Jag borde lära av min läsning

Det är lördag eftermiddag. I söder och öster vandrar täta moln, men här spricker det upp och himlen är klarblå och solen skiner. Inget regn, fast det så väl skulle behövas.
Jag går längs åkervägen och försöker bli av med min dysterhet.
Torkan har gjort att blåklockorna är få och lågväxande. Kornet har så korta strån att rådjuret med sina tre kid inte kan gömma sig.
Jag stannar till och pratar en stund med kvigorna. De visar en viss förståelse genom att bara ligga kvar och lyssna, lugnt idisslande.

Min semestervecka med Montaigneläsning närmar sig sitt slut. Blev den som jag tänkt? Nej - till viss del beroende på ryggproblem, men mest beroende på rastlösheten, min allmänna oförmåga att hålla koncentrationen uppe. Kanske är det en gammal vanlig visa: jag kan aldrig rätt utnyttja ett överflöd av tid, jag måste tvingas av knapphet...

Ryggen gör att jag mest ligger och läser. Och det är förödande.
Några sidor och sömnigheten kommer smygande, tanken tappar taget om orden och börjar vandra. Så plötsligt rycker jag till när jag tappar boken och märker att jag befunnit mig någon annanstans, i en dröm eller halvdröm, som inte alls har med bokens innehåll att göra (var kom drömmen ifrån? varför var jag där?).
Sådant spär på min naturliga dysterhet. Men jag borde lära av min läsning:

"Man ska inte nagla fast sig så hårt vid sina egna stämningar och sitt eget temperament. [...] Man är inte sin egen vän, än mindre sin egen herre, utan i stället sin egen slav om man ständigt följer sig själv och är så fångad av sina egna böjelser att man inte kan släppa dem och inte kan vrida om dem åt andra håll."

Starobinskis Montaignebok är inte enkel. Det är inte alltid jag hänger med. Men, som alltid:

"Om en bok och ett huvud stöter ihop och det då låter ihåligt, är det då alltid i boken?" (Lichtenberg)

En bra dag, i alla fall

På morgonpromenad denna tredje semesterdag ser jag starflockarna träna formationsflygning ute på fälten.
Stenskvättan är nyfiken av sig. När jag går längs ett stängsel sitter de vuxna fåglarna kvar, hastigt bugande på stängselstolparna, tills jag är tio meter ifrån dem, sen flyger de vidare till nästa stolpe. Och så upprepas det. Ungarna är mer orädda. Jag kan stå med kikaren fem meter ifrån dem innan de flyger undan.

Mellan diverse praktiska göromål läser jag.
En bit in i Starobinski märker jag att jag känner mig hemma. Det är skarpsinniga iakttagelser och resonemang, men fullt begripliga.
Jag blir glad när jag läser i översättaren Jan Stolpes förord till Tredje boken av Essayerna att den är "den absoluta höjdpunkten i hela verket. Här är Montaigne som friast och mest personlig."
Det är bra.
I mer omfattande läsprojekt finns det alltid en punkt då något (ibland med rätta, men oftast inte) får mig att tvivla på hela projektet.
Dessutom: plötsligt spricker molntäcket upp och solen skiner från en blå himmel. Det blir en bra dag, i alla fall.

"så lever vi och tar beständigt avsked"

Klockan elva på kvällen är himlen fortfarande ljus, med långsamt vandrande moln. Vinden har mojnat. Kvigorna rör sig därute på betet. Träden har svartnat.
Ännu en semesterdag, men inte så mycket tid till läsning.
Andra boken av Essayerna är avslutad. Jag känner av den där meningslösa rastlösheten. Då är det lämpligt att ta en tunn grön volym ur hyllan, Rilkes "Duinoelegierna" och läsa.

"Med vida ögon ser allt kreaturligt
i öppenheten in. Blott våra ögon
tycks omvänt se och ringa in dess synfält
med fällor hindrande dess fria utblick.
Vad utom är, det fattar vi allenast
av djurets anlete; ty redan barnet
förvänder vi och tvingar det se bakåt
mot allt vi uttytt, ej mot öppenheten
som präglar djuransiktet. Fritt från död.
Den som vi enbart ser; det fria djuret
har undergången bakom sig, blott Gud
framför sig, och när det går, så rör det sig
i evighet, som brunnar går i dagen.

[...]

Och vi: som alltid, överallt betraktar,
mot allting vända, aldrig mot det öppna!
Allt trängs i oss. Vi ordnar det. Det störtar.
Vi ordnar det på nytt och störtar själva.

Vem har då så förvänt oss, att vi alltid,
vad vi än gör, i hållning liknar en
som drager bort? Likt en på sista höjden,
som visar honom dalen än en gång,
sig vänder, stannar och helst ville dröja -
så lever vi och tar beständigt avsked."

Denna volym har följt mig genom åren och är en outtömlig läsning. Beroende på sinnesstämning växlar mitt omdöme mellan "högsta visdom" och "obegripligt nonsens". Eftersom jag ständigt återvänder är det nog någonting åt det första omdömet som gäller.
Den är en rik källa för den som vill meditera över tillvaron.

Semestermåndag med Montaigne

En semestermåndag med blåst och regnskurar. Jag tar det lugnt, gör de praktiska saker som ryggen tillåter, men sitter också och ser på de drivande molnen och lyssnar till vinden i träden och läser vidare i Montaigne.
Döden är ett återkommande tema och i kapitel 13 i andra boken, "Att döma om andras död", får vår djupt rotade illusion om att vi själva är världens centrum en välbehövlig känga:

"Vi tycker att det universella sammanhanget på något sätt blir lidande av vår förintelse och att det har medlidande med vårt tillstånd. Ty vår förvända syn föreställer sig tingen förvända på samma sätt, och vi tänker oss att tingen fattas blicken i samma grad som blicken fattas tingen, likt sjöfarande som tycker att berg, landskap, städer, himmel och jord rör sig tillsammans med dem och i samma takt..."

Snigelfart.2

Nu ljusnar himlen efter ett välbehövligt regn. Grönskan ser grönare ut. Det är en stilla, lite melankolisk söndagseftermiddag.
Om jag håller snigelfart genom Essayerna så är det en mycket långsam snigel. Inte underligt. Texten är, som vanligt hos Montaigne, omständligt slingrande, vindlande och full av utvikningar, späckad med citat, oändligt mångordig och saknar all klarhet i dispositionen - och så kommer dessa passager där denna kloka människa talar till mig tvärs genom århundradena.

"Jag, som spionerar så noga på mig själv och ständigt har blicken riktad på mig själv likt en människa som inte har mycket att göra på annat håll - [ ...] jag vågar knappast tala om det vankelmod och den svaghet som jag finner hos mig själv. Min fot är så ostadig och vinglig, den vacklar och halkar så lätt och min syn är så opålitlig att jag känner mig som en helt annan när jag fastar än när jag har ätit; när hälsan och en klar, vacker dag ler mot mig, då är jag en älskvärd människa; om en liktorn klämmer på tån är jag sur, otrevlig och otillgänglig."

"Tusen ogenomtänkta och tillfälliga impulser uppstår inom mig. Antingen grips jag av ett melankoliskt humör eller ett koleriskt, ena stunden är det bedrövelse som behärskar mig av alldeles egna skäl, nästa upprymdhet. Jag tar upp några böcker: i en passage kan jag ha sett det mest intagande behag som verkligen gjort intryck på själen; nästa gång jag kommer till detta ställe är det en obegriplig och formlös massa för mig, hur jag än vrider och vänder och böjer och bär mig åt med det.
Inte ens i mina egna skrifter återfinner jag alltid innebörden i min första tankegång. Jag vet inte vad jag menade, och jag blir ofta bränd när jag försöker rätta och lägga in en ny innebörd när jag tappat bort den gamla, som var bättre. Jag går bara fram och tillbaka: mitt omdöme går inte alltid rakt fram, det flyter runt, irrar
som när en ynklig farkost
på öppet hav blir överraskad av en häftig stormby."

Utan all jämförelse i övrigt: jag känner igen mig...

I snigelfart genom Essayerna...

Ja, nu gör jag verkligen skäl för bloggnamnet! Ibland blir det bara några sidor om dagen. Men efter midsommar hägrar en semestervecka. Då ska jag läsa...

I det långa kapitlet "Försvar för Raymond Sebond" fortsätter Montaigne att nedvärdera mänskligt förnuft och kunskap. Det är verkligen ingen text att läsa okoncentrerat i småportioner.
Den är motsägelsefull. Den både hyllar sinnena som den enda vägen till kunskap och säger att denna kunskap är osäker och egentligen ingen kunskap alls.

"det finns ingen oföränderlig existens, varken i vår tillvaro eller tingens. Både vi, vårt omdöme och alla dödliga ting flyter och rullar ständigt. Följaktligen kan man inte sluta sig till något säkert om det ena från det andra, eftersom både den dömande och föremålet för domen är i ständig förändring och rörelse."

Sen hajade jag till när jag läste:

" "Gud har gjort människan lik skuggan; vem skall döma henne när ljuset gått bort och skuggan försvunnit?"
I verklighet är vi inget."

Gunnar Ekelöf! "Tag och skriv", i Färjesång:

"Du säger "jag" och "det gäller mig"
men det gäller ett vad.
I verklighet är du ingen.
Så jaglös, naken och formlös är verkligheten."

Ännu en av dessa märkliga förbindelsetrådar.
Trevlig midsommar!
Jag återkommer.

Tvånget att begära

Montaigne konkurrerades ut av barnbarnet hela helgen...

Men jag hann läsa den alltid lika kloka Nina Björk som i Dagens Nyheter 14 juni skriver under rubriken "Tvånget att begära"

"att vi i ett materialistiskt överflödssamhälle som bygger på tillväxt måste konsumera utifrån begär och inte utifrån behov. Våra grundläggande behov - mat, vatten, omsorg - är ju redan tillfredsställda. Samtidigt skulle vår marknadsekonomi, som vi har valt att utforma den, inte tåla att vi slutade köpa. Alltså måste vi begära när vi inte längre behöver."

I denna begärsdrivna (konsumtionsdrivna) ekonomi försvinner alla objektiva kriterier för vad vi ska konsumera och producera - allt är underkastat den individuella upplevelsen, den individuella sanningen om vad jag som konsument behöver. Ingen annan har ju min sanning, vet vad jag behöver.
Jag kan konsumera vad jag vill och skita i andra, skita i konsekvenser för samhälle och miljö. Och producenterna gör allt för att skapa och forma våra begär.

"Om konsumtion ses som någonting privat, som ingen annan har rätt att lägga sig i, samtidigt som konsumtionens konsekvenser inte är någonting privat utan någonting gemensamt så har vi ett problem. Problemet är att alla kollektiva beslut eller diskussioner kring konsumtion riskerar att ses som övergrepp på individens frihet, på hennes känslor, hennes begär. Det problemet tror jag kommer att bli akut de närmaste åren."

Nina Björk beskriver på ett glasklart sätt detta dilemma. Men hon påvisar inget alternativ, egentligen. Eller gör hon det? Hon skriver att

"vår marknadsekonomi, som vi valt att utforma den"

inte tål att vi slutar köpa.

Slutsatsen måste vara att vi utformar marknadsekonomin på något annat sätt.
På ett sätt som är klokare, som inte eroderar både människor och miljö.
Går det? Jag är inte ekonom nog att bedöma det.
Kanske sitter vi ohjälpligt fast i detta dilemma och bara kan invänta något slags katastrof?

Björk menar också att denna relativisering av sant och falskt återspeglas i postmodern filosofi, där det inte går att skilja på sant och osant, äkta och falskt - och citerar Marx ord om att det inte är "människornas medvetande som bestämmer deras vara, utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande".

Montaigne och djuren

Jag borde inte sitta och läsa (ryggen; annat att göra) när jag kommer hem från jobbet, men jag gör det ändå.
Här står Montaigne-projektet samlat på bordet i växthuset, sammanlagt 1600 sidor, varav 600 sidor lästa. (Klicka på bilden och läs på bokryggarna...)
Böcker och läsning har alla fördelar utom en: de tar tid. För en långsamläsare som jag - mycket tid.
För det mesta lyckas jag helt och hållet befinna mig i det där läsandets rum där tiden står stilla. Men ibland känner jag livsurets allt hetsigare tickande och splittringen sätter in och gröper ur allt. Är det viktigare texter är det bara att lägga dem ifrån sig. (Men vad är då viktigare texter?) Är det lättviktigare (de flesta deckare) gör det inget, det går att missa några trådar, väven syns ändå.

Jag är nu inne i det långa kapitlet "Försvar för Raymond Sebond" i bok 2, där Montaigne driver sin kritik av människans kunskapsförmåga til sin spets. Det finns ingen säker kunskap. Bara Gud kan veta allt.
Lite förvånande, i ett kapitel som ska visa på Guds storhet, är att Montaigne med ett otal exempel och citat från klassikerna (en del ganska bisarra) som ska visa djurs klokhet, förnuft och vishet driver tesen att människa och djur är likar.

"Jag har sagt allt detta för att hävda likheten med mänskliga förhållanden och föra oss tillbaka till gemenskapen med majoriteten. Vi står varken över eller under de andra: allt som finns under himlen följer samma lag och öde..."

Här finns rentav något av en kosmisk ekologi. Människan ingår i ett större sammanhang, men försöker sätta sig över det.

"Inbilskheten är vår naturliga och ursprungliga sjukdom. Den mest sårbara och bräckligaste av varelser är människan; hon är samtidigt den högmodigaste. Hon känner och ser sig inhyst här, bland världens dy och träck, bunden och fastnaglad vid den sämsta, mest livlösa och mest förskämda delen av universum, i husets nedersta våning och längst bort från himlavalvet, tillsammans med djuren [...] men i fantasin placerar hon sig ovanför månens krets och med himlen under sina fötter! Med samma högmodiga fantasi jämställer hon sig med Gud, tillskriver sig gudomliga egenskaper, sorterar ut sig själv från massan av andra varelser..."

Jubla månde djurrättsaktivisten...

Vi väntar på regn

Vi väntar på regn. Det blåser kraftigt och tunga molnmassor drar runt och en bit inåt land regnar det. Här faller bara några droppar. Men regnbågen är vacker.

Inget blir läst. Det är för mycket annat.

"Om våra handlingars obeständighet"

En dag på jobbet där en del energi gick åt till att hålla ryggen i rätt läge. Men tillbaka igen, i alla fall.

Jag har redan överskridit gränsen till att vara tjatig, men jag fortsätter min Montaigne-läsning...

"De som ägnar sig åt att jämföra mänskliga handlingar blir aldrig så besvärade som när de ska föra dem samman till ett helt och se dem i ett och samma ljus, ty handlingarna motsäger i allmänhet varandra på ett så märkvärdigt sätt att det verkar omöjligt att de har kommit från en och samma butik."

"Det vanliga är ju att vi går efter begärets böjelser, till vänster, till höger, uppåt, nedåt - alltefter hur omständigheternas vind leder oss. Vi tänker inte på vad vi vill förrän i den stund vi vill det..."

"Vi är alla lappverk, av en väv så formlös och skiftande att varje bit, varje ögonblick spelar sitt eget spel. Och det är lika stor skillnad mellan oss och oss själva som mellan oss och andra."

Tre citat från Montaignes Essayer, ur andra bokens inledande kapitel "Om våra handlingars obeständighet".

De är alla tre typiska för Montaigne. I olika varianter återkommer tankar som dessa på olika ställen i essayerna.
De kan alla ses som exempel på Montaignes modernitet, rentav postmodernitet: det sammanhållna jaget finns inte, annat än som en illusion, allt är i rörelse, vi är ständigt tvungna att skriva in våra liv och handlingar i en sammanhållen berättelse, berättelsen om våra liv, där allt vi gör och är knyts samman med logikens trådar - till en prydlig väv av vilja och handling, orsak och verkan, kanske t o m med en väv vars mönster vi medvetet skapar - tvungna, för att vi ska stå ut...

Ta meningen:

"Vi tänker inte på vad vi vill förrän i den stund vi vill det..."

Jag tror det finns fysiologisk forskning som visar ungefär detta. Och hur många gånger har man inte frågat sig själv: varför gjorde jag det?

"Och vinden är klokare än vi"

Jag sitter ute i trädgården och skriver detta, på läsplatsen under blodboken, medan solen står högt på middagshimlen, sparvar tjattrar i syrenen och de höga askarnas kronor långsamt rör sig i vinden.
En koltrast sjunger lite förstrött nere vid märgelhålan.
Fortfarande är Montaigne och Melberg mitt umgänge. Jag läser omväxlande i bok 2 och bok 3 och i Melberg. (Och det går lite raskare undan om man inte läser alla de femtioelva klassiska citat och exempel som Montaigne använder för att stödja sin sak).

Om man nu inte kan greppa något alls i denna flyktiga tillvaro, om allt är vind?

"Jag, som skryter med att jag på mitt särskilda sätt öppnar armarna för livets glädjeämnen, finner ingenting annat i dem än vind när jag ser noga efter. Men än sen, vi är vind rakt igenom. Och vinden är klokare än vi, för den älskar att susa och blåsa och nöjer sig med sina egna funktioner utan att önska sig stadga och fasthet, egenskaper som är den främmande."

Så skriver Montaigne i "Om erfarenheten" i bok 3.

Melberg tolkar här in "något av en hemlig tillfredsställelse" hos Montaigne, ett avstående från den fåfänga ambitionen att gripa det ogripbara och att istället acceptera föränderligheten - det finns ingen stadga och fasthet, men det finns ett liv att leva och bejaka.

Såna här dagar är jag böjd att hålla med.

Det sista kvällsljuset

Ännu en varm dag. I kväll har bevattningen stått på i perennrabatt och kryddland.
Nu ligger det sista kvällsljuset över landskapet. All är stilla. Jag ser ut över betena, ser de mörkt gröna alträden nere vid Törlan, de gamla ekarna. Borta i hagen rör sig kvigorna.
Himlen har tre färgskikt som omärkligt glider in i varandra. Längst ner blått, sedan svagt, svagt rött-till-gult, sedan allt mer vitnande, innan allt övergår i blått-som-svartnar. Men vad är det för färgnyanser, vad heter de? Jag har inga ord för dem.

Jag läser vidare i Montaigne, nu andra boken.
Tänker på Melbergs formulering att essäerna är Montaignes försök att "komma fram till sig själv genom att konstruera sig själv i skrift".
Om allt är i rörelse, om allt är flyktigt, obeständigt och öppet, om inget, vare sig världen eller det egna jaget är något en gång för alla fixerat och gripbart - då är skrivandet ett sätt att få syn på något. Och att göra sig själv till den man är? Eller: till den man vill vara?
Är det inte så att vi alla i självreflektion och funderingar ständigt håller på med att försöka greppa den där undanglidande figuren jaget som rör sig i en värld som är lika ogripbar?
Montaigne väcker frågor...

Att konstruera sig själv i skrift

1570 avsäger sig Michel de Montaigne sitt ämbete och drar sig tillbaka till sitt torn för att läsa och skriva och reflektera över sig själv och världen.
Nu ligger jag (mestadels...) här och läser resultatet - hans essäer - och förundras än en gång. En del stöter mig (de krigiska idealen), en del begriper jag inte, men i mycket talar han direkt till mig, med sin krassa klarsyn och sin häpnadsväckande "modernitet".

Jag tar hjälp av Arne Melbergs "Försök att läsa Montaigne" (2000).
Varför drog sig Montaigne tillbaka och skrev sina essäer, frågar Melberg. Inte för att komma bort från sig själv, som i religiös askes, utan för att

"komma fram till sig själv genom att konstruera sig själv i skrift"

Genom att skriva essäerna upptäckte han både flyktigheten i det egna jaget, dess mångtydighet och världens mångfald.

"... jag [har] målat mitt inre med klarare färger än mina ursprungliga. Jag inte skapat min bok mer än den har skapat mig; ..."

Melbergs bok rekommenderas. Den är mycket djupsinnig - men skriven på ett så klart sätt att även mindre djupsinniga läsare hänger med och känner sig intelligenta...

Mikio Naruse

Jag går i trädgården, sakta och försiktigt. Det går ganska bra. Solen skiner, en ostlig vind får blodbokens löv att rassla. En björktrast hoppar omkring på den nu nästan brunbrända gräsmattan, förföljd av en stare som försöker nappa åt sig det den hittar.

"Och har du inte hört personer, som drabbas av en häftig smärta, sedan säga, att ingenting är ljuvligare, än när smärtan upphör? (Platon: Staten)

Jag har sett tre filmer av Mikio Naruse. "Late chrysanthemums (1954), "Floating clouds" (1955) och "When a woman ascends the stairs" (1960).
Naruses filmer är inte som Yasujiro Ozus filmer långsamma, zenbuddistiskt drömska, försonande, estetiserande - de är mer krassa, mer realistiska i sin skildring av efterkrigstidens verklighet i Japan.

I "Floating clouds" återvänder en ung kvinna efter kriget från det ockuperade Indokina och finner att den man hon haft ett förhållande med inte vill bryta upp från sin familj som han lovat. Hon är utblottad och filmen skildrar hennes kamp för att överleva, i en tillvaro där alla medel är tillåtna. Deras livsbanor korsar varandra, han sviker henne ständigt - ändå följer hon honom till ett arbete på en avlägsen ö, där hon dukar under i sjukdom.

"When a woman ascends the stairs" är en nästan sociologisk, men gripande, studie av barflickors villkor i Tokyos Ginzadistrikt. Filmmusiken, 60-talsjazz, understryker att det här är det moderna, krasst materialistiska Japan. Rika industrimäns pengar styr.

I alla tre filmerna är det kvinnor och deras liv och strävanden som står i centrum. Det är de som står för en hårdvunnen etik, ett slags moral, medan männen nästan genomgående är svaga svikare. Naruse baserade ofta sina filmer på romaner av kvinnliga författare.

Även en inbiten litteraturnörd som jag måste erkänna att film kan vara god konst.

Yasujiro Uzo

Med rörelseförmågan något nedsatt blir det alltså några stillsamma dagar i hemmet. Vila, värme (inget problem med den just nu...) och så mycket rörelse jag förmår. Och samma erfarenhet som alltid när oväntat mycket fri tid plötsligt ges: jag kan inte utnyttja den.
Men jag läser vidare i Montaigne.

Sen fortsätter jag min något egenartade bildningsresa på filmens område. Den domineras fortfarande av japansk femtiotalsfilm, tack vare min mentor Ole. (Tack, Ole!)
Yasujiro Uzos två sista filmer, "Late Autumn" (1960) och "An Autumn Afternoon" (1962), är samma stillsamma familjedramer om generationsskillnader, åldrande och ensamhet som de tidigare. Kameran lågt placerad, i japansk sitthöjd, statisk, inga åkningar, människor rör sig in i rummet, ut ur rummet, kameran dröjer kvar i det tomma rummet - så långt från action man kan komma. Känslor uttalas inte, de utspelas i ansiktena, i åtbörderna. Allvar, värme och en lågmäld humor.

Dessa båda filmer är till skillnad från de jag sett tidigare i färg, något som jag var rädd för skulle påverka det stiliserade bildspråk som jag tycker så mycket om. Men färgerna är milda och dämpade och ger ytterligare nyanser åt ljuset och skuggorna, vilket snarare förstärker de vemodiga stämningar som genomsyrar filmerna.

I Montaignes sällskap

Så bra! Så bra att jag får sällskap med en så klok man som Montaigne när jag nu plötsligt får tillbringa några dagar i stillhet med akuta ländryggssmärtor.
Bättre sällskap kan man inte ha.
Inte bara allvarsamheter, som kapitel 20, "Att filosofera är att lära sig dö".
En stor del av kapitel 21, "Om inbillningens kraft", handlar om impotens... Och Montaigne går rakt på sak:

"Med rätta kan man notera den här lemmens oregerliga lössläppthet: oförsynt tränger den sig fram när vi inte behöver den, och lika oförsynt vägrar den att ställa upp när vi behöver den som bäst..."

Montaigne är en underbar blandning av högt och lågt, av abstrakt och konkret, av allvar och humor och talar med en sällsynt personlig röst genom seklerna.