Min djupt rotade pessimistiska läggning behöver verkligen inte förstärkas.
Ändå hittar jag ofta mig själv läsande en bok som på ett intressant sätt bidrar just till en sådan förstärkning.
Nu är det en bok med en samling essäer och artiklar av Alf Hornborg, professor i humanekologi vid Lunds universitet, "Myten om maskinen - Essäer om makt, modernitet och miljö" (Daidalos, 2010).
Den handlar om det ojämlika utbytet mellan den rika och den fattiga delen av världen, historiskt och i nutiden. Om den industriella revolutionens grund i en utsugning av kolonierna. Om hur tillväxt i en del av världen med nödvändighet betyder utarmning i en annan. Om att världsekonomi och världshandel även idag handlar om att utöva makt, makt att tillskansa sig andra människors tid, rum och resurser. Om en systematisk utarmning av periferins naturresurser, arbetskraft och köpkraft.
Och det handlar om maskin-fetischism - vår tro på att maskinerna, teknologin, sparar energi och tid - Hornborg visar att det kanske inte alls är så, om all den energi och de resurser som krävs för att framställa dem räknas in.
Hornborg ser industrikapitalismen som "mera av ett nollsummespel än av ett ymnighetshorn."
Han tar sin utgångspunkt i termodynamikens andra lag (den s. k. entropilagen) och säger att "uppbyggnaden och underhållet av en industriell infrastruktur obönhörligen fordrar en kontinuerlig nettotillförsel av tillgänglig energi, med en teknisk term kallad exergi och nära besläktad med 'negativ entropi' ."
Och för att den industriella strukturen ska kunna överleva och växa så måste det ske ett ojämt utbyte - den tillförda energin måste vara billigare än det som industrin producerar och säljer. Marknadsekonomin sköter om detta, till synes rättvist, genom pris- och lönesättning. Och ytterst med stöd av militär makt.
Maskinens - och teknologins ö h t - effektivitet beror på att den sugit åt sig mängder av andras manuella arbetsinsatser. Maskinen sparar arbetstid åt den som behärskar den, genom en omfördelning. Några få vinner, många förlorar.
Hornborg menar, till skillnad mot klassisk marxism, att industrikapitalismen inte är något nödvändigt historiskt stadium, utan bör ses som "en funktionell specialisering inom ett mycket större fält av ojämna resursöverföringar."
Och han tycks också mena att en global avancerad industrikapitalism är en omöjlighet.
" 'Utveckling' är helt enkelt inte tillgängligt för alla. Både tids- och rumsresurserna är begränsade i absolut mening. Därför blir jag misstänksam varje gång jag hör att problemen med den globala resurshushållningen skall lösas med ny teknik."
Han säger också det som vi så ofta får höra - utan att vi egentligen tar det till oss, på allvar - att om vi i den rika, vansinneskonsumerande delen av världen, fortsätter som vi gör så behöver vi snart tre, fyra ytterligare jordklot.
Efter koloniseringen av den samtida världen koloniserar vi nu framtiden.
Pessimism så det förslår, alltså. Logiskt bör Hornborg tala för något slags avindustrialisering, eller lågindustrialisering. Om han har rätt, eller i vilken utsträckning han har rätt, vet jag inte. Jag läser det här med mina humanistiska glasögon på. Jag har inga andra.
Nu borde jag läsa skönlitteratur igen. Något upplyftande. Förslag, någon?
