"Framtiden är mörk, och det är på det hela taget det bästa en framtid kan vara, tror jag"

Det nya året liknar ett mörkt, hotfullt moln som tornar upp sig. Träden håller andan i väntan på den kraftiga åskvinden. Vi vet att åskan kommer att bryta ut, blixten slå ner. Vi vet. Eller?

För några år sedan läste jag en bok och skrev en text. Jag hade lite mer energi då. Här kommer en repris:

Ska man vara optimist eller pessimist inför framtiden? Kanske är det bäst att vara ingetdera. Kanske är det bäst att bara vara öppen. Öppen för att man kan veta mycket, men aldrig allt. Kanske hade jag något sådant i tankarna när jag skapade min bloggprofil i januari 2008 och skrev att jag är "i grunden pessimist, men öppen..."?

När jag nu läser Rebecca Solnits "Män förklarar saker för mig" (Daidalos, 2015) så är det inte främst titelessän eller de andra feministiska analyserna av mäns våld mot kvinnor (skarpa, kloka, förfärande) som fängslar mig, utan den med titeln "Woolfs mörker".

Den inleds med ett citat från Virginia Woolfs dagbok 18 januari 1915, i efterdyningarna av en av Woolfs återkommande depressioner och ett självmordsförsök:

"Framtiden är mörk, och det är på det hela taget det bästa en framtid kan vara, tror jag"

Solnit menar att detta är ett "exceptionellt tillkännagivande, som påstår att det okända inte behöver förvandlas till det kända genom falska förutsägelser eller en projicering av dystra politiska eller ideologiska föreställningar; det är en hyllning av mörkret..."

Varför ska man hylla mörkret? Är det inte bättre att lysa upp framtiden med planer, förutsägelser och förhoppningar? Jovisst, det är ju så vi ständigt gör. Men vi måste vara medvetna om begränsningarna, om att både det förflutna och framtiden till stor del ligger i mörker. Att vi alltid tolkar världen och att vi oftast tror att tolkningarna styr världens gång. Trots att det förhåller sig tvärtom.

Solnit citerar Laurence Gonzales, som i en bok om att överleva i vildmarken skriver att planering, att planen, är "ett minne av framtiden, provar verkligheten för att se om den passar". Och om verkligheten inte stämmer med planen så har vi en tendens att ändå följa planen, att se det vi vill se och därmed hamna i problem. Vi stänger ute verkligheten, vi vill inte se mörkret. Vi borde vara mer öppna för mörkret, för det vi inte vet.

Vi måste erkänna gränserna, inte tro att vi fullt ut kan kartlägga och förstå och förklara och förutsäga - för att därmed invagga oss i en önskad trygghet och förvissning.

Solnit skriver:

"Vi vet mindre när vi felaktigt tror att vi vet än när vi medger att vi inte gör det"

Och kanske är den mest realistiska grunden för optimism och hopp inför framtiden - det bästa en framtid kan vara - att vi helt enkelt inte vet vad som kommer att hända, och att det ofta är det osannolika och otänkbara som inträffar och att även om vår strävan efter det goda till stor del sker i mörker så är det det enda vi kan göra. Att acceptera mörkret, där allt kan hända. Det är där vi möter verkligheten. Inte i optimistiska eller pessimistiska förutsägelser och förväntningar.

Solnit skriver också, i denna korta men mycket spännande essä, om ett möte och ett gräl med Susan Sontag, som skrev om det ovissa i "Mot tolkning" och om poeten John Keats begrepp "negativ förmåga" och mycket annat - och som i så mycket av det jag läst av Solnit finns denna förmåga att röra sig mellan vardagliga erfarenheter och abstrakt tänkande och skapa en läsning som allvarligt riskerar att förändra ens syn på världen.

Så är det. Nu har jag förklarat saken för er. Nej, det har jag inte alls... Jag har bara skrivit ner några tankar vid läsningen av Solnit. Och som alltid här i bloggen läser jag det jag skrivit om och om igen och trots alla ändringar stannar alltid känslan av att texten inte är riktigt färdig kvar. Men någon gång måste jag ju sätta punkt.

Av en slump kom jag att läsa Rebecca Solnit för några år sedan, när jag sökte efter litteratur om vandring och läste hennes "Wanderlust - a history of walking"(Verso, 2001). Sedan har jag fortsatt med "Gå vilse. En fälthandbok" (Daidalos, 2012) och "Det avlägset nära" (Daidalos, 2014), alla lika läsvärda som "Män förklarar saker för mig".

"Framtiden är mörk, och det är på det hela taget det bästa en framtid kan vara..."

Ska man vara optimist eller pessimist inför framtiden? Kanske är det bäst att vara ingetdera. Kanske är det bäst att bara vara öppen. Öppen för att man kan veta mycket, men aldrig allt. Kanske hade jag något sådant i tankarna när jag skapade min bloggprofil i januari 2008 och skrev att jag är "i grunden pessimist, men öppen..."?

När jag nu läser Rebecca Solnits "Män förklarar saker för mig" (Daidalos, 2015) så är det inte främst titelessän eller de andra feministiska analyserna av mäns våld mot kvinnor (skarpa, kloka, förfärande) som fängslar mig, utan den med titeln "Woolfs mörker".

Den inleds med ett citat från Virginia Woolfs dagbok 18 januari 1915, i efterdyningarna av en av Woolfs återkommande depressioner och ett självmordsförsök:

"Framtiden är mörk, och det är på det hela taget det bästa en framtid kan vara, tror jag"

Solnit menar att detta är ett "exceptionellt tillkännagivande, som påstår att det okända inte behöver förvandlas till det kända genom falska förutsägelser eller en projicering av dystra politiska eller ideologiska föreställningar; det är en hyllning av mörkret..."

Varför ska man hylla mörkret? Är det inte bättre att lysa upp framtiden med planer, förutsägelser och förhoppningar? Jovisst, det är ju så vi ständigt gör. Men vi måste vara medvetna om begränsningarna, om att både det förflutna och framtiden till stor del ligger i mörker. Att vi alltid tolkar världen och att vi oftast tror att tolkningarna styr världens gång. Trots att det förhåller sig tvärtom.

Solnit citerar Laurence Gonzales, som i en bok om att överleva i vildmarken skriver att planering, att planen, är "ett minne av framtiden, provar verkligheten för att se om den passar". Och om verkligheten inte stämmer med planen så har vi en tendens att ändå följa planen, att se det vi vill se och därmed hamna i problem. Vi stänger ute verkligheten, vi vill inte se mörkret. Vi borde vara mer öppna för mörkret, för det vi inte vet.

Vi måste erkänna gränserna, inte tro att vi fullt ut kan kartlägga och förstå och förklara och förutsäga - för att därmed invagga oss i en önskad trygghet och förvissning.

Solnit skriver:

"Vi vet mindre när vi felaktigt tror att vi vet än när vi medger att vi inte gör det"

Och kanske är den mest realistiska grunden för optimism och hopp inför framtiden - det bästa en framtid kan vara - att vi helt enkelt inte vet vad som kommer att hända, och att det ofta är det osannolika och otänkbara som inträffar och att även om vår strävan efter det goda till stor del sker i mörker så är det det enda vi kan göra. Att acceptera mörkret, där allt kan hända. Det är där vi möter verkligheten. Inte i optimistiska eller pessimistiska förutsägelser och förväntningar.

Solnit skriver också, i denna korta men mycket spännande essä, om ett möte och ett gräl med Susan Sontag, som skrev om det ovissa i "Mot tolkning" och om poeten John Keats begrepp "negativ förmåga" och mycket annat - och som i så mycket av det jag läst av Solnit finns denna förmåga att röra sig mellan vardagliga erfarenheter och abstrakt tänkande och skapa en läsning som allvarligt riskerar att förändra ens syn på världen.

Så är det. Nu har jag förklarat saken för er. Nej, det har jag inte alls... Jag har bara skrivit ner några tankar vid läsningen av Solnit. Och som alltid här i bloggen läser jag det jag skrivit om och om igen och trots alla ändringar stannar alltid känslan av att texten inte är riktigt färdig kvar. Men någon gång måste jag ju sätta punkt.

Av en slump kom jag att läsa Rebecca Solnit för några år sedan, när jag sökte efter litteratur om vandring och läste hennes "Wanderlust - a history of walking"(Verso, 2001). Sedan har jag fortsatt med "Gå vilse. En fälthandbok" (Daidalos, 2012) och "Det avlägset nära" (Daidalos, 2014), alla lika läsvärda som "Män förklarar saker för mig".

Fredagsläsning: Rebecca Solnit

Denna stilla, tysta fredagskväll läser jag Rebecca Solnit:

"Vi tror att vi berättar historier, men ofta är det historierna som berättar något för oss, säger till oss att älska eller hata, att se eller vara blinda. Ofta, alltför ofta, blir berättelser en börda som tar kommandot över oss, piskar oss framåt, säger till oss vad vi ska göra, och vi gör det utan att ställa några frågor. För att lära oss att bli fria måste vi lära oss att höra berättelserna, ifrågasätta dem, stanna upp och lyssna på tystnaden, namnge dem och själva ta över berättandet."

Rebecca Solnit: "Det avlägset nära", Daidalos 2014.

Ur restlagret: "The disembodiement of everyday life"

I mitt nuvarande letargiska tillstånd må det kanske vara tillåtet att plocka upp överblivna utkast för att hålla bloggen vid liv. Här kommer det första:

Ända sedan våra avlägsna förfäder lyfte knogarna från marken och började gå upprätt har gång varit det vanligaste sättet att förflytta sig. Mellan den mänskliga kroppen och dess omgivning, i förflyttningar i arbete och vardag, fanns ett direkt förhållande.

Med industrialismen och alla dess konsekvenser för människan och den materiella världen följde också, genom skapandet av olika fortskaffningsmedel, ett allt större avstånd mellan kroppens egen förmåga att förflytta sig och möjligheterna att förflytta sig. Ökad hastighet var ledstjärnan.

Detta avstånd har medfört vad Rebecca Solnit i "Wanderlust: a history of walking" (London: Verso, 2001) kallar för ett "avförkroppsligande av det dagliga livet" ("The disembodiement of everyday life").

Detta påverkade också hela vår upplevelse av världen. En utveckling som bestod i upphävande av tid, rum och naturliga hinder genom järnvägar, bilar, flygplan och elektronisk kommunikation gjorde kroppen, med dess begränsningar, obsolet och till ett hinder. Men, menar Solnit:

"Bodies are not obsolete by any objective standard, but they increasingly are perceived as to slow, frail, and unreliable for our expectations and desires - as parcels to be transported by mechanical means..."

Dessa stackars kroppspaket, som vi är så missnöjda med, och som snabbast möjligt ska transporteras mellan de olika rum där livet utspelar sig. Transporttiden är onödig tid, bortkastad tid. 

Men när man går knyts allt samman och livet utspelar sig kontinuerligt där vi tar oss fram, långsamt, kanske med möda, men som ett med världen, kanske mer än någonsin i samklang med världen.

Jag skrev om "Wanderlust" här.

Konsten att gå vilse

Genast när jag läste om Rebecca Solnits "Gå vilse. En fälthandbok" (Daidalos, 2012) tänkte jag att det där, det är en bok för mig.
Och Solnit har verkligen skrivit en mycket fascinerande bok om ett så oväntat ämne som att gå vilse. (Eller inte så oväntat kanske, efter hennes "Wanderlust: a history of walking", som jag läste 2010.)

Nio essäer ska tillsammans ska belysa det gemensamma temat, men åtminstone i mina ögon vandrar författaren iväg på så vindlande stigar att det är svårt att alltid skönja det sammanhållande temat. Men i gengäld skriver Solnit så bra och så intressant att man accepterar alla diversioner.

Jag ska inte gå in på detaljer, det skulle bara bli en katalog, och jag kan bara inte sammanfatta. Och det här är ju ingen recension. Det finns flera bra recensioner på nätet. Men ett viktigt inslag är det självbiografiska: barndomsminnen och släkthistorier, uppväxt och frigörelse från en antytt besvärlig familj, bearbetning av det förflutna i form av drömmar. 

Några funderingar här, bara. Vad kan det då innebära, detta att gå vilse?

Solnit citerar Walter Benjamin, som i "Barndom i Berlin kring 1900" (sv. övers, 1994), skriver att det är ointressant och banalt att inte kunna hitta i en stad, för det krävs bara okunnighet och ingenting annat, men "att gå vilse i en stad, på samma sätt som man går vilse i skogen, det kräver en helt annan skolning."

"Att vara vilse i Benjamins mening är att vara fullständigt närvarande, och att vara fullständigt närvarande är att ha förmågan att befinna sig i osäkerhet och mysterier."

Det kan alltså vara en konst att gå vilse. Inte bara i en stad, utan också i sitt förhållande till världen i stort.

Solnit skriver om de två skilda betydelserna av engelskans "lost" - "förlorad" respektive "vilsegången":

"Att förlora saker handlar om att det välbekanta försvinner, att gå vilse - 'getting lost' - handlar i stället om att det obekanta träder fram."

Bildkälla: www.rebeccasolnit.com

Som jag förstår Solnit handlar det inte bara om att gå vilse i geografin, utan om de mentala effekterna av att vara öppen för det okända, "att befinna sig i osäkerhet och mysterier."
Att inte längre bara följa de upptrampade stigarna, i livet, i läsandet, i tänkandet. Att inte låta sig styras av det invanda, det som bara bekräftar det man vet (eller tror sig veta).

Då händer det något med vår upplevelse av världen.
När man går vilse lägger man märke till (eller tvingas lägga märke till) det som man annars inte lägger märke till. Och upptäcker att världen alltid är större än vår kunskap om den. En självklar insikt som vi inte alltid förmår att hålla i minnet.

Och i denna mer fullständiga närvaro hittar man oväntade saker, når kanske nya insikter, och:

"Det som man inte alls vet vad det är kan ofta vara just det man behöver hitta, och för att hitta det behöver man gå vilse."

Det moderna samhället vill att vi undviker all osäkerhet och ovisshet - vi måste snabbt få svar på allt, snabbt undanröja det besvärliga eller farliga, alltid vara försäkrade mot det oväntade - vilket är en illusion, eftersom det enda säkra är att allt är osäkert - och kanske är det så som Solnit skriver:

"att aldrig gå vilse är att inte leva…"

Nej, jag förespråkar inte en återgång till ett samhälle utan sociala skyddsnät, men en ökad insikt i tillvarons fundamentala osäkerhet, som alltid finns där, trots modernitetens genomlysta rationalitet.

Det handlar också om identitet och Solnit skriver, efter att ha citerat Virginia Woolf:

"Att gå vilse handlade för Woolf mindre om geografi än om identitet, en passionerad önskan om, till och med ett trängande behov av, att bli ingen och vem som helst, att befria sig från de bojor som påminner en om vem man är, om vem andra tror att man är."

Vem har inte åtminstone någon gång haft denna längtan? Inte att nödvändigtvis bli någon annan, kanske bara bli mindre av vad andra tror att man är, kanske att upptäcka mer av sig själv. Bortom nästa vägkrök.

 [...]

Det är redan skumt
och åkervägens smala rödskiftande band
försvinner in i dungar, löper ut ur dungar:
Om varje vägkrök ett mysterium
av färgernas och ljusets egenliv
Det är skönt att gå
En gammal gärdsgård är också med
Det är den stund då stenarna tänker som bäst
Det är den stund då denna stora varelse
andas och doftar.  [...]

Gunnar Ekelöf: En verklighet (drömd)