Med rörelseförmågan något nedsatt blir det alltså några stillsamma dagar i hemmet. Vila, värme (inget problem med den just nu...) och så mycket rörelse jag förmår. Och samma erfarenhet som alltid när oväntat mycket fri tid plötsligt ges: jag kan inte utnyttja den.Men jag läser vidare i Montaigne.
Sen fortsätter jag min något egenartade bildningsresa på filmens område. Den domineras fortfarande av japansk femtiotalsfilm, tack vare min mentor Ole. (Tack, Ole!)
Yasujiro Uzos två sista filmer, "Late Autumn" (1960) och "An Autumn Afternoon" (1962), är samma stillsamma familjedramer om generationsskillnader, åldrande och ensamhet som de tidigare. Kameran lågt placerad, i japansk sitthöjd, statisk, inga åkningar, människor rör sig in i rummet, ut ur rummet, kameran dröjer kvar i det tomma rummet - så långt från action man kan komma. Känslor uttalas inte, de utspelas i ansiktena, i åtbörderna. Allvar, värme och en lågmäld humor.
Dessa båda filmer är till skillnad från de jag sett tidigare i färg, något som jag var rädd för skulle påverka det stiliserade bildspråk som jag tycker så mycket om. Men färgerna är milda och dämpade och ger ytterligare nyanser åt ljuset och skuggorna, vilket snarare förstärker de vemodiga stämningar som genomsyrar filmerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar