Mikio Naruse

Jag går i trädgården, sakta och försiktigt. Det går ganska bra. Solen skiner, en ostlig vind får blodbokens löv att rassla. En björktrast hoppar omkring på den nu nästan brunbrända gräsmattan, förföljd av en stare som försöker nappa åt sig det den hittar.

"Och har du inte hört personer, som drabbas av en häftig smärta, sedan säga, att ingenting är ljuvligare, än när smärtan upphör? (Platon: Staten)

Jag har sett tre filmer av Mikio Naruse. "Late chrysanthemums (1954), "Floating clouds" (1955) och "When a woman ascends the stairs" (1960).
Naruses filmer är inte som Yasujiro Ozus filmer långsamma, zenbuddistiskt drömska, försonande, estetiserande - de är mer krassa, mer realistiska i sin skildring av efterkrigstidens verklighet i Japan.

I "Floating clouds" återvänder en ung kvinna efter kriget från det ockuperade Indokina och finner att den man hon haft ett förhållande med inte vill bryta upp från sin familj som han lovat. Hon är utblottad och filmen skildrar hennes kamp för att överleva, i en tillvaro där alla medel är tillåtna. Deras livsbanor korsar varandra, han sviker henne ständigt - ändå följer hon honom till ett arbete på en avlägsen ö, där hon dukar under i sjukdom.

"When a woman ascends the stairs" är en nästan sociologisk, men gripande, studie av barflickors villkor i Tokyos Ginzadistrikt. Filmmusiken, 60-talsjazz, understryker att det här är det moderna, krasst materialistiska Japan. Rika industrimäns pengar styr.

I alla tre filmerna är det kvinnor och deras liv och strävanden som står i centrum. Det är de som står för en hårdvunnen etik, ett slags moral, medan männen nästan genomgående är svaga svikare. Naruse baserade ofta sina filmer på romaner av kvinnliga författare.

Även en inbiten litteraturnörd som jag måste erkänna att film kan vara god konst.