Vi kom inte ända upp till toppen av Sveti Ilija

Vi kom inte ända upp till toppen av Sveti Ilija, som med sina 961 meter över havet är det högsta berget på Pelješachalvön. Tidsangivelserna på skyltarna var för mer spänstiga ben än våra. Lite berodde det också på att jag var förkyld. Det hjälpte inte att tugga på färsk ingefära.

Vi gick den branta, bitvis stensatta stigen upp genom pinjer och järnek och kom väl ungefär halvvägs. Innan vi vände åt vi lunch med en fantastisk utsikt över Orebić och havet.

På vägen ner tog vi av på en stig just under bergssidan och gick genom ett landskap som bar spår av att ha varit uppodlat och betat.

Här fanns flera stensättningar och terrasseringar och flera övergivna hus stadda i långsamt förfall. 

För kanske inte så länge sedan rörde sig människor här, levde i rummen och gick in och ut genom porten, skördade oliverna och vindruvorna och vallade flockar av får eller getter.

Det finns något oerhört fascinerande med miljöer som dessa. Är man alltför upptagen av nuet och dess ibland pressande krav, så får man här ett perspektiv på tidens gång som, i alla fall för mig, är lugnande. Allt ska en gång vittra ner och sjunka i glömskans djup.