Klockan elva på kvällen är himlen fortfarande ljus, med långsamt vandrande moln. Vinden har mojnat. Kvigorna rör sig därute på betet. Träden har svartnat.Ännu en semesterdag, men inte så mycket tid till läsning.
Andra boken av Essayerna är avslutad. Jag känner av den där meningslösa rastlösheten. Då är det lämpligt att ta en tunn grön volym ur hyllan, Rilkes "Duinoelegierna" och läsa.
"Med vida ögon ser allt kreaturligt
i öppenheten in. Blott våra ögon
tycks omvänt se och ringa in dess synfält
med fällor hindrande dess fria utblick.
Vad utom är, det fattar vi allenast
av djurets anlete; ty redan barnet
förvänder vi och tvingar det se bakåt
mot allt vi uttytt, ej mot öppenheten
som präglar djuransiktet. Fritt från död.
Den som vi enbart ser; det fria djuret
har undergången bakom sig, blott Gud
framför sig, och när det går, så rör det sig
i evighet, som brunnar går i dagen.
[...]
Och vi: som alltid, överallt betraktar,
mot allting vända, aldrig mot det öppna!
Allt trängs i oss. Vi ordnar det. Det störtar.
Vi ordnar det på nytt och störtar själva.
Vem har då så förvänt oss, att vi alltid,
vad vi än gör, i hållning liknar en
som drager bort? Likt en på sista höjden,
som visar honom dalen än en gång,
sig vänder, stannar och helst ville dröja -
så lever vi och tar beständigt avsked."
Denna volym har följt mig genom åren och är en outtömlig läsning. Beroende på sinnesstämning växlar mitt omdöme mellan "högsta visdom" och "obegripligt nonsens". Eftersom jag ständigt återvänder är det nog någonting åt det första omdömet som gäller.
Den är en rik källa för den som vill meditera över tillvaron.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar