På morgonpromenad denna tredje semesterdag ser jag starflockarna träna formationsflygning ute på fälten.Stenskvättan är nyfiken av sig. När jag går längs ett stängsel sitter de vuxna fåglarna kvar, hastigt bugande på stängselstolparna, tills jag är tio meter ifrån dem, sen flyger de vidare till nästa stolpe. Och så upprepas det. Ungarna är mer orädda. Jag kan stå med kikaren fem meter ifrån dem innan de flyger undan.
Mellan diverse praktiska göromål läser jag.
En bit in i Starobinski märker jag att jag känner mig hemma. Det är skarpsinniga iakttagelser och resonemang, men fullt begripliga.
Jag blir glad när jag läser i översättaren Jan Stolpes förord till Tredje boken av Essayerna att den är "den absoluta höjdpunkten i hela verket. Här är Montaigne som friast och mest personlig."
Det är bra.
I mer omfattande läsprojekt finns det alltid en punkt då något (ibland med rätta, men oftast inte) får mig att tvivla på hela projektet.
Dessutom: plötsligt spricker molntäcket upp och solen skiner från en blå himmel. Det blir en bra dag, i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar