Du sköna nya andra maskinålder

Först vill jag utfärda en varning för förlaget Daidalos...

Detta kvalitetsförlag ger år efter år ut den ena intressanta boken efter den andra, i skilda ämnen. Och som jag nu har den olycksaliga läggningen att intressera mig för vitt skilda ämnen och som jag dessutom är medlem i förlagets bokklubb sen urminnes tider - så syns det i mina hyllor.
Nu har jag återigen spontanbeställt och läst en ny bok, fast jag borde nöjt mig med några bra recensioner.

Nåja. Kunskap är nu en gång för alla en lätt börda. (Men det tar tid att läsa...)

Jag har läst Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee: "Den andra maskinåldern - arbete, utveckling och välstånd i en tid av lysande teknologi" (Daidalos, 2015).

Den första maskinåldern var den industriella revolutionen från 1700-talet och framåt. Genom mekanisering och olja och elektricitet förbättrades arbetets produktivitet och arbetskraften fördes över från manuellt arbete i jordbruket till mekaniserat arbete i industrin. Vilket genom facklig kamp och socialstatens uppkomst ledde till en välståndsökning för alla.

Nu är vi inne i en snabbt accelererande andra maskinålder, som höjer produktiviteten med stormsteg. Tänk datorer, digitalisering och robotar. Men vart ska den onödiggjorda arbetskraften ta vägen? Och hur ser fördelningen av det ökade välståndet ut?

Om Brynjolfsson och McAfee i boken första del på gängse amerikanskt vis sjunger en lovsång till digitaliseringens alla fantastiska möjligheter, från industrirobotar till självgående bilar, så redovisas i bokens andra del, mer krasst, den andra maskinålderns ekonomiska och sociala konsekvenser.

Här handlar det är inte om någon välståndsökning för alla, här handlar det om "the winner takes all" - ökade inkomstklyftor och permanent arbetslöshet. De tar USA som exempel, där det totala samhälleliga förmögenheten ökade 1983-2009, men under samma period minskade den för 80 % av befolkningen. 2002-2007 tillföll två tredjedelar av alla tillväxtvinster en procent av befolkningen.

Den andra maskinåldern skapar mångmiljardärer och fattiga.

Vad göra åt det? Brynjolfsson och McAfee är vaga på den punkten. Den andra maskinåldern är i deras framställning en utveckling som är oundviklig. Mer utbildning, kanske. Anpassning till utvecklingen. Kanske rentav medborgarlön? Själv vet jag inte. Bli maskinstormare?

Två av de recensioner som jag borde nöjt mig med att läsa är dels Lennart Schöns mycket kritiska i Respons 2015 nr 1 och dels Håkan Lindgrens också till stor del kritiska i SvD.

En intressant aspekt på digitalisering som Håkan Lindgren tar upp i sin text är detta med "länkdöden".
Jämfört med film och papper är datafiler och hårddiskar sköra, sårbara ting. Han roar sig med att kolla  bokens källhänvisning till webbsidan med uppgiften att tio procent av världens foton togs under ett enda år - och möts av "Not found". Hur länge leder mina två länkar härovan rätt?

Ludditer i alla länder, förenen eder!

Tvånget att begära

Montaigne konkurrerades ut av barnbarnet hela helgen...

Men jag hann läsa den alltid lika kloka Nina Björk som i Dagens Nyheter 14 juni skriver under rubriken "Tvånget att begära"

"att vi i ett materialistiskt överflödssamhälle som bygger på tillväxt måste konsumera utifrån begär och inte utifrån behov. Våra grundläggande behov - mat, vatten, omsorg - är ju redan tillfredsställda. Samtidigt skulle vår marknadsekonomi, som vi har valt att utforma den, inte tåla att vi slutade köpa. Alltså måste vi begära när vi inte längre behöver."

I denna begärsdrivna (konsumtionsdrivna) ekonomi försvinner alla objektiva kriterier för vad vi ska konsumera och producera - allt är underkastat den individuella upplevelsen, den individuella sanningen om vad jag som konsument behöver. Ingen annan har ju min sanning, vet vad jag behöver.
Jag kan konsumera vad jag vill och skita i andra, skita i konsekvenser för samhälle och miljö. Och producenterna gör allt för att skapa och forma våra begär.

"Om konsumtion ses som någonting privat, som ingen annan har rätt att lägga sig i, samtidigt som konsumtionens konsekvenser inte är någonting privat utan någonting gemensamt så har vi ett problem. Problemet är att alla kollektiva beslut eller diskussioner kring konsumtion riskerar att ses som övergrepp på individens frihet, på hennes känslor, hennes begär. Det problemet tror jag kommer att bli akut de närmaste åren."

Nina Björk beskriver på ett glasklart sätt detta dilemma. Men hon påvisar inget alternativ, egentligen. Eller gör hon det? Hon skriver att

"vår marknadsekonomi, som vi valt att utforma den"

inte tål att vi slutar köpa.

Slutsatsen måste vara att vi utformar marknadsekonomin på något annat sätt.
På ett sätt som är klokare, som inte eroderar både människor och miljö.
Går det? Jag är inte ekonom nog att bedöma det.
Kanske sitter vi ohjälpligt fast i detta dilemma och bara kan invänta något slags katastrof?

Björk menar också att denna relativisering av sant och falskt återspeglas i postmodern filosofi, där det inte går att skilja på sant och osant, äkta och falskt - och citerar Marx ord om att det inte är "människornas medvetande som bestämmer deras vara, utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande".