Så bra! Så bra att jag får sällskap med en så klok man som Montaigne när jag nu plötsligt får tillbringa några dagar i stillhet med akuta ländryggssmärtor.
Bättre sällskap kan man inte ha.
Inte bara allvarsamheter, som kapitel 20, "Att filosofera är att lära sig dö".
En stor del av kapitel 21, "Om inbillningens kraft", handlar om impotens... Och Montaigne går rakt på sak:
"Med rätta kan man notera den här lemmens oregerliga lössläppthet: oförsynt tränger den sig fram när vi inte behöver den, och lika oförsynt vägrar den att ställa upp när vi behöver den som bäst..."
Montaigne är en underbar blandning av högt och lågt, av abstrakt och konkret, av allvar och humor och talar med en sällsynt personlig röst genom seklerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar