En taylorismens föregångare!

Gunnar Brusewitz skriver i "Folk och färder i Halland" om den mångsidigt begåvade Carl August Ehrensvärd, som efter avslutad karriär som överamiral och i onåd hos Gustav III försökte sig på banan som jordbruksreformator, bland annat på godset Dömestorp i Halland, som inköptes 1796.

Han ansåg att bönderna var tröga och konservativa och höll fast vid ålderdomliga odlingsmetoder. Han rådgjorde med tidens främsta forskare. Det gick inte så bra.

Ehrensvärd hade läst en skrift om plantering av säd, i stället för sådd.
Inbakad i en liten kula av jord- och gödselblandning skulle utsädet, korn för korn, sättas i jorden.

Illustration hos Brusewitz:

I mindre skala, skriver Brusewitz, "blev skörderesultaten goda men på det hela taget blev det ett fiasko." Även om arbetskraften var billig, så krävdes det arméer av planterare.

Efter två år tog det hela slut, Ehrensvärd hamnade i skuld, gården intecknades och jordbruksexperimentet fick avslutas.

Jag vet inte om detta uppmärksammats (det har det nog) men - vad var detta om inte Taylorism? En klassisk Metod-Tid-Mätning (MTM)?
Högst tio sekunder  per korn!

Carl August Ehrensvärd porträtterad av J T Sergel

De döda barnen

I dagarna har jag kört in lite ved och eldat för första gången den här säsongen. Det skymmer tidigare på kvällen och det är mörkt när jag hämtar tidningen på morgonen. Nej, det går inte längre att inbilla sig att det fortfarande är sommar.

Jag läser som sagt Gunnar Brusewitz och det är det enda jag läser. Jag har följt honom genom alla årstider, i samlingsvolymen "Fyra årstider" och i "Vägval i minnesmark" och läser nu en vackert illustrerad volym som jag är mycket glad att jag kom över, "Folk och färder i Halland", utgiven av Ringsegården Konst & Café i Falkenberg.

Denna läsning liknar på något sätt en flykt. Men jag fascineras av all denna kunskap om djur och natur och historia och kultur i vid mening.  Jag kan med mina skrala kunskaper bara känna igen en bråkdel av alla iakttagelser av fåglar, medan jag är mer hemma i odlingslandskapets förvandlingar. Och flykten till denna rika kunskapsvärld är väl kanske legitim ändå.

Brusewitz skriver i "Folk och färder i Halland" om prosten Gustaf Fredrik Hjortberg i Vallda och Släps församlingar. Hjortberg var en av Linnés lärjungar (dock en självständig sådan, vilket enligt Brusewitz irriterade Linné) och tre gånger ostindiefarare innan han 1754 slog sig till ro som kyrkoherde.

 Bildkälla

Om Hjortberg har det skrivits en del och här vill jag bara påminna om det epitafium i form av en oljemålning som hänger under orgelläktaren i Släps kyrka. En kringvandrande kyrkodekoratör, tysken Jonas Dürch, har målat den. Även om denna detaljrika och oerhört fascinerande målning har det skrivits en del, bland annat finns en C-uppsats här, men mest inträngande kanske Sten Lindroth är i kapitlet "Vardagsro och söndagslust" i essäsamlingen "Fru Lusta och Fru Dygd".

Man kan fördjupa sig länge i denna framställning av ett livsverk och en livsvärld, men vad jag särskilt fastnar för är de döda barnen. Av kyrkoherdeparets barn är sju döda vid tiden för målningen, men de får ändå vara med, bortvända eller delvis skymda. De är döda, men inte borta. Jag kan inte uppbåda ett uns av Hjortbergs fromhet och tro på det eviga livet. Men jag nästan avundas den förtröstan jag läser in i målningen.

Amiralfjärilen tar för sig

Det är höst. Äpplena faller från träden och plommonen mognar.

Amiralfjärilen tar för sig.

Även om det den gångna helgen snarast har varit sommarvärme här.

Jag läser inte så mycket. Och om jag tar en bok så är det Gunnar Brusewitz. Nu de fyra årstidsdagböckerna, Vårdagbok, Sommardagbok, Höstdagbok och Vinterdagbok, samlade i en volym, utgiven som "Fyra årstider - blad ur naturens kalender" 1970.
Av olika skäl har jag behov att förflytta mig till Brusewitz värld, till hans iakttagelser och resor i natur och landskap och tid och rum.

Snigeln med det heta blodet

Jag har en viss känsla för naturen i vid mening - landskap, växter, djur - och jag rör mig gärna i skog och mark, något som nog framgår av vad jag skriver här. Jag tror också att jag har blick för företeelser och skiftningar i naturen och för mig som för många andra är mer eller mindre långa vandringar ett sätt att både hålla mig i fysisk form och att uppnå lugn och ro i själen.

Däremot är jag näst intill obildbar när det gäller fågelnamn, fågelläten, blommor och växter. Där fungerar mitt minne helt enkelt inte. Jag vet inte varför. Jag försöker leva med det och glädjas åt den begränsade kunskap jag har.

På sistone har jag försökt att åtminstone något bättra på mina kunskaper genom att börja  läsa Gunnar Brusewitz, som jag tidigare bara stött på som bokillustratör, men som skrev en hel rad böcker om natur och kulturhistoria. Jag har just läst "Strandspegling", där Brusewitz genom att följa årstidernas växlingar från sin skrivar- och tecknarstuga vid en strand i Roslagen gör fascinerande nedslag och iakttagelser i naturen och det kringliggande landskapets historia.

Jag vill rikta ett stort tack till Kurt, som kommenterar flitigt här, och som tipsade mig om Brusewitz.

Annars hade jag kanske aldrig kommit att läsa stycken som detta, i kapitlet "Snigeln med det heta blodet", om vinbergssnäckornas kärleksliv:

"Grå majdagar med ljumt regn kan vi se dem ligga fastgjutna vid varandra, sugskiva mot sugskiva i en ändlös och lidelsefull parningsakt där kyss och samlag är samma handling och där var och en av de båda älskande samtidigt är både hane och hona. Likgiltiga för omvärlden vältrar de sig vällustigt i det strilande regnet, safter blandas, erigerade retelseorgan stöts in i sugskivornas veck, de muskulösa kropparna rycker spasmodiskt i smärtfylld njutning.
En mer utlevd kärleksakt tror jag knappast förekommer i naturen."

 Bildkälla: http://www.bioresurs.uu.se/myller/stad/stadutou_snackor3.htm


Gunnar Brusewitz: "Strandspegling - naturupplevelser i tid och rum" (Wahlström & Widstrand, 1979; En bok för alla, 1993)