1570 avsäger sig Michel de Montaigne sitt ämbete och drar sig tillbaka till sitt torn för att läsa och skriva och reflektera över sig själv och världen.
Nu ligger jag (mestadels...) här och läser resultatet - hans essäer - och förundras än en gång. En del stöter mig (de krigiska idealen), en del begriper jag inte, men i mycket talar han direkt till mig, med sin krassa klarsyn och sin häpnadsväckande "modernitet".
Jag tar hjälp av Arne Melbergs "Försök att läsa Montaigne" (2000).
Varför drog sig Montaigne tillbaka och skrev sina essäer, frågar Melberg. Inte för att komma bort från sig själv, som i religiös askes, utan för att
"komma fram till sig själv genom att konstruera sig själv i skrift"
Genom att skriva essäerna upptäckte han både flyktigheten i det egna jaget, dess mångtydighet och världens mångfald.
"... jag [har] målat mitt inre med klarare färger än mina ursprungliga. Jag inte skapat min bok mer än den har skapat mig; ..."
Melbergs bok rekommenderas. Den är mycket djupsinnig - men skriven på ett så klart sätt att även mindre djupsinniga läsare hänger med och känner sig intelligenta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar