Montaigne och djuren

Jag borde inte sitta och läsa (ryggen; annat att göra) när jag kommer hem från jobbet, men jag gör det ändå.
Här står Montaigne-projektet samlat på bordet i växthuset, sammanlagt 1600 sidor, varav 600 sidor lästa. (Klicka på bilden och läs på bokryggarna...)
Böcker och läsning har alla fördelar utom en: de tar tid. För en långsamläsare som jag - mycket tid.
För det mesta lyckas jag helt och hållet befinna mig i det där läsandets rum där tiden står stilla. Men ibland känner jag livsurets allt hetsigare tickande och splittringen sätter in och gröper ur allt. Är det viktigare texter är det bara att lägga dem ifrån sig. (Men vad är då viktigare texter?) Är det lättviktigare (de flesta deckare) gör det inget, det går att missa några trådar, väven syns ändå.

Jag är nu inne i det långa kapitlet "Försvar för Raymond Sebond" i bok 2, där Montaigne driver sin kritik av människans kunskapsförmåga til sin spets. Det finns ingen säker kunskap. Bara Gud kan veta allt.
Lite förvånande, i ett kapitel som ska visa på Guds storhet, är att Montaigne med ett otal exempel och citat från klassikerna (en del ganska bisarra) som ska visa djurs klokhet, förnuft och vishet driver tesen att människa och djur är likar.

"Jag har sagt allt detta för att hävda likheten med mänskliga förhållanden och föra oss tillbaka till gemenskapen med majoriteten. Vi står varken över eller under de andra: allt som finns under himlen följer samma lag och öde..."

Här finns rentav något av en kosmisk ekologi. Människan ingår i ett större sammanhang, men försöker sätta sig över det.

"Inbilskheten är vår naturliga och ursprungliga sjukdom. Den mest sårbara och bräckligaste av varelser är människan; hon är samtidigt den högmodigaste. Hon känner och ser sig inhyst här, bland världens dy och träck, bunden och fastnaglad vid den sämsta, mest livlösa och mest förskämda delen av universum, i husets nedersta våning och längst bort från himlavalvet, tillsammans med djuren [...] men i fantasin placerar hon sig ovanför månens krets och med himlen under sina fötter! Med samma högmodiga fantasi jämställer hon sig med Gud, tillskriver sig gudomliga egenskaper, sorterar ut sig själv från massan av andra varelser..."

Jubla månde djurrättsaktivisten...