humor. Ieud är utan utgång, liksom livet som vi fötts in i.

Vi bultar på dörrarna för att de ska öppna och

släppa ut oss, men de på andra sidan hör oss inte utan

också de bultar på dörrarna för att vi ska öppna och släppa ut dem

och när de öppnar är det oss själva vi törnar emot

Bodil Under pausträdet presenterade Pop för ett tag sen (här och här) och jag blev mycket fascinerad, beställde boken och läser nu något varje dag, läser om och om igen, men bara i små portioner (det är enda sättet).

Pop föddes 1958 i en by på den rumänska landsbygden, blev lärare i byn Ieud på samma landsbygd, fick flytta till Bukarest mot att han deltog i bygget av Ceausescus "Folkets hus".

Det sociala, det inskränkta landsbygdslivet, familjehemligheterna och släktförbannelserna, livet i den rumänska diktaturen, bildar bakgrund i dessa dikter, men det är de eviga existentiella frågorna som gestaltas i ett egensinnigt språk och mycket speciella bilder.

12 oktober, en annan gång

när jag fyllde tio köpte man mig mina första skor.

de var långa och gula som likkistor.

jag hade dem aldrig på mig. man straffade mig

för det i många år. jag slutade skratta då.

min hand började skriva.

Jag förstår inte ett ord av vad Pop läser på det här Youtubeklippet. Men jag uppfattar tonen som vardaglig och enkel, som språket i dikterna - och kanske också något av det magiska hos dem.