Jag borde lära av min läsning

Det är lördag eftermiddag. I söder och öster vandrar täta moln, men här spricker det upp och himlen är klarblå och solen skiner. Inget regn, fast det så väl skulle behövas.
Jag går längs åkervägen och försöker bli av med min dysterhet.
Torkan har gjort att blåklockorna är få och lågväxande. Kornet har så korta strån att rådjuret med sina tre kid inte kan gömma sig.
Jag stannar till och pratar en stund med kvigorna. De visar en viss förståelse genom att bara ligga kvar och lyssna, lugnt idisslande.

Min semestervecka med Montaigneläsning närmar sig sitt slut. Blev den som jag tänkt? Nej - till viss del beroende på ryggproblem, men mest beroende på rastlösheten, min allmänna oförmåga att hålla koncentrationen uppe. Kanske är det en gammal vanlig visa: jag kan aldrig rätt utnyttja ett överflöd av tid, jag måste tvingas av knapphet...

Ryggen gör att jag mest ligger och läser. Och det är förödande.
Några sidor och sömnigheten kommer smygande, tanken tappar taget om orden och börjar vandra. Så plötsligt rycker jag till när jag tappar boken och märker att jag befunnit mig någon annanstans, i en dröm eller halvdröm, som inte alls har med bokens innehåll att göra (var kom drömmen ifrån? varför var jag där?).
Sådant spär på min naturliga dysterhet. Men jag borde lära av min läsning:

"Man ska inte nagla fast sig så hårt vid sina egna stämningar och sitt eget temperament. [...] Man är inte sin egen vän, än mindre sin egen herre, utan i stället sin egen slav om man ständigt följer sig själv och är så fångad av sina egna böjelser att man inte kan släppa dem och inte kan vrida om dem åt andra håll."

Starobinskis Montaignebok är inte enkel. Det är inte alltid jag hänger med. Men, som alltid:

"Om en bok och ett huvud stöter ihop och det då låter ihåligt, är det då alltid i boken?" (Lichtenberg)