Jag sitter ute i trädgården och skriver detta, på läsplatsen under blodboken, medan solen står högt på middagshimlen, sparvar tjattrar i syrenen och de höga askarnas kronor långsamt rör sig i vinden.En koltrast sjunger lite förstrött nere vid märgelhålan.
Fortfarande är Montaigne och Melberg mitt umgänge. Jag läser omväxlande i bok 2 och bok 3 och i Melberg. (Och det går lite raskare undan om man inte läser alla de femtioelva klassiska citat och exempel som Montaigne använder för att stödja sin sak).
Om man nu inte kan greppa något alls i denna flyktiga tillvaro, om allt är vind?
"Jag, som skryter med att jag på mitt särskilda sätt öppnar armarna för livets glädjeämnen, finner ingenting annat i dem än vind när jag ser noga efter. Men än sen, vi är vind rakt igenom. Och vinden är klokare än vi, för den älskar att susa och blåsa och nöjer sig med sina egna funktioner utan att önska sig stadga och fasthet, egenskaper som är den främmande."
Så skriver Montaigne i "Om erfarenheten" i bok 3.
Melberg tolkar här in "något av en hemlig tillfredsställelse" hos Montaigne, ett avstående från den fåfänga ambitionen att gripa det ogripbara och att istället acceptera föränderligheten - det finns ingen stadga och fasthet, men det finns ett liv att leva och bejaka.
Såna här dagar är jag böjd att hålla med.
3 kommentarer:
Jag läser Lao Tzu ganska ofta. Det är märkligt - eller inte alls märkligt - att en kines för ett par tusen år sedan kan tänka tankar som liknar dem en europé tänkte för några hundra år sen.
Och som vi läser och tar till oss idag... Det finns något hoppfullt i detta, tycker jag, att det kan finnas något slags allmängiltighet i människans villkor och hur man tänker.
Till skillnad från all fundamentalism som vill skilja oss från de andra...
Hoppfullt.
Ja, det var ett bra ord i sammanhanget. Mer än så kan man nog inte förvänta sig.
Skicka en kommentar