Utan kommentar

Jeg ser

Jeg ser paa den hvide himmel,
jeg ser paa de graablaa skyer,
jeg ser paa den blodige sol.

Dette er altsaa verden.
Dette er altsaa klodernes hjem.

En regndraabe!

Jeg ser paa de høie huse,
jeg ser paa de tusende vinduer,
jeg ser paa det fjerne kirketaarn.

Dette er altsaa jorden.
Dette er altsaa menneskenes hjem.

De graablaa skyer samler sig. Solen blev borte.

Jeg ser paa de velklædte herrer,
jeg ser paa de smilende damer,
jeg ser paa de ludende heste.

Hvor de graablaa skyer blir tunge.

Jeg ser, jeg ser….
Jeg er vist kommet paa en feil klode!

Her er saa underligt….

                                                        Sigbjørn Obstfelder (1866-1900)

Sommaren då jag blev gammal

Sommaren 2024 var sommaren då jag blev gammal. Jag har fått lära mig att hantera flera av de krämpor som, om man har otur, följer av åldrandet. Nu är det här inte platsen för detaljer. Inte heller för gnäll. Jag är ju inte direkt ensam om besvärligheterna och borde tvärtom glädja mig åt detta tillfälle att fördjupa mig i den stoiska livshållningen, som jag så ofta återvänt till.

Det har varit klent med läsning på sistone, men en bok som jag nu läser långsamt och omsorgsfullt är Hannah Arendts klassiska "Totalitarismens ursprung" (Daidalos, 2020). Jag läste det engelska originalet för många år sedan och att döma av alla understrykningar var det en engagerad läsning. Men man glömmer... Nu har jag läst de första delarna, om antisemitismens historia och den klassiska imperialismen. Återstår det mest intressanta, den moderna totalitarismen, den nazistiska och den kommunistiska. Det är ingen enkel text, analyserna är långa och vindlande, ibland tappar jag tråden. Kanske var jag klokare för många år sedan.

Varför läsa om? Inte bara för att Arendt är en av de betydelsefulla tänkarna, utan också för att gå i spåren av ett livs läsande och att möta sig själv och känna igen sig själv, eller inte.

Sommarhälsning

En ursäkt till trots allt återkommande besökare: p g a bristande motivation och hälsoproblem får bloggen vila. Jag önskar alla en fin sommar!

Ogräs.

I korthet

"En trögtänkt långsamläsare" - det är så jag presenterar mig. Aldrig har det stämt bättre än denna kyliga april. Jag läser lite och långsamt och tänker lika trögt och långsamt, om alls. Att skriva ett blogginlägg av något slags allmänt intresse verkar helt oöverstigligt. 

I korthet läser jag: 

En roman av Klas Östergren som jag missade när den kom 2022, "Större trygghet aldrig fanns", en "mardrömsbild av den sociala ingenjörskonsten", av normal östergrenklass.

En alldeles ny bok av Kenan Malik: "Inte så svartvitt: en historia om ras från vit överhöghet till identitetspolitik" (Daidalos 2024).  Dvs jag har bara läst första delen, om rasbegreppets historia.

Peter Englund: "Paradoxmaskinen: kritik 1990-2020" (Natur och kultur 2024).

För övrigt tror jag att detta år kommer utvecklingen i världen att gå från illa till värre.

Trots allt har stararna flyttat in i bohålet i den gamla lönnen

Almqvistläsning

Nu - en tid, i alla fall, innan glömskan suddar ut - vet jag mycket om Carl Jonas Love Almqvists liv och författarskap. Jag har läst Johan Svedjedals biografi i tre volymer, 1500 sidor: 

Kärlek är : Carl Jonas Love Almqvists författarliv 1793-1833 (2007)

Rosor, törnen : Carl Jonas Love Almqvists författarliv 1833-1840 (2008)

Frihetens rena sak : Carl Jonas Love Almqvists författarliv 1841-1866 (2009)

Trots att Svedjedal skriver minutiöst detaljerat om Almqvist livsbana och, tror jag, om så gott som allt från hans penna, komplett med förlag, upplagor, tryckningar, honorar (det är inte för inte som Svedjedal är litteratursociolog), så är det samtidigt välskrivet och spännande att följa Almqvists utveckling från romantikernas högersida, Atterbom och grabbarna,  till 1840-talets liberala vänster. Ibland långt till vänster. Och så naturligtvis frågan om han försökte giftmörda procentaren von Scheven med arsenik, vilket Svedjedal håller för troligt, och flykten till USA och fattigbegravningen i Bremen.

Jag har läst på skärm, som e-bok, inhandlad för 88 (!) kr på Adlibris. Jag måste överge min tidigare fördom. Det går utmärkt att läsa på skärm.

Naturligtvis lockades jag till omläsningar. 

Framför allt den tidiga "Amorina eller Historien om de fyra", som jag läste och fascinerades av redan i tonåren. Ett läsdrama, poesi och prosa om vartannat, högt och lågt, om en släkts förbannelse, rivalitet mellan bröder, deras strid om Henrika, kallad Amorina, "den förryckta fröken" som predikar för allmogen, för att till slut fängslas. Johannes, som uppfostras till blodtörst och vars öde reser frågan om den fria viljan och om skuld och oskuld, offer eller ond brottsling.

Svedjemark skriver:

”Ironin får läsaren att förbryllad utforska en värld av oändliga överraskningar och möjligheter till tolkningar. Rikedomen ökas ytterligare av den fenomenala stilistiska variationen i Amorina – det är ett verk där vardagsspråk skaver mot religiös extas, där läsaren kastas mellan plumpheter och helgondrömmar, och där vansinnesmonologer samsas med troskyldiga böner. Om Amorina hade varit en börs skulle den rymt mynt från alla den litterära världens myntslag.”

Notiser, mars 2024

Hemma igen efter en lagom strapatsrik vandring i mellersta Hallands bokskogsområde slår jag upp datorn och möts av omvärlden: krigen, folkmorden, de pågående miljökatastroferna.

På teve menar Staffan Heimerson att vi i Europa befinner oss i samma läge som 1943, innan Hitler mötte ett samlat motstånd från demokratierna. Historien upprepar sig aldrig, sägs det. Men den kan kännas igen.

Att vandra i skogen, längs stigar och vägar som vi känner till sedan länge. Ändå samma glädje att kunna röra sig i naturen, andas in skogsluften, iaktta de första tecknen på vårens ankomst. Äta lunchmackor i en solig backe, i lä för vinden. Samtala, eller vara tysta.

                                    Vinterns kalligrafi. Valasjön, december 2018.

  

"Framtiden är mörk, och det är på det hela taget det bästa en framtid kan vara, tror jag"

Det nya året liknar ett mörkt, hotfullt moln som tornar upp sig. Träden håller andan i väntan på den kraftiga åskvinden. Vi vet att åskan kommer att bryta ut, blixten slå ner. Vi vet. Eller?

För några år sedan läste jag en bok och skrev en text. Jag hade lite mer energi då. Här kommer en repris:

Ska man vara optimist eller pessimist inför framtiden? Kanske är det bäst att vara ingetdera. Kanske är det bäst att bara vara öppen. Öppen för att man kan veta mycket, men aldrig allt. Kanske hade jag något sådant i tankarna när jag skapade min bloggprofil i januari 2008 och skrev att jag är "i grunden pessimist, men öppen..."?

När jag nu läser Rebecca Solnits "Män förklarar saker för mig" (Daidalos, 2015) så är det inte främst titelessän eller de andra feministiska analyserna av mäns våld mot kvinnor (skarpa, kloka, förfärande) som fängslar mig, utan den med titeln "Woolfs mörker".

Den inleds med ett citat från Virginia Woolfs dagbok 18 januari 1915, i efterdyningarna av en av Woolfs återkommande depressioner och ett självmordsförsök:

"Framtiden är mörk, och det är på det hela taget det bästa en framtid kan vara, tror jag"

Solnit menar att detta är ett "exceptionellt tillkännagivande, som påstår att det okända inte behöver förvandlas till det kända genom falska förutsägelser eller en projicering av dystra politiska eller ideologiska föreställningar; det är en hyllning av mörkret..."

Varför ska man hylla mörkret? Är det inte bättre att lysa upp framtiden med planer, förutsägelser och förhoppningar? Jovisst, det är ju så vi ständigt gör. Men vi måste vara medvetna om begränsningarna, om att både det förflutna och framtiden till stor del ligger i mörker. Att vi alltid tolkar världen och att vi oftast tror att tolkningarna styr världens gång. Trots att det förhåller sig tvärtom.

Solnit citerar Laurence Gonzales, som i en bok om att överleva i vildmarken skriver att planering, att planen, är "ett minne av framtiden, provar verkligheten för att se om den passar". Och om verkligheten inte stämmer med planen så har vi en tendens att ändå följa planen, att se det vi vill se och därmed hamna i problem. Vi stänger ute verkligheten, vi vill inte se mörkret. Vi borde vara mer öppna för mörkret, för det vi inte vet.

Vi måste erkänna gränserna, inte tro att vi fullt ut kan kartlägga och förstå och förklara och förutsäga - för att därmed invagga oss i en önskad trygghet och förvissning.

Solnit skriver:

"Vi vet mindre när vi felaktigt tror att vi vet än när vi medger att vi inte gör det"

Och kanske är den mest realistiska grunden för optimism och hopp inför framtiden - det bästa en framtid kan vara - att vi helt enkelt inte vet vad som kommer att hända, och att det ofta är det osannolika och otänkbara som inträffar och att även om vår strävan efter det goda till stor del sker i mörker så är det det enda vi kan göra. Att acceptera mörkret, där allt kan hända. Det är där vi möter verkligheten. Inte i optimistiska eller pessimistiska förutsägelser och förväntningar.

Solnit skriver också, i denna korta men mycket spännande essä, om ett möte och ett gräl med Susan Sontag, som skrev om det ovissa i "Mot tolkning" och om poeten John Keats begrepp "negativ förmåga" och mycket annat - och som i så mycket av det jag läst av Solnit finns denna förmåga att röra sig mellan vardagliga erfarenheter och abstrakt tänkande och skapa en läsning som allvarligt riskerar att förändra ens syn på världen.

Så är det. Nu har jag förklarat saken för er. Nej, det har jag inte alls... Jag har bara skrivit ner några tankar vid läsningen av Solnit. Och som alltid här i bloggen läser jag det jag skrivit om och om igen och trots alla ändringar stannar alltid känslan av att texten inte är riktigt färdig kvar. Men någon gång måste jag ju sätta punkt.

Av en slump kom jag att läsa Rebecca Solnit för några år sedan, när jag sökte efter litteratur om vandring och läste hennes "Wanderlust - a history of walking"(Verso, 2001). Sedan har jag fortsatt med "Gå vilse. En fälthandbok" (Daidalos, 2012) och "Det avlägset nära" (Daidalos, 2014), alla lika läsvärda som "Män förklarar saker för mig".

Några rader om Jon Fosses "Trilogin"

Handlingen i Jon Fosses "Trilogin" kan mycket kort sammanfattas så här:

Historien utspelas på norska Vestlandet, under ett vagt antytt 1800-tal. Den fattige fiskarsonen Asle och pigan Alida, båda 17 år, träffas, förälskar sig och Alida blir gravid. Asle har förlorat sina föräldrar, Alida sin far. Asle blir utsparkad av ägaren ur den fiskestuga där han bor, Alida drar inte jämt med sin mor och syster. De beslutar sig för att lämna det lilla fiskeläget och bege sig till den stora staden (Bergen).

Till detta behöver de en båt. Asle slår ihjäl fiskaren och stjäl hans segelbåt. För att skaffa pengar och färdkost pengar stjäl Alida mat och kontanter av sin mor.  Då hon blir upptäckt av modern ber Asle henne att vänta utanför medan han tar livet av modern, oklart hur. De seglar till storstaden.

Där går de runt i den kalla, regniga höstkvällen och söker boende. Ingen vill hysa dem, med hänvisning till den gravida Alida. De möter en gammal hjälpgumma, en barnmorska, som inte heller hon vill ge dem husrum. Men de tränger sig in hos henne, Asle stryper henne och de flyttar in. När det är tid för Alida att föda lyckas de få hjälp av en annan hjälpgumma. En son föds.

Asle är orolig. För att komma undan rättvisan byter de namn och bryter sig in i ett obebott hus en bit från staden, där de kan bo. Men en dag på väg till staden konfronteras Asle av en äldre man som känner till hans hemlighet: de tre morden. Till slut grips Asle och förs till fängelse och avrättning genom hängning.

Alida och barnet tas om hand av en fiskare, blir hans hushållerska och sedan hustru och föder sex barn.

På bokens slutsidor sitter Alidas åldrade dotter ensam i köket och ser som i en dröm modern Alida röra sig i samma kök och för att komma undan minnena går dottern på samma sätt som modern en gång gjorde ner till stranden och ut i vattnet, för att undfly skulden. Är det det en ärvd skuld som sonas? 

När jag först läste "Trilogin" var det som om de tre kallblodiga morden (Juha Valjakkala dök upp i minnet...) trängde undan fascinationen och störde läsningen och min förmåga att uppskatta Fosses säregna språk. 

När jag sedan läste "Trilogin" en andra gång var det med en odelad uppmärksamhet. Och det är naturligtvis så man bör ta till sig Fosses språkmagi, där olika tidsskikt, minnen och drömmar sömlöst vävs ihop till en säregen text, med drag av saga och medeltida ballad. Upprepningarna, omkvädena gör texten till musik och inte för inte var Asles far spelman och lärde upp Asle och kanske går han under för att han för att få pengar säljer den fiol som han bar med sig.

Spelmanskapet lever vidare i släkten, Asles och Alida son Sigvald får en fiol av styvfadern, och på bokens slutsidor, ett par generationer senare, nämns en Jon, som ska "vara spelman han också och så ska han visst ha fått ge ut en bok med dikter" - kanske är det här en Fosses släktkrönika?

En tredje läsning skulle sannolikt vara ett lika stor läsupplevelse. Ett kännetecken på god litteratur. Men det får vänta några år. 

                                                                    Vinter vid Törlan

Kakelugnen

Istället för att läsa ägnar jag några dagar åt att plocka ner den gamla kakelugnen. Sakta, kakelplatta för kakelplatta, tegelsten för tegelsten, för att inte sprida skräp, damm och aska i hela huset. 

Jag beundrar det geniala systemet med rökgångar, en innovation från svenskt 1700-tal.

Kakelugnen ska ersättas av en braskamin. Det var längesen det gick att elda i den.

Till denna säkert allmänt intresseväckande uppdatering av Den långsamma bloggen vill jag bara tillägga ett försenat God jul och ett för tidigt Gott nytt år!

Vattenljud

Jag gick ner till Gamla stenbron över Törlan och stod en lång stund och såg vattnet strömma och lyssnade till tystnaden. Jag ville få lite lugn. Vinden från nordost kändes knappt. Inga fåglar. Trädens grenar svarta. Motorvägen hördes inte, jag bara såg den ständiga raden av fordon. Vattnets porlande runt stenarna på båda sidor av bron var en del av tystnaden. Samma ljud hela tiden. En upprepning, ett stilla, egentligen obeskrivbart ljud. Ständigt växlande, ändå ett och samma. Ett ljud som efter en stund nästan var det enda som fanns, och som tystade alla oroliga tankar. 

                                                                    

                                                                    Under vårfloden

Några rader om Jan Myrdal

Väderrapport. Nio minusgrader i morse. Solen gick upp, himlen blev blå och utanför fönstret tog hackspetten för sig av talgbollarna, knuffade bort blåmesar och talgoxar. Koltrastarna höll sig på marken. Ekorren lyste med sin frånvaro. 

Jag tycker inte om vintern. Den kan vara vacker, med hög himmel och snöglitter, men jag tycker inte om kylan. På eftermiddagen gick jag i alla fall ut och räfsade undan några lövhögar längs gärdsgården som vinden prydligt hade samlat ihop. Jag arbetade mig varm och njöt av att anstränga kroppen. Arbete är nog det bästa sättet att umgås med kylan.

                                                                            *

När jag läste Jesper Högströms gedigna Ekelöf-biografi var min ursprungliga tanke att parallellt läsa diktsamlingarna. Att fördjupa min läsning, att stanna till på platser jag sällan besökt i denna fantastiska diktvärld. De åtta vackra banden Samlade skrifter fanns ju i hyllan. Men så blev det inte. 

Varför? För att jag inte längre förmår att genomföra långvariga läsprojekt? Som jag gjort så många gånger förr. För att jag har blivit gammal och trött?

Eller är det som vanligt bara så att jag måste börja på en ny läsning så fort som jag avslutat en bok? Skräcken för tomrummet: att inte ha något att läsa. Och att jag ständigt frågar mig om just den eller den boken är den rätta att ägna dyrbar lästid åt. Och att för mig tiden, vår enda och dyrbara tid, nästan är synonym med möjlig lästid. (Det finns kanske någon diagnos för detta?)

I kombination med att jag en gång startat en blogg för att skriva om det jag läser. En blogg som påstår sig vara långsam, vilket är sant mest i så måtto att den genom åren uppvisar ett ständigt sjunkande antal inlägg och numera närmar sig nollpunkten.

                                                                                *

Nå, i alla fall har jag nu läst "De hemliga breven - den politiska familjen och vardagens samtal", med förord och efterord av respektive Kaj Fölster och Janken Myrdal och inledning av Bosse Lindquist. Och ett antal återgivna brev av Jan, Alva och Gunnar Myrdal.

Den bild som inför utgivningen gavs av intervjuer med Janken Myrdal förstärktes efter läsningen.

Jan Myrdal tycks ha varit en älskad och bortskämd son, med en grandios självbild, som de inflytelserika föräldrarna med sina rika kontaktnät stödde och curlade för på många sätt, inte minst ekonomiskt och som möttes av otacksamhet och en aldrig sinande ström av krav. Till slut bröt Jan Myrdal med föräldrarna och när han i radion 1982 läste upp den första boken i Barndom-serien knäcktes de åldrade, sjukliga föräldrarna.

Det är ingen vacker bild. Jag har full förståelse för Alva Myrdals vilja att breven och hennes version av historien skulle förhindra att sonens version blev den som alla skulle minnas. Och lika full förståelse har jag för Kaj Fölsters och Janken Myrdals initiativ att ge ut boken.

Jag ser på raden av Jan Myrdals böcker i hyllan. Jag var en del av den vänster som beundrade och läste Jan Myrdal. Fram till "Barndom" har jag en nästan komplett samling. Kanske var det då, i tidigt 80-tal, som frågetecknen dök upp. Jag tror inte att det blir någon omläsning. 

      

Några rader om Ekelöf

Nu har jag läst trehundra sidor, knappt hälften av sidorna i Jesper Högströms rejäla volym "Minnet och rädslan. En biografi över Gunnar Ekelöf" (Weyler 2023) och jag frågar mig: vill jag egentligen veta allt detta?    

Hittills var framställningen dominerats av en minutiös redovisning av poetens alkoholkonsumtion och kärleksliv - eller brist på kärleksliv - uppnosad i källor som brev och dagböcker, inte minst hos Tora Dahl, vars älskare han var. Det verkar som om alla författare på den tiden ständigt skrev skvallerbrev om Ekelöfs deliriska fyllor och bråk, snedsteg och handgemäng. Jag visste innan att Ekelöf på många sätt var en elak jävel, här förstärks den bilden ytterligare. 

Nå, boken är välskriven och belyser förbindelsen mellan liv och verk och svaret på den inledande frågan är väl att jag är lika nyfiken som de flesta. Naturligtvis finns det inga krav på att stora författare ska vara moraliska änglar. Kanske motsatsen gäller.

Jag har läst Ekelöf av och till sen tonåren. Det jag oftast återvänder till är de tre samlingarna "Färjesång" (1941), "Non serviam" (1945) och "Om hösten" (1951). Här finns mästerverk. Har du inte läst Ekelöf? Jag säger bara: tag och läs!

 

Dystra tankar under lövräfsning

Vi har många träd runt hus och trädgård. De ger skydd för vinden och behaglig skugga varma sommardagar. Nu när hösten kommit ges det rikliga tillfällen att lämna läsfåtöljen för mer hälsosamma aktiviteter. Ännu har vi inte haft riktig frost, men gräsmatta och singel fylls redan sakta men säkert av löv, så det är klokt att ta lite i taget. Många skottkärror blir det.

Under tiden pågår massakern i Gaza. Jag tvingar mig att följa nyhetsrapporteringen i olika medier. Vad annat än förtvivlan kan man känna inför den oförsonliga, blodiga logik som driver utvecklingen? Hur många döda, hur många liv kommer att krävas? Hur ser fortsättningen ut - och slutet?

Verklighetsflykt

Det gamla päronträdet dignar av frukter. Några grenar har brutits av och fallit ner. Bara en bråkdel av skörden kan vi ta tillvara. Men koltrastarna kalasar på päronen i gräset. 

Nu varnas för starka vindar, kanske storm. Det brusar i de höga träden. Det viner runt husknutarna. I år har redan tre träd fällts här på gården, knäckta av vinden eller för att de inte kunnat hålla sig upprätt i den vattensjuka marken. 

Jag läser Werner Aspenström, omläsning, naturligtvis. Prosaböckerna "Bäcken" och "Sommar", som jag skrivit om här tidigare. Ett slags verklighetsflykt kanske, undan denna onda tid.

Klassikerläsning: "Främlingen"

Mardrömmen i Israel, i Palestina, i Gaza fortsätter. En del av mig vill sluta följa nyhetssändningarna. En annan får mig att göra det. Jag är rädd att detta bara är början på något ännu värre. 

Jag läser allt mindre. Ett infall ("man kan alltid läsa klassiker") fick mig att läsa Albert Camus "Främlingen". Det är tretton år sedan jag senast läste den, när Jan Stolpes nyöversättning kom.

Tretton år? Hur kan tiden ha gått så fort?

Här är en länk till bloggposten om "Främlingen". Jag tror inte att jag kan lägga till något. 

En del bredvidläsning blev det också. 

En ursäkt

Jag tror att det är på sin plats att jag kommer med en ursäkt. 

Dagarna går och jag skriver inte några blogginlägg, ändå följer antalet besök och nedladdningar på bloggen varje vecka samma kurva. Tålmodiga(?) återkommande besökare möts av samma gamla skåpmat. Visserligen ser jag också att äldre inlägg läses gång på gång, vilket gläder mig. Men det är ju inte så det är tänkt. En blogg måste vara levande. Om den kommer att bli det vågar jag inte lova.

Dysterhet, en viss ohälsa och en avancerad prokrastinering har präglat min tillvaro ett tag nu. 

Men idag, när solen började skina igen efter en regnskur, överraskade jag mig själv med att resa upp stegen mot verandataket och klättra upp och rensa hängrännan från skräp. Ett länge försummat projekt. 

Kanske ett tecken på förändring.

Sen lade jag mig på soffan med Kerstin Ekmans fantastiska "Min bokvärld".

Oroad

När jag skulle skriva några rader om den oro jag känner för tillståndet i världen, en oro som jag knappast är ensam om, en oro som ackumulerats de senaste åren, en oro som ligger som en tillvarons ständigt närvarande dova, mörka stämton. Klimathotet, krigen, konsumtionskapitalismens rovdrift på människor och miljö. 

 Då dök en dikt upp i minnet och jag kunde gå till hyllan och slå upp poeten Stig Carlsons postumt utgivna "Sista dikter" (Norstedts, 1971). Stig Carlson (1920-1971) grundade FiB:s lyrikklubb och redigerade Lyrikvännen. I mycket en tidsdiktare, samhällstillvänd som man sa förr.

Det är en dikt präglad av sin samtid, det sena 1960-talet och en politisk dikt, en dikt om världen.

Jag skulle kunna använda den som mall, fast vår tid är en annan. Var tid har sina krig, sina förhoppningar och illusioner. Men mycket lever kvar.

OROAD

Jag är oroad över tillståndet i världen som inte

tycks avge några tecken på förändringar, över de

maktslukandes maktfullkomlighet och de rättslösas

rättslöshet; maskarna som kryper in i duvans öga

och bosätter sig där för all framtid, över datorer

som räknar människor som tomhylsor och som bakar

fram sina fakta i den ordning vi vill ha dem

Jag är oroad över att den nödvändiga revolutionen

dröjer med alla sina slitna fraser och nedsolkade

paroller, att inte arbetarna tar makten från ligan

som sträcker sig över hela jorden, över att dessa

får bränna brödsäden medan miljontals svälter ihjäl,

över att Pentagon påstår sig vilja ha en fred som de

själva aldrig trott på

Jag är oroad över att ungdomen i kapitalistländerna

systematiskt uppfostras till konsumenter och stimule-

ras av gifter och droger som samhället har ensamrätt 

på, att regeringar-militär-polis slår ner demonstra-

toner och "uppror" som de själva framsatt

Jag är oroad av att vi inte hinner, att kapitalismen

redan konsoliderat sin apparat så hårt och fast att

den nästan förefaller omöjlig att rubba, över att två

generationer inte förstår varandra, över att den

modebetonade ergonomin täppt till hörselgångarna

hos arbetarna och ungdomen, över att det tryckta

och reflekterande ordet inte hinner fram innan de

moderna massmedia spolierat möjligheten för och

behovet av information

Jag är oroad över utvecklingen och missnöjd med

mig själv som inte orkade satsa tillräckligt hårt på en

framtid som just emedan jag och så många andra

tvekade nu verkar osäkrare än någonsin, över att

standarden fått överta målet för en människa i

gemenskap och frihet, över att vi bara stillatigande

åser de skändligheter som begås runt om oss

Jag känner mig oroad och önskar att många gjorde

det

Hemlighetstillståndet.2

Extrem hetta, eldstormar. Orkanbyar, översvämningar. Inte här, inte inpå knuten. Ännu någon annanstans. Men varje människa som tar del av åtminstone en bråkdel av informationsflödet borde inse att det kan vara sent på jorden.

Jag har fortfarande inte hittat den rätta känslan för seriös läsning. 

I dag satt jag i alla fall på altanen med en kopp kaffe, när solen tillfälligt bröt fram och läste, för en stund, med djup koncentration.

Jag läste en av essäerna i den danska poeten Inger Christensens essäsamling "Hemlighetstillståndet", i översättning av Anna Hultenheim och utgiven av Ariel förlag 2011.

En bok som jag aldrig tycks bli färdig med, eller som jag inte kan bli färdig med, för att den inom sina pärmar rymmer så till synes oändligt mycket att den nästan är outtömlig.

Den kortast möjliga karakteristiken av dessa texter är att de handlar om människan, språket och världen. Om skrivandet, om skapandet av mening. Om det tillstånd då språket och världen sammanfaller. Hemlighetstillståndet. Detta vackra ord.

Kanske beror mitt ständiga återvändande till boken bara på att jag är för dum för att fatta de subtila tankegångarna? Ja, sannolikt är det så. Åtminstone lite för trög i skallen. Men det jag tar med mig från varje läsning är ändå något och det berikar mitt liv.

Ett tema som berörs är förhållandet mellan människan och naturen.

Tillhör historien, i betydelsen jordens och universums utveckling, naturen i vid mening, människan?

Christensen skriver om

"...vår ambivalenta hållning till förhållandet mellan natur och kultur, eller mellan naturen och det människoskapade. Å ena sidan hyser vi, i självömkande nostalgi, en primitiv längtan tillbaka till naturen, medan vi å andra sidan inte har ögon för något annat än den människoskapade världen runt omkring oss. Det människoskapade har i sanningens namn brett ut sig så mycket att det efterhand börjat skrämma oss. Men istället för att undersöka hur intimt det människoskapade hänger samman med den natur det trots allt hör ihop med, betraktar vi oftast det människoskapade för sig och naturen för sig, som oförsonliga, ja fientliga storheter."

[...]

"... människans förmåga att inbilla sig själv att allt det som vi själva har uppfunnit och fört in i världen, är lika enastående storslaget som det naturen själv har utvecklat. I slutändan ett insisterande på att historien tillhör oss, även om vi glömt på vilket fundament historien vilar. [ ... ] Detta övermod uppstår, för att vi så länge har inrättat  vår människovärld som om den var hela världen, som om den uråldriga längtan efter paradiset tillsammans med vårt mänskliga maktövertagande av naturen kunde förvandlas till evig trygghet i ett konstgjort paradis."

Ja, detta är en lätt omarbetad äldre text...

Döden 1986

Om jag hade en låtlista, vilket jag inte har, skulle Ellen Sundbergs tonsättning av Bodil Malmstens dikt "Döden 1986" hamna högt upp. I brist på bloggtexter kommer här en länk till en live-version. 

Kafésamtal

I går eftermiddag slog jag mig ner i solen vid växthusvägen för att börja läsa Walter Ljungquists novell ”En dörr står på glänt” och öppnade den efter alla omläsningar slitna, limbundna boken. 

Plötslig kom en kastvind och slet loss ett blad. 

Var det ett tecken? Vad är det för makter som vill att jag inte ska hitta läsro?

Men läsandet är ju inget tvång. 

Så i söndags träffade jag ett sällskap med distingerade herrar i mogen ålder, som varje söndag har för vana att träffas för ett improviserat samtal kring ett kafébord, ett samtal som någon gång berör dagens aktualiteter (och då naturligtvis en jämförelse görs med äldre tiders förhållande), men mest spänner över ett vitt fält av vetande, mestadels inom humaniora, men även med inslag av naturvetenskap, allt grundat både i läsning och direkt erfarenhet. Ett kunskapsutbyte under lugna, prestigelösa och inte sällan muntra former.

Detta deltagande har jag länge försummat. Jag ska bättra mig. Jag behöver det.

Illustrationen är hämtad från Daniel Hjorths fina antologi "Kaféliv: författare på kafé under hundra år. Wien / Prag / Budapest / Berlin / München" och föreställer Café Griensteidl i Wien.